11 juni 2007 hölls den 100:e Estradföreläsningen genom tiderna. Det skulle givetvis firas. Därför såg också föreläsningen något annorlunda ut än vanligt: nio professorer, både svenska och utländska, deltog i två paneler som diskuterade entreprenörskapsforskningens utveckling de senaste tio åren.
Föreläsningen fick namnet ”Best of Estrad – Den 100:e föreläsningen”. Moderator för dagen var Sveriges förste entreprenörskapsprofessor, Bengt Johannisson. Han inledde med att kort presentera den svensktalande panelen som bestod av Björn Bjerke, Pontus Braunerhjelm, Hans Landström, Leif Melin och Elisabeth Sundin. Efter det var Johannisson ivrig att komma igång.
– Det enda vi vet om hur entreprenöriella projekt blir framgångsrika är att man måste göra grejer. Så det är bäst att vi sätter igång och gör grejer så att det här blir ett ”entrepreneurial venture”, sa han.
Först ut att presentera sig närmare var professor Björn Bjerke, Malmö högskola.
– Jag har ägnat mig åt det här ämnet i teori och praktik i cirka 25 år. Jag har undervisat i entreprenörskap vid universitet, av vilka tre utanför Europa. Jag skrev mina första artiklar i ämnet i början på 1980-talet, och min första bok 1989.
– På den tiden var det inte många som hade något större hum om vad ämnet handlade om. Och det var många som snubblade på ordet när de försökte uttala det, sa Björn Bjerke som även har startat fyra egna företag.
Han inledde sin professorskarriär vid Stockholms universitet 1999. Han blev därmed den tredje entreprenörskapsprofessorn att utnämnas i Sverige. Från första juli 2007 flyttar han från Malmö högskola till Högskolan i Kalmar.
– Jag menar följande, fullt bestämt: Entreprenörskap tillhör hela samhället, inte bara dess ekonomi. Jag tror inte längre att det finns någon generell entreprenörskapstyp, alla människor visar entreprenöriella drag då och då. Jag tror inte heller att det finns något bästa sätt att ”entreprenöra sig”.
Mer hjärta än hjärna
Björn Bjerke menade att för att entreprenörskap ska fungera, behöver man ha ett antal kroppsdelar med sig. Närmare bestämt fyra stycken. Huvudet behövs för att fatta vad det gäller. Vi måste också ha hjärtat med oss – viljan. Den tredje kroppsdelen vi behöver är magen – vi måste våga göra något.
– Inte nog med det, vi måste ha fötterna med oss också. Det ska hända saker, vi måste agera. Och i vårt land tycker jag att vi koncentrerar oss alldeles för mycket på huvudet. Vi tror att lösningen ligger i smarta tekniska lösningar av olika slag, och i väldigt noggranna affärsplaner. Men i de länder där saker och ting verkligen händer använder man mer hjärta och mage än hjärna. Det är nog så det ska vara.
– Jag tror inte man kan fånga hela ämnet med hjärnan, varken i forskning eller i traditionell undervisning. Det har ju väldigt speciella konsekvenser för hur man undervisar i ämnet. Hur ska vi i klassrummet lära ut mod, vilja, handlingskraft? Hur ska vi kunna forska om detta? Och hur ska vi kunna hitta mönster i något som i princip handlar om att bryta mönster? Jag tror att det ofta är lika viktigt att förstå att det gäller att agera, som Bengt sa tidigare, för att det ska hända någonting. I själva handlingen måste alltid en del av entreprenörskapet komma fram som jag ser det.
Om det nu är svårt att hitta olika arketyper av entreprenörer, och att identifiera hur ett framgångsrikt entreprenöriellt förlopp ser ut, hur ska man då angripa ämnet? Björn Bjerke menade att begreppet plats är en intressant möjlighet.
– Man talar till exempel om den företagsamma kommunen. Jag skulle vilja nämna i alla fall tre platser som är intressanta att titta på: Det offentliga – som våra institutioner, skolan, juridiska system och politiken. Där tror jag mycket av företagsamheten skulle kunna komma fram på ett bättre sätt än den har gjort hittills.
