Kring kvinnliga företagare och riskkapital florerar en rad myter. De fem amerikanska forskarna i Diana-projektet vill istället ta reda på sanningen. 15 maj presenterade de sina färska forskningsresultat och satte därmed punkt för Estrad läsåret 2001-2002.
Fem kvinnliga professorer, med varierande forskarbakgrunder och från olika amerikanska universitet, utgör Diana-projektets forskartrupp. Estrad hade turen av att gästas av dem alla, på samma gång: Candida Brush från Boston University, Nancy Carter från University of St. Thomas, Elizabeth Gatewood från Indiana University, Patricia Greene från University of Missouri-Kansas City och Myra Hart från Harvard Business School.
Alla intresserar de sig för kvinnliga företagare och riskkapital, där en gemensam huvudfråga är varför kvinnliga företagare får en oproportionerligt liten del av riskkapital-kakan. Diana-projektet är ett flerårigt forskningsprojekt som varit igång i ungefär två och ett halvt år. Att hitta ett lämpligt projektnamn var en första utmaning för forskarna.
– Först lekte vi med olika bokstavskombinationer med anknytning till våra lärosäten. Till slut enades vi istället om att ta namnet Diana, efter jaktgudinnan. Detta för att poängtera att riskkapital inte är något man bara går ut och samlar in. Man måste anstränga sig för att jaga rätt på det, berättade Candida Brush.
Riskkapitalet på spåren
Och det verkar som om kvinnors jakt på riskkapital är extra mödosam. Syftet med Diana-projektet är dels att undersöka tillgång och efterfrågan på riskkapital, dels att jämföra manliga och kvinnliga företagares tillväxtambitioner. Metoderna för att göra detta är flera. Forskarnas första steg var att spåra allt amerikanskt riskkapital som investerats under de senaste trettio åren. På så vis fick de reda på hur mycket kapital som gått till kvinno- respektive mansledda företag. De har även undersökt processen kring att söka medel, och påbörjat en kartläggning av riskkapitalindustrin. Den sistnämnda studien kommer bland annat visa hur många kvinnliga riskkapitalister det finns och hur deras karriärmönster ser ut.
– All forskning vi utför vilar på ett grundläggande antagande: att kvinnors entreprenörskap är viktigt för den amerikanska ekonomin. Detta då kvinnors företag bidrar till ökat välstånd och ökad konkurrenskraft. De skapar även jobb och fyller därmed en social funktion, sa Brush.
I USA finns 6,2 miljoner kvinnoledda företag. Det är en ganska tillfredsställande siffra, menar Diana-forskarna, och ett tecken på att de statliga programmen för att stödja kvinnors entreprenörskap fungerar.
– Den goda nyheten är alltså att det är ganska lätt för kvinnor att starta företag i USA. Vad som däremot är mindre glädjande är att av de 33 miljarder dollar som investerades 1991-1996 gick bara två procent till kvinnoledda företag, sa Candida Brush.
Rik mytbildning
Efter att ha konstaterat att det investeras oproportionerligt lite i kvinnors företag märkte Diana-forskarna även att det florerar en rad myter kring kvinnliga entreprenörer. Frågan är om det ligger någon sanning i dessa?
– Vi har identifierat åtta myter. De sju första utgår från de kvinnliga entreprenörerna och deras eventuella inkompetens. Den åttonde utgår från investerarna, förklarade Myra Hart.
– Dessa myter är fast förankrade i oss alla. På nästa cocktailparty tycker jag att ni ska testa att fråga: ”Varför får inte fler kvinnliga entreprenörer riskkapital?”. I svaren kommer ni hitta minst tre av de myter vi identifierat.
På olika platser i USA genomförs så kallade Springboard Forums. De syftar till att identifiera kvinnoledda företag med tillväxtpotential, och presentera dem för investerare. Forumen ska så att säga fungera som ”språngbrädor” för de kvinnliga entreprenörerna.
