Docenterna Frédéric Delmar och Johan Wiklund är båda engagerade i ett flerårigt forskningsprojekt om högutbildade svenskars entreprenöriella aktiviteter. 19 januari 2004 fick Estraddeltagarna ta del av de första resultaten. Forskningen visar bland annat att entreprenörskapet ser olika ut för män och kvinnor, stadsbor och landsortsbor, medicinare och naturvetare.
Frédéric Delmar och Johan Wiklund är verksamma vid Handelshögskolan i Stockholm. Rubriken på deras föreläsning lydde: Sverige har högutbildade entreprenörer, men har Sverige ett kunskapsintensivt entreprenörskap? Även om Delmar och Wiklunds forskningsprojekt bara har pågått i ett år levererade de många intressanta svar på frågan.
De har studerat högutbildade entreprenörer, det vill säga akademiskt entreprenörskap, under perioden 1990-2000. Samtliga svenskar som har läst minst tre år på högskola inom områdena naturvetenskap, medicin och teknik ingår i studien.
– Vi undersökt vilka som startar företag – och vilka som inte gör det – hur de gör det, när de gör det, och vad det leder till, sa Frédéric Delmar.
– Man kan ju fundera på varför man drar igång sådana här stora studier. Som forskare har vi förstås våra egna personliga skäl, men vi anser också att forskning om i vilken utsträckning högutbildade människor driver företag är av stort allmänintresse, sa Johan Wiklund.
– Vi vet att Sverige tillhör de länder som satsar mest på forskning och utveckling. Samtidigt vet vi att våra stora satsningar kommersialiseras i ganska liten utsträckning. Dessutom skär kunskapsintensiva företag som Ericsson och Pharmacia ner i Sverige, och den utvecklingen är inte särskilt positiv, fortsatte han.
Kunskap för konkurrens
En svensk förhoppning är att nya jobb ska skapas i takt med att nya kunskapsintensiva företag startar. Förhoppningen manifesteras också i EUs Lissabondeklaration som handlar om att de kunskapsintensiva företagen ska göra Europa konkurrenskraftigt.
– Varför ska vi då studera just högutbildade människor? Jo, för att det finns anledning att tro att människor med naturvetenskaplig, teknisk eller medicinsk utbildningsbakgrund är lämpade att starta den här typen av företag. De har unik kunskap som gör att de kan se nya affärsmöjligheter.
– Det är ganska självklart att en människa som har doktorerat i medicin har lättare att se om det uppstår något nytt inom det medicinska området, än någon som inte har den utbildningen, sa Wiklund.
Frédéric Delmar gav ytterligare ett skäl till varför forskningen är viktig genom att återknyta till föreläsningens titel. I sina tidigare studier tillsammans med professor Per Davidsson har han kunnat konstatera att Sverige är speciellt i så måtto att entreprenörerna är välutbildade, men deras företag växer inte.
– Ju mer utbildning man har, desto större är sannolikheten att man startar företag i någon form. Samtidigt kan vi konstatera att de företag som startar har väldigt låg tillväxtbenägenhet.
– Vi skulle vilja veta mer om varför utbildning leder till entreprenörskap i Sverige, men inte nödvändigtvis till tillväxtorienterade företag, sa Delmar.
Högutbildade har andra alternativ
Johan Wiklund gick igenom de teoretiska huvudargumenten för studien. Han inledde med faktumet att högutbildade personer genom sin utbildning borde ha goda förutsättningar att starta och driva företag.
– Men bara för att man har förmågan och möjligheten är det ju inte säkert att man vill.
– De här människorna har ofta andra inkomstmöjligheter. De kan få bra jobb inom näringslivet och den offentliga sektorn. Därför är det få som startar företag för att de måste.
Ändå finns det förstås högutbildade svenskar som vill starta företag, men eftersom deras alternativ är ett riktigt bra jobb ställer de högre krav på företagandet. Det måste ge hög avkastning, annars är det bättre att ta en anställning.