Den andra platsen han nämnde var marknaden. Den tredje platsen, som är den Björn Bjerke intresserar sig för just nu, är den sociala sektorn. Eller som han väljer att kalla det: Det publika rummet.
– Där tror jag mycket kan göras, som varken institutioner eller marknadskrafter rår på. De traditionella entreprenörerna sysslar med affärer från producent till konsument. När man pratar om sociala entreprenörer är det en medborgare som gör någonting för en annan medborgare. Det kan inte ske, åtminstone inte fullt ut, i olika institutioner – det må vara i kommunal regi eller vad du vill. Medborgarens möjlighet att agera är väldigt viktig här.
– Entreprenörskap är ungefär som kreativitet, vi kommer aldrig att komma åt dess grundläggande kärna. Men vi märker när det äger rum, sa Bjerke.
Entreprenörslösa modeller
Näste paneldeltagare var Pontus Braunerhjelm. Han är nationalekonom och innehar Leif Lundblads professur i internationell affärsverksamhet vid KTH. De senaste åren har han forskat kring frågor som: Hur kommer det sig att entreprenören har försvunnit från de nationalekonomiska modellerna? Och vad betyder detta för den ekonomiska politiken, och för tolkningen av modellerna?
– Det här har blivit en blind fläck inom nationalekonomin, och särskilt då hur entreprenörskap relaterar till ekonomisk tillväxt och industriell dynamik, sa Pontus Braunerhjelm.
– Hela den ekonomiska politiken har utgått från ett makroperspektiv, vi har saknat mikrosidan. Men tillväxt är ju någonting som skapas i mötet mellan individer och i mötet mellan en individ och en idé samt i hur den idén kan förverkligas. Det perspektivet har inte funnits under de senaste 50 åren, även om det börjar komma tillbaka lite försiktigt nu.
Frågor som, enligt Braunerhjelm, blir centrala är: Vilken roll spelar entreprenörskapet när det gäller regional och nationell tillväxt? Och vilken roll spelar entreprenören för att ny kunskap ska utvecklas och kommersialiseras?
Här drog han också en historisk parallell. En kombination av kunskapsinvesteringar och entreprenörskap drev på tillväxten i Sverige för drygt 100 år sedan. Det var då Sverige lyfte sig från att vara ett ganska fattigt, perifert land till att bli en av de rikare nationerna i världen.
– Tillväxt skapas alltså i samspelet mellan mikro- och makroförutsättningar. Nu har vår politik i stället helt dominerats av kunskapsparadigmet att alla ska in på universitetet och att vi ska satsa på forskning och utveckling. Vi har glömt detta med vem som ska ta hand om alla investeringar. Det är där jag menar att det mindre företaget och entreprenören spelar en central roll.
– Jag skulle vilja säga att det i själva verket är entreprenören som är motorn i tillväxtprocessen, och inte kunskap i sig.
Han visade sedan ett diagram över hur tillväxt och kunskapssatsningar hänger ihop – det vill säga inte alls. Däremot finns ett ganska tydligt positivt samband mellan entreprenörskap och sysselsättningsökning. Åtminstone i USA. I Sverige är sambandet något otydligare.
– Om entreprenörens roll är att förvandla en osäkerhet till en kalkylerbar risk, vilket är en klassisk definition, så är statens huvuduppgift att se till att den risken fördelas på ett någorlunda rimligt sätt mellan entreprenören och staten. Där finns en hel del att önska fortfarande.
– Jag tror att vi måste, precis som Schumpeter en gång uttryckte det, återinföra den energikälla i det ekonomiska systemet som i sig själv stör varje jämviktsläge. Och det är entreprenören som driver utvecklingen, sa Braunerhjelm.
Fokus på utbudet
Hans Landström är professor i entreprenörskap vid Lunds universitet och kopplad till innovationsforskningscentrumet CIRCLE. De senaste åren har han ägnat sig åt finansieringsproblematik i unga företag.
