Att kommersialisera forskningsbaserad kunskap utgör en stor utmaning. Det menade Olav Spilling, som under sin Estradföreläsning redovisade en studie av 117 högteknologiska småföretag i Oslo och Trondheim. Resultaten visar att få av dessa företag har någon koppling till universitet och högskolor.
23 november hette Estradören Olav Spilling. Han är professor vid Handelshøyskolen BI i Oslo och talade under rubriken ”Hur viktigt är ’high-tech’? Om små, högteknologiska företag i kunskapsekonomin”.
– Dagens föreläsning utgår från ett projekt som vi har genomfört vid Handelshøyskolen BI. Syftet med projektet var att analysera utvecklingsmekanismer i högteknologiska kluster. Vi har jämfört olika internationella miljöer och även studerat små, högteknologiska företag i Oslo och Trondheim, berättade Olav Spilling.
Inledningsvis talade Spilling brett om småföretagande, kunskapsekonomin och högteknologiska verksamheter. Han konstaterade bland annat att intresset för småföretag började växa fram för ungefär trettio år sedan. Innan dess låg fokus på storföretagen, men under 1970-talet kom man till insikt om att de små och medelstora företagen faktiskt var en viktig del av ekonomin. De kompletterar storföretagen, skapar nya jobb och står till stor del för dynamiken i näringslivet.
Kunskap central resurs
Ett av Olav Spillings forskningsintressen är innovationssystem. Inom den ansatsen är kunskap centralt.
– Kunskap är den viktigaste resursen i ekonomin. Och lärande är den viktigaste processen.
En förenklad bild av ett innovationssystem innehåller tre element: FoU, utbildning och industrier. Forskningen producerar kunskap, utbildningen sprider den, och i företagen exploateras kunskapen. Därmed skapas ett ekonomiskt värde.
– Högteknologiska företag är intressanta i denna bild. De tar till sig den främsta, nya kunskapen och kommersialiserar den.
För att visa på det komplicerade samspel som sker mellan olika aktörer när ny teknologi ska kommersialiseras presenterade Spilling företaget Oslonett. Oslonett etablerades 1991 och var det första norska försöket att kommersialisera Internet-teknologin. Det började med att en person samlade femton kollegor till ett möte på en pizzeria.
– Samtliga kom från Universitetet i Oslo. De hade god kompetens inom fältet – universitetsmiljön låg i fronten – och de förstod att det gryende Internet öppnade upp för intressanta verksamheter.
– För att få vara med och starta företaget krävdes av var och en att man satsade 5 000 kronor. Dessutom var man tvungen att arbeta för Oslonett utan lön under en månad det första året. Samtliga accepterade.
Senare anslöt sig ytterligare två partners. Affärsidén var att erbjuda tillgång till Internet, samt kringtjänster. Flera av Oslonetts medarbetare hade tidigare entreprenöriell erfarenhet, även av konkurser. Fallstudien visar att det i Oslonetts bakgrund fanns en historia av recirkulering av resurser och företagskoncept.
– Oslonett utvecklade en sökmotor, Kvasir, som fortfarande är aktiv. Företaget var också bland de första som etablerade en marknadsplats på Internet.
– Under OS i Lillehammer 1994, när Sverige tog hockeyguld, publicerade Oslonett resultatlistor på nätet. Det var en god marknadsstrategi, för det gick inte åt mycket resurser men företaget fick mycket publicitet på kuppen.
Kapitalet fattades
Det gick mycket bra för Oslonett. 1995 såg företaget stora utvecklingsmöjligheter men saknade de finansiella resurser som krävdes. När det inte lyckades etablera samarbeten med finansiella aktörer, slutade det med att hela företaget såldes till Norges största mediekoncern. Några av medarbetarna följde med, och en del verksamheter knoppades av efter vägen.
– Oslonett utlöste en utveckling, men samtidigt hade det lilla företaget begränsade resurser. Dess viktigaste roll var kanske som utprövare av nya verksamheter. När verksamheterna sedan skulle bli storskaliga tog storföretagen över. Detta är ett exempel på de små och stora företagens olika roller, och deras samspel.
Flera av Oslonetts grundare startade nya företag. Olav Spilling menar att fallstudien ger en sammansatt bild där det ena utlöser det andra.
– I utvecklingsprocessen har olika aktörer olika roller. Forskningsmiljön var viktig i den tidiga fasen, men när vi kommer längre ut i kedjan är forskningskopplingen inte lika stark. Småföretag är viktiga i startfasen för att prova det nya. Senare omges den centrala verksamheten av spin-offs.