– Den här gruppen har inte har så stora incitament att starta företag, men när den väl gör det är företagen högpresterande. Om företaget inte går så bra som man hade hoppats har man starka skäl att lägga ner det, återgå till ett vanligt jobb och tjäna ganska bra med pengar.
– Det är förmodligen också så att den högutbildade gruppen har bättre tillgång till finansiellt kapital än andra. Det gör att de kan starta de kunskapsintensiva företagen som ofta kräver mycket pengar, konstaterade Wiklund.
Akademikernas finansiella tillgångar härrör sig till viss del från det egna lönekontot. De har också indirekta tillgångar i form av sina nätverk med andra högutbildade individer.
I Delmar och Wiklunds totalundersökning av det akademiska entreprenörskapet bland naturvetare, ingenjörer och medicinare uppfyller inte mindre än 221 708 kandidater, magistrar, licentiater och doktorer kraven för att ingå. Under en elvaårsperiod, 1990-2000, studeras akademikernas egenföretagande.
– fnuttEget företagfnutt är inte så lättdefinierat som man skulle kunna tro. Det finns massor av olika varianter på vad som menas med det, sa Frédéric Delmar.
– I SCBs definition ingår exempelvis inte företag som visar underskott. Det godkänner vi inte, för det är det ju som bekant en hel del företag som gör – i synnerhet i början. Det kan ta tid att få positivt cashflow.
Ökande antal akademiker
Docent Delmar höll i föreläsningens första sifferexercis och redovisade det akademiska entreprenörskapet i andelar och absoluta tal. Han började med att konstatera att populationen har varit växande under hela perioden 1990-2000.
– Den främsta orsaken är att det har tillkommit en rad regionala högskolor under den här perioden. Det har lett till att fler och fler har kunnat komma in på högskolan. Starten av den treåriga ingenjörsutbildningen har också medfört stora ökningar inom de här yrkesgrupperna.
Av de 221 708 personerna som utgör datasetet har 49 122 varit del- eller heltidsföretagare någon gång under de elva åren. Det motsvarar 22 procent.
– Det är ganska många som någon gång under sin karriär testar att vara företagare. Siffran stämmer också väl överens med andra studier av företagandet.
– Medicinarna är den grupp som är mest taggad att bli företagare. Om man startar företag eller inte skiljer sig mycket mellan yrkesgrupperna. Det är också skillnad på vilka företag man startar, sa Frédéric Delmar.
Variationen i företagsamheten är tämligen liten över tiden även om 1994 var ett toppår. Inte ens IT-åren 1996-2000 sätter några betydande spår i datamaterialet.
– Det här är en gammal käpphäst för mig. Vi har kunnat konstatera tidigare att IT-eran inte ledde till mer entreprenörskap, däremot till mer medial uppmärksamhet.
Få heltidsföretagare
Av de undersökta akademiker som är företagare har närmare 60 procent företaget som en verksamhet vid sidan av sin anställning. Det medför att ungefär 20 000 är företagare på heltid.
– Här ser vi en stor skillnad, nämligen att medicinarna oftare än andra har kvar sin anställning och kör företaget som en sidoverksamhet. De arbetar inom landstinget och har en privatklinik vid sidan om.
Delmar och Wiklund har också funnit skillnader mellan män och kvinnor. Män är 1,25 gånger mer benägna att starta företag än kvinnor. Johan Wiklund kommenterade detta:
– En orsak som brukar anges för att förklara varför det är stor skillnad på män och kvinnors företagande är att de har olika utbildning. Vår studie visar att även om man kontrollerar att alla har samma utbildning kvarstår skillnaden.
Därefter fortsatte han med att berätta om resultaten kring att avsluta sitt företagande.
– Den stora majoriteten driver inte företag längre än fyra år. Varje år sker en utslagning av företag.
Efter ett år har ungefär en tredjedel av företagen lagt ner, och efter 3-4 år är hälften av företagen kvar. Efter tio år är bara en av fem fortfarande företagare.
I studien ingår alla företagsformer: enskilda firmor, handelsbolag och aktiebolag. Att så många avslutar sitt företagande så fort hänger ihop med trösklarna för in- och utträde.