– I USA finns många riskkapitalister med välfyllda fickor, främst i Silicon Valley. Vi vet också att de gillar att investera lokalt, oavsett om det är män eller kvinnor som söker kapital. Därför förlades forumen till de platser där det finns flest riskkapitalister, sa Hart.
– Kvinnliga entreprenörer på jakt efter riskkapital ombads skicka in sina affärsplaner. Det första året fick man in över 900 ansökningar. Dessa bedömdes av entreprenörer och investerare, och sammanlagt fick 75 entreprenörer presentera sina idéer för investerare i San Fransisco, Boston och Washington DC. Det resulterade i att de flesta erbjöds riskkapital, i snitt 4,5 miljoner dollar per företag.
Kvinnor vill växa
De 900 kvinnliga entreprenörer som skickat in sina affärsplaner intervjuades av Diana-forskarna, som ville ta reda på sanningshalten i de åtta myterna. Den första myten handlar om att kvinnor inte vill driva tillväxtföretag, utan att de föredrar små mysiga, hobby-baserade företag. Den punkterades effektivt av Patricia Greene.
– De kvinnor vi studerat sökte totalt riskkapital om 1,02 miljarder dollar, i genomsnitt 2,5 miljoner per företag. 80 procent av dessa entreprenörer sa uttryckligen att de strävade efter att växa. Att säga att kvinnliga företagare saknar tillväxtambitioner håller alltså inte, sa Greene.
Nästa myt är att kvinnor saknar utbildning, erfarenheter av att fatta beslut och de ledaregenskaper som krävs för att bygga stora företag. Inte heller denna myt stämmer, enligt Diana-forskarna. Av de 900 kvinnor som sökte till forumen var hälften högutbildade inom teknologi eller ekonomi och hela 40 procent hade erfarenheter av att starta företag. Den tredje myten handlar om att kvinnor står utanför de nätverk som erbjuder rådgivning, stöd och värdefulla kontakter.
– Det här är en av de intressantaste myterna tycker jag. Vårt favoritcitat kommer från en riskkapitalist som helt frankt sa: ”Jag gör aldrig affärer med personer som varken jag eller någon av mina bekanta känner”. Det visar på vikten av nätverk, menade Patricia Greene.
Av studien framgick dock att de kvinnliga entreprenörerna hade kontakt med flera investerare, och de hade även starka band till olika rådgivare, advokater och mentorer. I genomsnitt ägnade de elva timmar i veckan åt att hålla kontakten med dessa olika nätverk.
Tät kundkontakt
I myt fyra hävdas att det är mer riskabelt att investera i kvinnoledda företag, eftersom kvinnor inte riktigt kan handskas med pengar. De kan därmed inte heller hantera snabbväxande företag.
– Men vår undersökning visade att kvinnliga företagare är bra på att hitta kreativa finansieringsvägar. De håller sig á jour med vilka möjligheter som finns genom täta kontakter med kunder, investerare och låneinstitutioner. 62 procent av de 900 företagen hade även knutit till sig rådgivare med kunskap om bland annat marknadsföring och forskning och utveckling.
Den femte myten säger att kvinnor inte är tillräckligt engagerade för att driva företaget på lång sikt. Ett argument var att unga kvinnor överger sina företag för att skaffa barn. Inte heller denna myt stöds av Diana-forskarna. De fann att de kvinnor som ingick i undersökningen hade mycket långsiktiga mål, såväl personliga som strategiska.
– Många kände sig förolämpade när de deltog i seminarier om att driva företag, och en stor del av tiden kom att handla om barnomsorg. De menade att det aldrig skulle ha hänt om det var manliga entreprenörer man talade till.
Nästa myt handlar om att kvinnor inte kan sätta ihop en stark managementgrupp, men flera olika siffror i studien motsäger detta. Företagen som deltog hade i genomsnitt 25 anställda. I deras managementgrupper ingick i medeltal fyra personer, som tillsammans hade 39 års erfarenhet av industrin.
