– För första gången i världshistorien bor det fler människor i städer än som inte gör det. Det är en spännande tid att prata om vårt boende.
Det sa Charlotta Mellander på Estradföreläsningen ”Attraktiva städer – var vill vi egentligen bo, och hur påverkar det tillväxten?” 18 mars 2014.
Charlotta Mellander är professor i nationalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och har länge forskat om attraktivitet och regional ekonomi.
– I början av 1800-talet bodde bara tre procent av befolkningen i städer. I början av 1900-talet var siffran uppe i 14 procent – redan det en drastisk ökning. Att sedan gå från 14 till 50 procent på ytterligare hundra år, som vi har gjort nu… Då börjar vi förstå vilka krafter vi har att göra med, sa Mellander.
I västvärlden bor i dag 75 procent av befolkningen i städer. FN förutspår att 75 procent av hela världens befolkning kommer att bo i städer år 2030.
– I takt med de här förflyttningarna ställs stora krav på de platser som ska ta emot alla individer. Hur ska städer som Stockholm, Göteborg och Malmö kunna husera alla dessa människor?
Men nästan ännu större krav ställs på de platser som avfolkas. Mellander menade att det finns underliggande ekonomiska strömningar som länge har pushat på utvecklingen. Inte minst att människor tvingats flytta dit jobben fanns.
– Det är en tanke som i alltför stor grad finns kvar. Politikerna tror att fler jobb och bättre arbetsklimat kan få de unga att stanna, men de har missat att det hänt något ytterligare sedan början av 1900-talet. På 1940-talet skedde nämligen en stor förändring i och med att den standardiserade tjänstesektorn ökade.
Människor började äta ute, fika, bo på hotell och klippa sig hos en frisör. De hade helt enkelt mer pengar att spendera på tjänster som de tidigare skött själva. Och den sortens tjänster kan inte exporteras.
– Köpare och säljare måste träffas på samma marknad. Försök exportera hårklippning till exempel… Företagen måste ligga där det finns tillräckligt med kunder i närheten, människor som kan köpa deras tjänster – annars kommer de inte att överleva. Det innebär att vi får helt andra rörelsemönster i ekonomin. Platsen får en annan funktion än den haft tidigare. Världen började helt enkelt handla mer om konsumtion.
På 1980-talet skedde ännu ett starkt skifte, när den kreativa sektorn fick ett uppsving. Antalet människor som fick ”betalt för att tänka” ökade. Det handlar om yrken som arkitekt, ingenjör, matematiker, programmerare, lärare, läkare och jurist. Dessa kunskapsföretag kan inte placeras varsomhelst. De måste ligga där det finns tillräckligt många smarta och kunniga människor att anställa. Ofta är det också samma människor som är deras kunder, de är villiga att prova på nya tjänster och produkter.
– I allt högre grad börjar jobben följa med till platser där det finns mycket människor. Då blir det intressant att titta på var människor vill bo. Där människor väljer att bo hittar vi nyföretagande, ekonomisk tillväxt och välbefinnande framöver.
New York Times-kolumnisten Thomas Friedman menade i sin bok The World is flat (2005) att nu när vi har fått internet, mobiler, Skype och så vidare, borde vi kunna befinna oss var som helst geografiskt. Vi är inte beroende av platser längre, menade han, vi kan vara entreprenöriella, innovativa och driva företag var som helst.
– Det är ett gammalt argument som har bitit sig fast. Det sa man redan när cykeln kom. Vi som är regionalekonomer tycker inte att det stämmer på något sätt, konstaterade Mellander.
Därför har hon, tillsammans med forskarna Richard Florida och Tim Gulden, jämfört regioner runtom i världen. Det visade sig vara svårare än de trott, eftersom regionindelningen ser så olika ut i olika länder. Men Gulden hade tillgång till NASAs bilder av jorden, sett från rymden.
– Med Tims hjälp omdefinierade vi regionerna baserat på ljuset från världens städer. Sammanhängande ljusutsläpp, sett från rymden, definierade våra regioner. Sedan räknade vi pixlar och jämförde med andra sätt att räkna på.
Forskarna tittade först på befolkningstäthet. Det visade sig att världen inte var platt, utan snarare såg den väldigt taggig ut. Ju mer ljus, desto högre taggar. Indien och Kina syntes tydligt. Men folktäthet är inte allt.
– När vi kalibrerade ljuspixlarna mot de olika ländernas BNP hände något. Då försvinner Indien och Kina nästan helt, trots att vi pratar om dem som hot i dag.
Det viktigaste som kartan visar är något annat.
– Det är inte längre länder som är enheterna som skapar ekonomisk tillväxt, det är stadsregioner. När vi pratar om Kina menar vi städerna Peking, Shanghai och ett par till. När vi pratar om Indien menar vi Bangalore, och i Sverige menar vi Stockholm, Göteborg och Malmö.
I nästa del av undersökningen studerade forskarna innovationer och patent. Det visade sig att 80 procent av världens patent kommer från 20 storstadsregioner. Det är helt enkelt urbaniseringen som driver tillväxten, menade Mellander.
I Sverige står den kreativa sektorn och tjänstesektorn för fler än tre av fyra jobb. I sin bok ”The Rise of the Creative Class” räknar Richard Florida upp tre T:n som är nödvändiga för ekonomisk tillväxt: teknologi, talang och tolerans. Tolerans finns på platser där man är öppen för mångfald och villig att ta in nya idéer.
