De kulturella näringarna har ökat i betydelse och utgör i dag en stor del av den ekonomiska kakan. I kulturbranschen finns också många egenföretagare, vilket gör sektorn extra intressant ur ett entreprenörskapsperspektiv. Föreläsningen 10 februari 2009 hade titeln ”Konst(iga) företag”.
Föreläste gjorde filosofie doktor Mikael Scherdin, Uppsala universitet och KTH, och ekonomie doktor Emma Stenström, Handelshögskolan i Stockholm och Konstfack. Emma Stenström inledde med att berätta om sitt ”dubbelliv”.
– När jag är på Handels för jag in konst i undervisningen om företagande. På Konstfack blir det tvärtom: jag plockar in företagande i kulturen. Det här karaktäriserar hela ämnet kulturekonomi som jag ser det – det har just den här dubbelheten i sig, sa hon.
Ena halvan av ämnet kulturekonomi, menade Stenström, är att förstå vad det kulturella kapitalet består av. Den andra halvan är att förstå vilken roll kultursektorn har i samhällsekonomin, hur de kulturella näringarna fungerar.
– När jag började på Handels för 20 år sedan och sa att jag skulle hålla på med kultursektorn, var det många som trodde jag var helt galen. Kunde jag inte hålla på med något viktigt, som typ Volvo, tyckte de. Det har svängt ganska mycket nu, den här sektorn står för en stor del av tillväxten och handeln mellan länder.
Hur stor kultursektorn är beror till stor del på hur man väljer att definiera den. Räknar man till exempel med reklam och design? En EU-rapport från 2006 visar i alla fall att kulturbranschen omsätter mer än dubbelt så mycket som bilbranschen i Europa. Men Stenström var också noga med att poängtera att det inte bara handlar om ekonomiska värden. Kulturen skapar även sociala värden, som bidrar till att hålla ihop samhället och skapa demokrati.
Stor inkomstspridning
Något som är karaktäristiskt för kultursektorn är den höga andelen egenföretagare, uppemot 60 procent enligt vissa undersökningar.
– När jag frågar mina studenter på Konstfack hur många som kommer att driva egna företag framöver, räcker de flesta upp handen. När jag ställer samma fråga på Handels är det fortfarande en minoritet som gör det.
Många av företagarna inom kultursektorn har valt företaget som form för att de måste – de har inga alternativ. Många är också kombinatörer, de verkar både som anställda och som egna företagare.
Något annat som karaktäriserar kulturbranschen är att inkomstspridningen är stor. Några få tjänar mycket, men många tjänar väldigt lite. Enligt Emma Stenström tjänar hälften av de verksamma i branschen mindre än 15 000 kronor i månaden, och allra lägst inkomster har de med eget företag.
– Hur förklarar man den här stora spridningen? Ja, delvis kanske genom att det finns en del motsättningar mellan konst och ekonomi. Konsten konstituerar sig delvis genom att ta avstånd från det ekonomiska. Det är genom att inte vara kommersiell som man skapar det kulturella kapitalet. Det blir som en omvänd ekonomi.
– En regissör som jag ringde upp för att ställa frågor till inför min avhandling sa: ”Om jag pratar med dig, blir jag korrumperad för livet”, och slängde på luren.
Stenström poängterade vidare att det är stor skillnad mellan olika kulturområden. Det går exempelvis inte att rationalisera på samma sätt inom scenkonsten som inom andra områden. Det innebär att det lätt uppstår ett inkomstgap här.
Kulturnäringarna får för tillfället mycket uppmärksamhet från politiskt håll (föreläsningen genomfördes bara ett par dagar innan Kulturutredningen kom med sin rapport i februari 2009, red anm).
– 1972 års kulturutredning föreslog att det behövdes fler anställningar inom kulturen. Vi kan ju anta att den nya utredningen kommer att innehålla mycket entreprenörskap. Men vad menar man när man säger att vi ska öka entreprenörskapet? Ska vi ha fler entreprenörer? Eller andra? Ska vi ha större mångfald?
– Om kultursektorn nu är så viktig, ekonomiskt och av andra skäl, och om nu så många är egna företagare – hur hittar vi lösningar och bra modeller för detta?
Metoder för entreprenörskap
Så hade turen kommit till Michael Scherdin, som inte bara är forskare i ekonomi utan också arbetar som konstnär. Han är verksam vid både KTH och Uppsala universitet.
– I Uppsala försöker jag plocka in konsten i entreprenörskapet, och på KTH försöker jag plocka in konsten i tekniken. Jag går mittemellan alla fält kan man säga. Konstentreprenör kan man kanske kalla mig, sa Michael Scherdin.
Just nu är han engagerad i ett projekt som går ut på att hitta metoder för entreprenörskap och konstnärligt forskande.
– Vad är en entreprenör i praktiken? Är man en kreativ förstörare som Schumpeter sa? Är man risktagare? Är man en alert person som hittar möjligheter. Jag känner inte igen mig i de här beskrivningarna och är ganska obekväm med dem. Teori är en sak, praktik en annan.
– Nästa fråga blir då: Vad är en konstnärlig entreprenör? Ser man världen annorlunda då? Som företagare gör man massor av saker. Man manövrerar i olika system, bland annat för att söka pengar.
Scherdin menade att det är viktigt att skilja mellan unika idéer och vanliga idéer när man pratar om entreprenörskap. Det är två olika sätt att arbeta.
– Som konstnär förväntas man göra något annorlunda. Annars är man inte riktigt konstnär tycker jag. Men det innebär problem att komma med unika företagsidéer. Ordinära idéer finns det ord, strukturer, ramar och stödfunktioner för. Unika idéer är svårare att förklara. Man ersätter kanske något annat, det kan skapa problem för andra. Och för en själv. Kostnaden att få igenom en ny idé är skyhög och tar tid. Man måste lära det mesta nytt hela tiden.
1996 var Michael Scherdin inblandad i just en sådant projekt: Lanserandet av en helt ny tv-station på internet. Den var driven av konstnärer och visade bara konst. Arbetet innebar en hel del lärande och utveckling.
– När vi startade fanns ju knappt mobiltelefoner eller internet. Vi började producera verk men kunde inget om datorer. Vi hade inga kontakter och visste inte vad streaming var. Men vi fick med en rad företag, och jobbade tillsammans med företagen för att ta fram teknik för att genomföra detta. Vi var först, har vi kommit fram till efteråt. Och vi var inte bara först, utan vi var först fem år för tidigt.
Att vara konstentreprenör är inte helt okomplicerat, menade Scherdin. Om man säljer vatten, har man att förhålla sig till vattenmarknaden. Men om man är konstentreprenör har man två världar att förhålla sig till och verka i: privata aktörer respektive offentliga aktörer.
– Man måste hålla två system i sig. I det ena kanske man måste presentera projektet som en affärsidé, i det andra som något annat. Det blir en krock i huvudet. Man får göra en lobotomi och leva på båda sidorna. Som exempel kan man nämna Edison. När han lanserade sin elektriska lampa var han tvungen att justera den så att den såg ut som en gaslampa för att få ut den på marknaden. Det här är något man avskyr som konstnär.
Under frågestunden medverkade också Claes Boman, Fabriken LDKP. Kolla in föreläsningen på webb-tv för att ta del av den intressanta diskussionen som följde.
Se hela föreläsningen som webb-tv
För mer info:
mikael.scherdin@fek.uu.se
emma.stenstrom@hhs.se—