– Det som är märkligt med den här forskningen är att den är väldigt fokuserad på venture capital – även om venture capital inte intresserar sig så mycket för unga företag. Min uppgift är att titta på hur den här forskningen har utvecklats, och man kan väl säga att forskningen om både formellt och informellt riskkapital startade någon gång på 1980-talet. Då handlade det mest om empiriska beskrivningar av fenomenet i sig, sa Hans Landström.
Dåtidens forskning var också praktiskt orienterad. Man frågade sig: Hur kan vi hjälpa riskkapitalbolagen och affärsänglarna att utvecklas? Under 1990-talet började forskarna förstå att det fanns många olika typer av aktörer på marknaden. Under 2000-talet har forskarna i stället försökt angripa området på ett teoretiskt plan.
– Vi har oerhört mycket kunskap om hur venture capitalister agerar och om hur affärsängelmarknaden ser ut. Det vill säga, vi har mycket kunskap kring utbudssidan. Däremot vet vi väldigt lite om hur entreprenören agerar i ett finansiellt sammanhang.
Landström menade vidare att det finns två ganska tydliga kluster av forskare inom riskkapitalområdet. Dels forskare från finansiell ekonomi och nationalekonomi som fokuserar på marknaden, dels managementforskare som snarare har ett mikrofokus.
– Över huvud taget är det en ganska fragmenterad forskning vi har sett inom det här området de senaste 20 åren. Om forskningsfältet ska bli dynamiskt, behövs en balans mellan nyheter och att utveckla det traditionella. Vi måste formulera nya, intressanta frågeställningar, samtidigt som vi naturligtvis måste besvara de frågor som redan är ställda. På samma sätt tror jag att fältet måste vara öppet för nya metodologiska ansatser, men samtidigt ha en förmåga att förfina de metoder som vi redan använder.
Landström poängterade vidare att riskkapital i grunden är ett amerikanskt fenomen. Därmed är det inte så konstigt att forskningen om riskkapital också domineras av amerikanska forskare, och att de flesta begrepp och modeller kommer från USA.
– Men för att förstå venture capital i till exempel Kina, kanske vi måste utveckla och använda oss av andra begrepp. Vi måste kontextualisera begreppen.
– För att utveckla fältet måste också forskarna samlas. Vi måste bli en liten tribe som samarbetar. Jag tror också att den här forskningen i allt större utsträckning har akademiserats, i så måtto att vi har tappat bort de aktörer som finns på marknaden. Som forskare måste man ha en stark interaktion med marknadens aktörer, sa Hans Landström.
Mytbildning kring familjeföretag
Leif Melin, professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, var näste man att inta podiet. Han är i grunden strategiforskare och har tidigare forskat om stora, börsnoterade företag. Numera fokuserar han främst på två typer av företag: familjeföretag och mindre och medelstora företag med en kontinuerlig tillväxt.
Han började med att ta upp några myter som finns kring familjeföretag. En sådan är att det handlar om små företag.
– Visst finns det många små familjeföretag, men familjeföretag är ändå ingen storleksfråga. Det handlar om helt andra saker, sa Leif Melin.
En annan myt är att familjeföretag dör unga, ofta på grund av konflikter i familjen. Melin menade att myten innehåller ett korn av sanning: Konflikter finns ju i alla företag och i alla sociala relationer. Men det är inte den enda sanningen, många familjeföretag lever länge.
Nästa myt som togs upp var att familjeföretag inte är entreprenöriella eftersom de styrs av tradition och historia.
– Det här är en väldigt vanlig myt när det gäller familjeföretag. Förvisso finns det familjeföretag som stelnar, är konservativa och har bristande förmåga till förnyelse. Men samtidigt vet vi att många familjeägda bolag tillhör de mest framgångsrika företagen, både i Sverige och i andra länder. De uppvisar en förmåga till både innovativitet och ständiga förändringar.
Det finns också en myt som säger att familjeföretag följer bestämda utvecklingsmönster som styrs av livscykelmodeller. Man säger ofta att i steg ett är de grundarstyrda, för att sedan i steg två tas över av andra generationen och då styras av flera syskon. Men det kan lika gärna vara så att ett företag startas och styrs först av två äkta makar, för att sedan tas över av ett ensamt barn. De här stegmodellerna ska vi alltså inte ha någon övertro på, menade Melin.