– Något som är intressant att notera i just den här processen är att riskkapitalet är helt frånvarande. En av Oslonetts grundare berättade att det var meningslöst att vända sig till affärsänglar och riskkapitalister. De var fullständigt främmande för den här sektorn, sa Spilling.
Därefter övergick han till att redovisa resultat från en enkät som genomfördes i Oslo och Trondheim år 2002. Sammanlagt deltog 117 högteknologiska företag med 2-100 anställda. 86 procent av de undersökta företagen var oberoende, medan 12 procent utgjorde dotterbolag.
En av frågorna i enkäten handlade om varifrån affärsidén kom. De flesta (56 procent) svarade att den kom från grundaren själv. 24 procent uppgav att idén hade utvecklats inom en annan organisation. 17 procent hade utvecklat idén i samarbete med ett annat företag.
– Trots att det handlar om högteknologi är väldigt få affärsidéer utvecklade i en forskningsmiljö.
Få forskare
Undersökningen av företagsgrundarnas bakgrund visar också att relativt få (12 procent) kommer från ett universitet eller forskningsinstitut. 42 procent hade tidigare varit anställda i ett annat företag och 33 procent hade tidigare varit ledare för ett annat företag. 8 procent uppgav att de hade varit arbetslösa och 3 procent att de hade studerat. Om man ser till den faktiska funktionen har så mycket som en fjärdedel arbetat med forskning och utveckling tidigare. Ändå är det fler som uppger att de har varit verksamma inom produktion, management eller marknadsföring.
Enkätfrågorna om företagens kontakter med andra företag visar att licensiering inte är särskilt vanligt. Däremot har 24 procent gått samman med ett annat företag, och 22 procent har köpt upp ett annat företag.
– Den typen av omstruktureringsprocesser är alltså ganska centrala.
En tredjedel av företagen har bidragit till andra företag i startfasen. När avknoppningar har skett fungerar de nya företagen delvis som konkurrenter, och delvis som samarbetspartners.
Eftersom företagen i studien är högteknologiska har de flesta en hög innovativ aktivitet. 58 procent har en egen forsknings- och utvecklingsverksamhet medan 25 procent köper in FoU utifrån.
– Två tredjedelar säger att de har utvecklat nya produkter och tjänster under de senaste tre åren. Ungefär lika många uppger att de har förbättrat sina produkter och tjänster under samma period. Det hade ju nästan varit märkligt om de inte hade gjort det.
Undersökningen visar också att 41 procent har genomfört processinnovationer, 21 procent har varit innovativa inom marknadsföring och försäljning och 44 procent har riktat sig till nya marknader. 44 procent använder ny teknologi och 67 procent har förnyat mjukvaror och system.
– Alla företag ägnar sig åt minst en av dessa innovationsaktiviteter. De flesta är involverade i flera.
Kunder och leverantörer viktiga
Utifrån innovationssystemsansatsen sker innovationer i samspel med andra aktörer i omgivningen. Man brukar prata om den interaktiva innovationsmodellen.
– När vi frågade vilka som var de viktigaste aktörerna för de högteknologiska företagen svarade de ”kunder och leverantörer”. Det stämmer överens med annan statistik och är på något vis det klassiska svaret.
– Det intressanta är att universitet och forskningsinstitut totalt sett rankas så lågt, trots att det gäller den högteknologiska sektorn. Tankeväckande är också att betydelsen av venture capital är låg.
En faktoranalys visar att företagen, sett till sina viktigaste kontakter med omvärlden, kan delas in i tre grupper. Den första gruppen har tätare kontakt med såväl forskning som finansieringsaktörer. Spilling kallar företagen i gruppen för ”forskningsorienterade innovatörer”. Den andra gruppen är mer orienterad mot kunder och konkurrenter, medan den tredje har tätare kontakter med sina leverantörer.
– Det finns alltså ett mönster som visar att småföretagen profilerar sig olika. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram, för ofta använder vi genomsnittsdata för att beskriva hur något är. Det gör att vi mister intressanta nyanser.
Som Olav Spilling ser det finns en stor utmaning i att kommersialisera forskningsbaserad kunskap. Att omsätta akademiska kunskaper till kommersiella tillväxtföretag är inte helt enkelt.
– Det finns omfattande kompetens på universiteten. I Sverige har ni till och med mer än vad vi har i Norge, sa han.
Aktörerna måste samverka
För en lyckad kommersialisering krävs att flera olika typer av aktörer arbetar tillsammans. Först och främst bör universitetets eller högskolans institutioner fungera som värdar för innovativa aktiviteter, med målet att avknoppa dem. Det behövs också en grupp forskare som kan utveckla och finslipa teknologin så långt att den kan kommersialiseras. Därefter kan entreprenören ta över och omvandla innovationen till en affärsidé. Dessutom behövs investerare som kan bidra med både pengar och organisatorisk kunskap.