Den sjunde myten om efterfrågesidan, de kvinnliga entreprenörerna, hävdar att företagen hör till industrier som inte är attraktiva för investerare. Kvinnor antas driva företag inom tjänstesektorn, snarare än inom innovativa och högteknologiska sektorer. För att kunna ta död på denna myt studerade Diana-forskarna entreprenörer utanför forumen, eftersom dessa var riktade till kvinnor inom just IT- och bioteknikindustrierna.
– Vi fann kvinnliga entreprenörer inom alla sektorer. Dessutom fann vi även riskkapitalister med intresse för olika sektorer. En del har till och med slutat investera i teknologi, sa Patricia Greene.
I den åttonde och sista myten förflyttas fokus från efterfrågesidan till utbudssidan – finansiärerna. Myten utgör en alternativ förklaring till varför kvinnor erhåller en så liten del av det totala riskkapitalet, och den lyder: kvinnor är ingen maktfaktor i riskkapitalindustrin.
– Frågan är om kvinnor tillhör rätt sociala nätverk, det vill säga de nätverk där de introduceras för investerare, förklarade Nancy Carter.
Få kvinnliga riskkapitalister
Sociologisk forskning visar att vi tenderar att liera oss med människor som liknar oss själva, vare sig det gäller utbildningsgrad, etnicitet eller kön. Och eftersom kvinnor väljer att nätverka med andra kvinnor borde alltså antalet kvinnliga riskkapitalister vara avgörande för hur stora investeringarna i kvinnoledda företag blir. Diana-forskarna bestämde sig för att undersöka saken närmare. Jämförelser mellan åren 1995 och 2000 visade att riskkapitalindustrin vuxit med nästan 70 procent. Även om antalet kvinnor i industrin ökade under perioden, kan denna ökning inte sägas matcha industrins totala tillväxt.
– Detta förvånade oss. I dag är ungefär hälften av alla som läser företagsekonomi kvinnor. En möjlig karriärväg för dem borde vara att träda in på riskkapitalarenan, sa Carter.
Sist i raden av föreläsare var Elizabeth Gatewood som konstaterade att hon och hennes kollegor lärt sig mycket om kvinnor och riskkapital genom Diana-projektet. Men de har även insett att det finns mycket kvar att lära.
– Många frågar oss: ”Vad kan kvinnliga – och manliga – entreprenörer göra för överbrygga dessa myter?”. Det är ett av de områden där våra resultat fortfarande är preliminära. Men ett generellt är ”skaffa information”. Det gäller att ta reda på vilka möjligheter som finns, hur ansökningsprocessen går till och vara klar över sina mål, sa Gatewood.
Andra råd handlar om att entreprenören bör tillskansa sig erfarenheter av ledarskap och beslutsfattande, bygga starka nätverk och skaffa en kompetent styrelse. Att lösa sina finansieringsbehov på kreativa sätt är en annan god idé, samt – inte minst – att agera mentor för andra entreprenörer.
Föreläsningen markerade starten på ett långsiktigt samarbete mellan ESBRI och Diana. Ett första steg är den omfattande kartläggning av vetenskapliga artiklar om riskkapital och/eller kvinnors entreprenörskap som Diana-forskarna arbetar med. Genom sin forskning hoppas Brush, Carter, Gatewood, Greene och Hart kunna inspirera även andra forskare att fördjupa sig i ämnet.
– Entreprenörskap ses numera som något centralt för tillväxt och välfärd. Beslut om investeringar i entreprenörskap borde därför inte grundas på myter, utan på sanningar, sa Elizabeth Gatewood.
För mer info: cgbrush@acs-pop.bu.edu, nmcarter@stthomas.edu , gatewood@indiana.edu, GreeneP@umkc.edu, mhart@hbs.edu
Du kan kostnadsfritt hämta en rapport från Diana-projektet här.–