Det framhålls också att den sammanflätning mellan ägande och ledning som ofta finns i familjeföretag är negativ. Men många familjeföretag utvecklas bra och är framgångsrika företag trots, eller kanske tack vare, detta.
– Familjeföretag innebär att man sätter ägandet i fokus. Jag vill betona att familjebolag är den vanligaste ägandeformen för företag världen över. Beroende på definition är ungefär två tredjedelar av alla mindre och medelstora företag familjeägda. På vissa börser är de familjekontrollerade bolagen dominerande.
Likheter och olikheter
Även om familjeföretag har det gemensamt att de ägs, och ofta leds, av familjen, är det ingen homogen population. De är inbördes mycket olika och kommer i många olika ägarstrukturer, storlekar, åldrar, branscher etc.
Leif Melin och hans forskargrupp har gjort studier med många familjeföretagare i alla storleksklasser, ägandeformer och branscher. De har då kommit fram till att de här företagen ändå har en del gemensamma kännetecken: de har ett aktivt, koncentrerat, synligt och stabilt ägarskap. De har en långsiktighet och kombinerar mål som exempelvis lönsamhet med andra värden – som ansvar för det lokala samhället.
– Att man ska expandera på den lokala orten finns inskrivet i ett antal ägarpolicys i framgångsrika familjeägda bolag. Det skulle inte fungera i ett publikt bolag som var utsatt för aktieanalytiker och andra.
– Per definition är familjeföretag tveksamma till att släppa in utomstående ägare, som riskkapital och liknande. De har ofta flexibla former för bolagsstyrning, det vill säga bolagsstyrelsen är inte lika strikt som i publika företag. Ägarskapet har också en stark psykologisk dimension, det finns en känslomässig bindning till företaget.
Även om det alltså finns en hel del likheter inom de familjeägda företagen, menade Melin att vi behöver utforska skillnaderna inom populationen ytterligare.
Leif Melin har också studerat framgångsrika tillväxtföretag, och han nämnde några av de faktorer som skapar kontinuerlig och långsiktig tillväxt. En är att företagen är duktiga på kontinuerlig förändring. Entreprenören utvecklas ofta med företaget och stannar länge, till skillnad från i börsföretag.
Även om de här företagen vanligen är ganska centralstyrda uppmuntrar de initiativ underifrån. Man bejakar även andra dilemman, som att kombinera långsiktighet med att vara snabb när det behövs. Studierna visar också att ägandet i sig har betydelse.
– Det är ofta ett stabilt ägande som skapar den här typen av framgångsrika tillväxtföretag, sa Leif Melin.
Utmaning i kommunen
Den första panelens sista presentatör var Elisabeth Sundin, professor vid Linköpings universitet. Hon har forskat mycket om företagande och entreprenörskap i den offentliga sektorn samt om kvinnors företagande.
– Det fanns en stark föreställning om att när den offentliga sektorn omvandlades skulle det betyda särskilt mycket för kvinnor. Bakom det låg det faktum att den offentliga sektorn är en stor arbetsgivare för kvinnor.
– Det här området, som många av de andra vi har talat om, är kraftigt politiserat. Det finns många föreställningar och myter, som gör att man alltid retar någon. Man måste därför också vara väldigt noggrann med metodfrågan för att kunna redogöra för vad man har kommit fram till, sa Elisabeth Sundin.
Hon redogjorde sedan kort för den offentliga sektorn. Den består i stort sett av tre olika typer av organisationer: staten, kommunerna och landstingen. Men när man pratar om privatiseringar är det främst kommunerna och landstingen som avses, det är de som står för de stora välfärdssektorerna.
– Kommunerna är de mest intressanta och svårstyrda organisationerna som finns. Det ingen annan vill ta, det får kommunerna ta.
– Staten och landstingen kan vältra över till kommunerna, och det privata kan alltid flytta från kommunen. Men kommunerna ligger där de ligger. Deras besvärliga medborgare kan inte exporteras till nästa kommun eller till Singapore. Så om man vill ha en utmaning i livet ska man bli kommunal tjänsteman.