– Att starta en enskild firma är otroligt enkelt. Det är bara att gå ner på skattemyndigheten och fylla i en blankett, så är man företagare. Inträdeskraven är alltså väldigt låga, och det brukar innebära att utträdeskraven också är låga.
– Det är lite svårare att komma igång med ett aktiebolag och därför är överlevnaden högre. Man är säkrare på att man vill driva företag innan man drar igång, förklarade Wiklund.
– Studier av överlevnad visar att den största fnuttchockenfnutt kommer de första åren. Sannolikheten för att överleva ökar med åldern, tillade Delmar.
Samma företagsamhet oavsett konjunktur
Konjunkturväxlingar verkar, överraskande nog, inte påverka så mycket. Trots 1990-talets turbulens ligger företagsamheten på ungefär samma nivå under hela den studerade perioden. Det beror på att antalet företagsstarter och antalet nedlagda företag följer varandra.
– När det är bra tider är det fler som startar, men det är också fler som slutar. I dåliga tider är det färre som startar, och färre som slutar, sa Johan Wiklund.
– Detta beror på att alternativen är fler i högkonjunktur. Om du å ena sidan är företagare och det går sådär, kan du få ett bra jobb i stället. Många företag ropar efter arbetskraft så du kan lägga ner din verksamhet och börja jobba. Om du å andra sidan är anställd finns det många affärsmöjligheter, och det är lättare att komma igång med företagandet.
Resultatet av konjunkturernas dynamik är att de bästa företagarna förblir företagare, gissar Delmar och Wiklund.
– Vi kan inte stärka det, men vi tycker att det verkar rimligt, sa de.
Andelen företagare är ungefär lika stor i alla regionstyper. 1990-2000 ökade andelen mest i glest befolkade regioner där det är svårare att hitta bra arbeten.
– I storstäder finns det gott om arbetstillfällen, vilket gör det mindre attraktivt att starta eget.
Som högskoleanställda var Frédéric Delmar och Johan Wiklund nyfikna på att se om några lärosäten är bättre än andra på att få fram företagare. De bröt därför ner siffrorna på län, där sju län är helt dominerande i Sverige när det gäller utbildning av naturvetare, ingenjörer och medicinare. Nedbrytningen visar att det finns skillnader i företagsamheten. I Norrbotten valde 7 procent av akademikerna att bli företagare, och i Östergötland 9 procent. I Västerbotten och västra Götaland är siffran 13 procent. Skåne, Uppsala och Stockholm ligger i topp med 14 procent.
Delmar och Wiklund presenterade också företagsamhetssiffror fördelade efter bransch. Av alla med den aktuella utbildningsbakgrunden befann sig 20,3 procent inom tillverkande branscher, 53,7 procent inom kunskapsintensiva branscher och 26 procent inom övriga branscher.
– Det är ganska intressant att se i vilka branscher folk startar företag, i förhållande till var de arbetar, menade Frédéric Delmar.
Hög branschtröskel avskräcker
Frågan är om antalet företagare i varje bransch är proportionerligt mot antalet verksamma inom samma bransch. Om inte innebär det att företagarna flyr till andra branscher där det är bättre eller enklare att starta företag. Delmar exemplifierade med att det är ganska svårt och dyrt för en enskild person att starta en pappersmassafabrik, medan en konsultverksamhet i stort sett bara kräver investeringar i en dator.
– Det finns också rent personliga skäl. Man tycker kanske att det är tråkigt att jobba inom industrin, och att det är mycket roligare att vara låtskrivare och producera musik.
Inom tillverkningsindustrin är andelen företagare 5,7 procent. Majoriteten startar – precis som företagare i allmänhet – sina företag inom tjänstesektorn, närmare bestämt den kunskapsintensiva sektorn. Nästan en tredjedel, 31,7 procent, väljer andra branscher där de kanske inte ens kan utnyttja sin utbildning.
Mot slutet av föreläsningen reflekterade Frédéric Delmar och Johan Wiklund kring sina resultat.