I sin roll som lärare har Mellander gjort en, lite mindre vetenskaplig, undersökning om vart hennes studenter skulle kunna tänka sig att flytta. Inte en enda ville flytta till Kiruna eller till ”det vackra, men ganska händelselösa” Eksjö. Inte ens om de erbjöds fast jobb med bra lön. I stället säger de att de vill flytta till Stockholm, eftersom ”det händer så mycket där”. De är alla unga, högutbildade och fria människor. En attraktiv grupp för kommunerna.
– Det räcker inte för små kommuner att erbjuda bra jobb längre. De måste erbjuda en hel livsstil.
– I dag har vi i Sverige en mängd kommuner som tappar i befolkning hela tiden. Det är inte bara en ekonomisk fråga, utan det kommer på sikt bli en i allra högsta grad politisk fråga.
När det gäller den kreativa klassen, de som jobbar mestadels med att tänka, är koncentrationen störst i storstäderna. Hälften av alla som jobbar med kultur bor i Stockholmsregionen. Bland teknikföretagen är koncentrationen lika stor.
– Det finns alltså en oerhört stor relativ fördel när det gäller ekonomisk tillväxt i den här regionen.
Vi vill bo på platser med variation av varor och tjänster, men också platser vi anser har en estetiskt vacker omgivning, god offentlig service och höga löner. Dessutom ska det gå fort att ta sig fram. Det handlar mer om tidsbesparing än om hur lång väg det är till olika platser.
– Vi tillbringar mer och mer tid utanför kontoret. Den här tiden vill vi fylla med roliga saker, och här finns storstadens styrka.
– För mindre platser gäller det att snabbt koppla upp sig till de större städerna. Kan man inom en timme komma till en storstad har man en enorm fördel. Det gäller helt enkelt att ta rygg på den som är starkare.
Men hur skapar vi platser där folk vill bo? Hur skapas regional attraktivitet, och kan det mätas? Kan vi sätta ett värde på städerna?
Några har försökt, men det är svårt att mäta vilka som är de bästa platserna, eftersom det vi värdesätter är så personligt. Ett livskvalitetsindex skulle kunna innehålla många olika variabler. Till exempel miljö, väderlek, utbildningsmöjligheter, kultur, affärer, variation, mobilitet, rekreationsmöjligheter, närhet till skog/hav, tillgång till sjukvård, vacker omgivning, risk för trängsel eller risk för att bli utsatt för brott.
– Och det som vi uppfattar som positivt i en del av livet, anser vi inte alls viktigt senare. Det vi tycker är attraktivt förändras, påpekade Charlotta Mellander.
Trots att det är svårt att mäta platsernas värde gjorde hon och Florida ett försök. De skickade ut 28 000 enkäter till ett representativt urval av den amerikanska befolkningen. De fokuserade på lycka och kallade undersökningen ”Place Happiness”. Tidigare forskning har visat att jobb, inkomst och sociala relationer påverkar vårt välbefinnande. Men räcker det med bra service för att människor ska uppleva att de bor på en bra plats?
Mellander och Florida kunde konstatera att platsen bidrog till hur nöjd individen var i livet. Tillfredsställelse med platsen ökade med högre inkomst, men bara upp till en viss nivå. Annat som påverkade känslan av lycka var utbildningsnivå, äktenskap och ålder. Gifta var mer nöjda än andra, äldre nöjdare än yngre.
– Allra mest nöjda med sin plats var individer över 65 år. De som flyttat runt lite och slutligen kunnat välja en plats där de känner att de hör hemma. Mest missnöjda med sin plats är de under 18 år, då mamma och pappa bestämmer var de ska bo.
50 procent av variationen i hur lyckliga människor kände sig, hade med själva platsen att göra. Detta påverkades av utbildningsmöjligheter, möjlighet till sociala nätverk, samt av grundläggande behov som sjukvård, skola, omsorg och bra kollektivtrafik.
– Av alla variabler som vi hade med i undersökningen var faktiskt huruvida man ansåg att platsen var estetiskt tilltalande den som starkast förklarade hur nöjda individer var med sina platser. Det överraskade oss mycket.
En annan viktig faktor var om platsen ansågs vara bra för olika grupper att bo på. Inkluderande platser gör människor mer nöjda.
– Tolerans och estetik är oerhört starka drivkrafter, både för hur man trivs och för sannolikheten att man tänker stanna kvar.
– Allt detta hänger ihop i ett ekonomiskt kretslopp. Lyckas vi attrahera kunnig, driven och kreativ arbetskraft får företagen högre produktivitet, och därmed större vinst. Det leder till mer pengar till skatter, pengar som kan investeras tillbaka in i platsen och därmed fördelas till fler människor. Vilket gör att platsen blir ännu mer attraktiv.
I ett negativt kretslopp avvisar regionen kanske en viss grupp människor, som då flyttar någon annanstans där de känner sig mer välkomna.
– Det är faktiskt där som oerhört många kommuner har fastnat i dag.
Kommunerna fortsätter fråga sig: ”Hur attraherar vi den kreativa klassen? Hur får vi dem att komma till oss?” Men de som ställer den frågan har inte riktigt förstått vad det handlar om.
– Vi dras till platser som attraherar olika sorters människor och har en bred mångfald. Där det finns olika bakgrunder och låga inträdesbarriärer, dit dras den kreativa klassen och det är där vi hittar dem. Framgångsrika regioner välkomnar alla typer av människor, sa Charlotta Mellander.