Den offentliga sektorn ser mycket olika ut i olika länder. Det är egentligen bara de övriga skandinaviska länderna som har liknande system som oss i Sverige. Det gör att man måste vara försiktig med att låna resultat och modeller från andra länder.
– Det här påverkar också hur företagandet ser ut. I kommuner som garanterar barnomsorg är det ett helt annat läge än i kommuner som inte alls gör det.
Elisabeth Sundin är intresserad av entreprenörskap både i, men framförallt genom, kommunerna. Ska det offentliga köpa tjänster i stället för att producera själv? Det mesta handlar om tjänster, till exempel vård, som är väldigt svårt att mäta resultatet av.
– Och vad är det man ska privatisera? Är det utförandet, regleringen, ägandet eller finansieringen? Ska det privatiseras helt och fullt eller räcker det med 51 procent av ägandet? Snabbt blir det besvärliga gränsdragningar. Jag tror därför att jag inte alls håller på med omvandlingen av den offentliga sektorn, utan med omvandlingen av ekonomin som helhet, sa Sundin.
En av de saker hon har undersökt är avknoppningar inom den offentliga sektorn. Både den avknoppade organisationen och den som knoppar av är intressanta. Det avknoppade företaget har ofta sin gamla arbetsgivare som största kund.
– Då uppträder den här jätteintressanta frågan: Varför startar man eget? Det finns en etablerad föreställning om att man startar eget för att man är innovativ eller entreprenöriell. Men det kan faktiskt vara så att man startar eget för att man inte vill ändra någonting. Om man är förändringsbenägen stannar man i stället kvar. Jag tror inte det här är typiskt för den offentliga sektorn, jag tror att det är typiskt för stora organisationer.
– Vi skulle alltså kunna säga: ”Oj, vad tråkigt att så många knoppar av, då står det alldeles stilla.” Många avknoppare har som främsta affärsidé att det var bättre förr.
Elisabeth Sundin menade också att de små företagen inom det offentliga lever ett farligt liv. De kan lätt bli utkonkurrerade eller uppköpta. Spelar det någon roll? Ja, det beror på vad man är intresserad av, menade hon.
– Gör man sig en hacka, så kanske det är bra. Men förlorar man alla sina besparingar är det ju inte så kul. Innan man gör en bedömning, måste man bestämma sig för vem man tittar på. Det är mångfacetterade verksamheter det gäller.
– Vi kan hämta inspiration från studier av det offentliga till studier av det privata. Det offentliga har den stora fördelen att de flesta handlingar är offentliga. Därmed kommer man åt resonemang och beslut på ett helt annat sätt än på den privata sidan, sa Elisabeth Sundin.
Historiskt entreprenörskap
Efter den här presentationen var det dags för en historisk tillbakablick. Vad anser panelisterna om entreprenörskapsforskningens utveckling under de senaste tio åren?
Björn Bjerke inledde:
– Det fanns en tid då vi trodde att vi skulle kunna täcka hela den kunskap som krävs för att förstå allt som entreprenörer håller på med. I dag har vi förlorat mycket av den tron, och det är nog rätt. Det finns verksamheter som inte går att avbilda, utan som man snarare måste vara med att bilda i stället, och det kan vi inte göra från det akademiska hållet. Det måste ske i praktiken. Jag tror inte vi kan förklara entreprenörer, vi kan bara försöka förstå dem, och själva delta i processen.
– Det är återigen tillbaka till den där handlingskraften, även om man är akademiker. Man måste komma ner från sina elfenbenstorn.
Pontus Braunerhjelm:
– Cirkeln håller på att slutas. För ett sekel sedan var entreprenören hjälten. Det handlade om kreativ förstörelse och Schumpeters teorier var i ropet. Sedan tynade det där sakta bort, förutom hos en och annan fyrbåk som fortfarande höll kvar vid det, som till exempel Erik Dahmén. I stället kom det att handla om allmän-jämviktsmodeller och makropolitik.