– Det finns ett antal godbitar i den här studien som vi tycker är riktigt spännande. Lite nytt och lite förväntat – som det brukar vara i sådana här stora forskningsprojekt, sa Delmar.
Många inom den studerade utbildningsgruppen driver någon gång företag. Ofta sker det under en begränsad tid, ett eller ett par år är inte ovanligt. Dessutom bidrar företagandet i många fall enbart med en sekundär inkomst till en fast anställning. Få är företagare på heltid.
– Mer än hälften slutar vara företagare inom fyra år. Det är inte så konstigt, det ser vi också när vi tittar på nyföretagarstatistik för hela populationen.
– Som konsekvens är nog ambitionen begränsad hos de flesta företagarna. Det är kanske inte de mest revolutionerande eller avancerade affärsidéerna man försöker exploatera. Men det återstår att se.
Potentialen för tillväxt är begränsad
Längre fram i projektet kommer affärsplanerna att studeras mer i detalj. Kanske bygger företagen som har lagt ner verksamheten på fnuttenklarefnutt idéer. Då må utträdet vara hänt. Men om det visar sig att många spännande idéer inte har kunnat utvecklas utgör detta ett stort problem för Sverige.
– Förmodligen är tillväxtpotentialen begränsad för de flesta företag som ingår i studien.
– Om man följer dem över tiden ser man att endast 15 procent växer med någon anställd, och då främst under de 2-3 första åren.
Genomsnittsstorleken är 1,4 anställda per nystartat företag. 90 procent av de nya företagen har två eller färre anställda.
– För att få upp både tillväxten och antalet företag krävs att fler försöker starta företag. Ju fler som försöker, desto större sannolikhet att några lyckas. Det handlar om tillväxt, men också om att få igång människorna som tillhör den här utbildningskategorin, sa Frédéric Delmar.
– Som sagt, ambitionen verkar alltså inte vara så himla hög. Man måste inse att företagande har en begränsad attraktivitet för en grupp som är högutbildad, och som har goda möjligheter på arbetsmarknaden, sa Johan Wiklund.
Detta gör att alternativkostnaden – eller snarare fnuttalternativintäktenfnutt – måste beaktas. Läkare, civilingenjörer och naturvetare tjänar väldigt bra som anställda. Som egenföretagare är tillvaron betydligt mer osäker.
– Om det går åt pipan tjänar man inga pengar alls.
Samtidigt är anställningstryggheten begräsad. Turordningsreglerna gynnar inte heller den som byter jobb.
– I Sverige har vi en situation som innebär att man inte bör byta jobb, utan ha samma arbetsgivare så länge som möjligt.
– Vi tror att företagandet måste göras mer attraktivt om fler ska börja driva företag som sin huvudverksamhet. Vi tror även att det här med pengar är viktigt, och att fnuttbestraffningenfnutt ska vara lägre om man misslyckas.
– Jag brukar säga lite raljant att om det är många som försöker är det väl alltid någon idiot som hittar på något smart, sa Wiklund.
Positiva rörelser
Ökad rörlighet, mellan och inom företag, påverkar företagandet positivt. Breda erfarenheter av olika områden ökar sannolikheten för att starta företag. Det är med andra ord bra att gå olika utbildningar, att flytta och byta jobb.
– De som är generalister är mer benägna att starta ett eget företag, medan specialister är mer benägna att vara anställda, sa Frédéric Delmar.
– Jag tänkte ta upp en annan sak som är viktig att tänka på: ju längre man jobbar, desto mer får man betala för att bli företagare. Om man har jobbat i tio år har man kommit upp i lön, blivit duktig på det man gör och kanske även bildat familj. Därför är det viktigt att prova på företagandet tidigt i karriären. Då ger man upp mindre. Vi tror att universiteten har en viktig roll att spela, sa Johan Wiklund.
– Fortfarande pratar man inom utbildningsvärlden mycket om anställningsbarhet. I större utsträckning bör man prata om egenföretagande som ett reellt alternativ. Det är bra för studenter att på deltid få prova på företagandet i företagslabb.
För mer info: frederic.delmar@hhs.se, johan.wiklund@hhs.se —