– Det gäller att sätta samman team som har både teknologisk och kommersialiseringsmässig kompetens.
– I Sverige har ni ett försprång när det gäller finansiering. Era nätverk av riskkapitalister och affärsänglar är mycket mer utvecklade än vad våra är. I Norge lyfts den svaga finansieringssektorn fram som en flaskhals som hindrar kommersialisering.
Spilling drog några exempel som visar att kommersialiseringen inte fungerar tillräckligt bra. Han refererade bland annat till Peter Rosa som har studerat nyutexaminerade britters företagande. Han fann att 10 procent startade företag inom fem år efter examen. Hälften hade inga anställda och endast 8 procent hade mer än 10 anställda. En tredjedel av företagarna la också ner verksamheten efter relativt kort tid. ”Hardly likely to make the Japanese tremble”, var Rosas slutsats.
Spilling refererade också till en studie av Christer Olofsson och Clas Wahlbin. De har granskat 500 högskoleföretag som startade under 1980-talet och fann att de flesta var små. Mellan 25 och 50 procent var bisyssleföretag och totalt var endast 10 företag snabbväxande och internationellt inriktade.
– Av ett väldigt stort antal företag från högskolemiljön är det alltså få som har tillväxtpotential.
Ett nytt nordiskt forskningsprojekt visar att få forskare är engagerade i nya företag. År 2003 medverkade forskare till 528 av de nya företag som startade i Sverige. Motsvarande siffra var 87 i Norge och 111 i Finland. Nästa studie som Olav Spilling redovisade handlade om kunskapsbaserade företag i Oslotrakten som etablerades 1998-2000.
– 80 procent av företagarna var högutbildade. Trots detta uppgav över hälften att de hade utvecklat sina idéer individuellt. 40 procent av idéerna hade utvecklats inom ett existerande företag. Bara två procent svarade att de hade utvecklat idéerna inom en akademisk miljö.
Många idéer, få succéer
Avslutningsvis berättade Spilling om det norska FORNY-programmet. FORNY står för forskningsbaserat nyskapande och programmet syftar till att kommersialisera FoU-baserad kunskap. 2003 satsades närmare 100 miljoner norska kronor på att bland annat utveckla entreprenöriella attityder, rekrytera till startlag och sprida kunskap om innovationer. När man utvärderade FORNYs verksamhet mellan åren 1995 och 2003 fann man att programmet hade mottagit cirka 2 500 idéer från Norges sex största forskningsparker. Av dessa godkändes 335 som kommersialiseringsprojekt och fick därmed motta medel för sina aktiviteter.
– Men vad har då skett med dessa startförsök? 113 är så nya och små att man inte vet om det kommer att bli något av dem. 16 klassas som potentiella tillväxtföretag. 4 specialfall utgör de mest intressanta företagen, ett par av dessa har till och med börsintroducerats.
– Av de 2 500 idéerna som kanaliserades in i systemet kan kanske 3-4 stycken kallas succéer. Utvärderarna konstaterar att FORNYs resultat är väldigt begränsat, och det visar att det är en stor utmaning att få till kommersialiseringsprocessen.
De som utvärderade FORNY menade i sina rekommendationer att de idéer som väljs ut för kommersialisering bör utvärderas noga. Projekt utan potential ska avslutas på ett tidigt stadium. Det är också viktigt att öka marknadskompetensen, kontakterna med industrin och investerare samt att utnyttja extern expertis. Till dessa rekommendationer tillade Spilling bland annat att tillgången till såddkapital måste öka.
– Vi måste utveckla en mer entreprenöriell miljö inom akademin, med en starkare kommersialiseringskultur. Triple helix-tänkandet har trängt igenom även i det norska systemet. Men fortfarande är vi i en tidig fas. Det återstår att utveckla organisationsmodeller som kan hantera detta.
– Kulturen måste också tillåta misslyckanden. Det är inte fel att misslyckas så länge man lär sig något av det, sa Olav Spilling.
För mer info: olav.r.spilling@bi.no
Se även dessa artiklar:
Spilling, O. R. och J. Steinsli (2004): ”On the role of high-technology small firms in cluster evolution”. I R. Oakey, W. During och S. Kauser (red): ”New technology based firms in the new millennium Volume III”. Oxford, Elsevier. 
Steinsli, J. och O. R. Spilling (2004): ”On the role of small firms in cluster evolution: The case of internet development in Norway during the 1990s”. International Journal of Entrepreneurship and Innovation Management 4(2/3): 194-215.
—