– Nu ser vi att entreprenören faktiskt har gjort comeback och det är ju trevligt. Den ekonomiska politiken börjar utformas utifrån det, men fortfarande finns det väldigt mycket att göra. Och det är inte ett synsätt som bara präglar Sverige, utan hela EU.
Hans Landström:
– Jag vill lyfta fram två saker om man tittar på forskarsamhället. Det ena är att under 1990-talet kännetecknas entreprenörskapsforskningen av fragmentering. Alla skulle syssla med entreprenörskap, men det fanns ingen kunskapsackumulering. Under de senaste åren har vi sett en ökad specialisering, vilket gör att det är betydligt svårare att definiera någon som entreprenörskapsforskare i dag. Nu ser vi i stället att en del definierar sig som exempelvis tillväxtforskare och andra som riskkapitalforskare.
– Det andra är att vi har sett en oerhörd internationalisering av forskningen. Det har gjort att mycket av forskningen har fått en amerikansk prägel.
Leif Melin:
– Entreprenörskap har ju institutionaliserats som ett eget fält, men samtidigt är det fortfarande en delmängd av företagsekonomi respektive nationalekonomi, och kanske också andra ämnen. Det är numera en etikett för väldigt många olika saker. På 1970-talet var det ju några, bland annat Bengt Johannisson och andra uppe i Umeå, som försökte starta ett nytt forskningsfält inom företagsekonomi som hette småföretagsekonomi. Nu har det ersatts av entreprenörskap och det är inte så stort fokus på storlek längre, vilket jag tror är bra.
– Entreprenörskap är det nya paraplyet. Det har etablerats och det har blivit ett fält, men samtidigt är det ganska suddigt i konturerna. Ska man vara trogen de gamla definitionerna, har det en viss innebörd. Men nu börjar det bli ett paraply för allting som företagsekonomer kan hålla på med. Strategiområdet var populärt på 1970-talet. Många rusade in där och en del av oss har stannat kvar. Tittar man på strategiområdet i dag, så håller vi på med allt möjligt. Vi håller på med corporate entrepreneurship, och tycker att det tillhör strategiområdet, medan entreprenörskapsfältet säger att det tillhör dem. Det är en intressant diskussion som bland annat påverkar hur man arbetar policymässigt med de här frågorna.
– Nu håller mitt forskningsområde, familjeföretagande, på att institutionaliseras. Det kommer kurser och professurer. Det intressanta är att de som kallar sig entreprenörskapsforskare, på Academy of Management framförallt, nu försöker inkorporera familjeföretagande som ett delområde av entreprenörskap. Det stämmer delvis, men det är sorterat på ett helt annat sätt.
Elisabeth Sundin:
– Det ni säger tyder på att det inte är färdigstrukturerat, det är inte något riktigt moget forskningsfält. Man säger att det inte är detsamma som småföretagande – men nästan. Det förutsätts i alla fall att småföretag skulle vara särskilt entreprenöriella. Det är en rest från att man importerade Boltonrapportens resultat när området kom till Sverige. Det gjorde att man bortsåg från att Schumpeter, som vi ofta refererar till, inte var begränsad till småföretag. Han pratade om alla typer av organisationer, men det har vi liksom glömt bort.
– En annan sak som vi har glömt bort är att både entreprenörskap och småföretag har studerats av många andra än vi. Det har blivit en avgränsning till våra discipliner. Men de här företeelserna har ju andra också studerat, sociologer nere på kontinenten till exempel. Men vi vänder oss inte så ofta ditåt, vi vänder oss mest till England och USA. Jag tror vi skulle tjäna mycket på att vidga oss på det sättet. Det är inte färdigt än, till nästa tioårsjubileum kanske det blir fem paneler med företrädare för varsitt specialområde, vad vet jag…
Bengt Johannisson:
– Jag tänkte komma in här också som en i panelen och säga någonting kort. Hans Landström konstaterade att det pågår en amerikanisering av bland annat svensk forskning. Jag vill nog påstå att Europa har repat mod. Det finns amerikaner som lyssnar på andra typer av metoder, till exempel fallstudier. Om man ser på vilka tidskrifter det finns så domineras två av de fyra viktigaste av européer skulle jag vilja påstå. Så det finns en viss balans, och en spännande brytpunkt här. Det finns en potential att tydliggöra ett annat sätt att forska kring entreprenörskap än det som amerikanerna representerar.
Framtida önskningar
Härnäst gjordes samma runda över panelen, men den här gången skulle de i stället säga något om framtiden inom fältet. Vilken typ av forskning vill de se framöver?
Björn Bjerke:
– Jag vill att vi gör klart för oss skillnaden mellan att se någonting i förväg och se på det i efterhand. Vi har fokuserat alldeles för mycket på att avbilda det som har varit. Det vägleder oss inte så mycket inför framtiden. När vet vi att en innovation ska bli lyckosam? När vet vi när vi kommer att behöva olika slags kapital? I förväg alltså.
– Von Wright, som är en av mina favoriter, sa: ”Om en handling inte leder till resultat, så är det inte en handling.” Man kan inte skilja på när handlingen slutar och dess konsekvens tar i. Jag tror och hoppas att det är på samma sätt med entreprenörskap – att vi slutar komma fram med forskning som säger ungefär så här: ”För att nå entreprenöriella resultat, måste vi bete oss entreprenöriellt.” Det är fullständigt meningslöst. Jag tycker att vi ska ta över det svenska, fina begreppet ”företagsamhet” och glömma bort begreppet entreprenörskap.
Pontus Braunerhjelm:
– Jag tror att det finns väldigt mycket kvar att göra när det gäller förståelsen för kopplingen mellan entreprenörskap, kunskapens kommersialisering och ekonomisk tillväxt. Man ska också ha klart för sig att innovativt beteende inte alls är begränsat till högteknologiska eller forskningsintensiva verksamheter, utan återfinns överallt. Det tror jag kommer att prägla mycket av nationalekonomin framöver.
Hans Landström:
– Jag håller inte med Bengt om att det skulle finnas en balans i forskningen mellan ett europeiskt förhållningssätt, om det nu finns ett sådant, och det amerikanska. Däremot skulle jag gärna vilja se att vi får en balans i framtiden. Entreprenörskapsforskare har sedan grunden präglats av en öppenhet, både metodmässigt och frågeställningsmässigt. Jag hoppas att vi kan bibehålla den öppenheten i framtiden.
Leif Melin:
– Jag vill se mer fokus på ägandet. Hur ser det entreprenöriella ägandet ut? Är riskkapitalet ett entreprenöriellt ägarskap? Är ägande på börsen ett entreprenöriellt ägarskap? Är ägarledda företag ett entreprenöriellt ägarskap? Jag skulle vilja se mer jämförelser mellan de här olika ägarformerna. Jag vill också att vi mer ser på företagande och entreprenörskap över tiden. Vi är intresserade av att företag ska växa kvalitativt och kvantitativt för att skapa sysselsättning. Det innebär ju då att företagen som går bra rusar över storleksgränserna, medan vi sitter kvar och sorterar dem efter storlek.
– Vi måste se på processen snarare än att sortera in företag i mikro, små, medelstora och så vidare. Jag vill också se mer fokus på den dagliga praktiken. Vad är det som händer när ett företag är innovativt eller när en handling resulterar i något entreprenöriellt? Vi pratar mycket om det, men vi förstår inte så mycket om vad som faktiskt händer.
Elisabeth Sundin:
– Jag har hela tiden funnit ett starkt samband mellan forskningen och politiken på det här området. Från början hade forskarna en stor uppgift i att visa hur viktiga småföretagen och entreprenörerna var för ekonomin. Men nu ser jag vår roll helt annorlunda: Att problematisera de här ”sanningarna” som har fått alltför stor genomslagskraft. Problematiseringen ska bland annat bestå i att visa att små företag och entreprenörer är verksamma under mycket olika betingelser, både ur individens och ur organisationens synvinkel.
– De här insikterna måste göra att vi för oss bort från enkla och entydiga beskrivningar av forskningsansatser, och att vi ser hur olika företagen och entreprenörerna är. Det måste avspegla sig också i forskningen och få genomslag på politiken.
Bengt Johannisson:
– Jag kan direkt ansluta till Björn. Vägen till att skapa ökad förståelse för entreprenörskapet utanför de akademiska kretsarna är naturligtvis att tala om just företagsamhet. Då kanske vi också har en ingång i skolan, så att vi där kan skapa förutsättningar för en konstruktiv syn på hur företagsamheten kan göra sitt bidrag i samhället. Vi måste alltså utveckla skolan, och en öppning är att utbildningsfrågan nu kommer att flyttas över från näringssidan till utbildningsdepartementet. Skolarbetarna kanske lyssnar mer om utbildningsdepartementet ger signaler om att man gärna vill se entreprenörskap som ett obligatoriskt ämne. Det tycker jag skulle behövas. Jag tror också, som Leif var inne på, att vi måste söka i detalj vad som sker i entreprenöriella processer. Jag har redan utvecklat en metod för det som jag kallar iscensättande forskning. Det innebär att jag själv startade ett projekt för att begripa vad som händer när man sätter sig i rollen som entreprenör.
– Det var en resa som jag lärde mig oerhört mycket på och som jag inte hade läst om någon annanstans. Vi måste som forskare komma närmare praktiken. Det finns metodutveckling på det här området, särskilt i Sverige och Skandinavien. Så det finns hopp!
Kvinnor viktig kraft
Efter kaffepausen var det så dags för en engelsktalande panel bestående av professorerna Anne de Bruin, Maureen McKelvey och Kelly Shaver. Panelen följde samma procedur som den tidigare.
Inledde gjorde Anne de Bruin från Massey University, Nya Zeeland. Hon har forskat mycket kring kvinnors företagande och är bland annat engagerad i Dianaprojektet, där ESBRI är svensk samarbetspartner.
– Jag är intresserad av hela spektrumet av entreprenörskap. Men de senaste åren har jag alltså varit involverad i Diana International, och i dag ska jag främst prata om ett nytt ramverk som jag har utvecklat tillsammans med Candida Brush och Friederike Welter, sa Anne de Bruin.
– Vi vet att kvinnors entreprenörskap är en viktig kraft för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Men det finns, tyvärr, fortfarande könsskillnader inom den akademiska forskningen. Hur kan vi överbrygga de här könsskillnaderna? Vårt könsmedvetna ramverk går ut på att just accelerera framtida forskning och policy om kvinnors entreprenörskap.
Deras ramverk är konstruerat kring de tre grundpelarna inom entreprenörskapsteori och företagstillväxt: marknad, kapital och management. Till de här tre grundpelarna har de lagt till två ytterligare pelare som de hoppas ska bidra till att studier om kvinnors företagande ska stå på egna ben: moderskap respektive meso- och makromiljön.
– Vi antar att allt entreprenörskap ingår i ett socialt mönster, och vi utforskar detta sociala mönster genom att lägga till de här två pelarna. Moderskapet är en metafor som representerar hushållet/familjekontexten, pekar på dynamiken kring detta och på att det kan ha en större inverkan på kvinnor än på män. Vi ska också komma ihåg att hushållet kan representera en obalans mellan könen och hur resurs- och arbetsfördelningen inom hushållet ser ut.
– Meso- och makromiljön står för den socioekonomiska och kulturella kontexten av entreprenörskapet. Den här uppdelningen i olika pelare är givetvis artificiell, i själva verket är de alla sammanblandade.
Hon visade sedan en modell där moderskapet placerades i mitten. Detta för att visa att kön är en process som är av största vikt för kvinnors ägande i företag.
Av modellen framgick också att den sociokulturella miljön runt företagen påverkar alla de andra faktorerna. Den består dels av makromiljön – den nationella och policybetingade miljön, dels av mesomiljön – kvinnors sociala kapital.
– Om vi tar riskkapital som exempel, vet vi att riskkapitalister till största del är män. Det kan påverka entreprenörer som är kvinnor.
Hon menade att, givet det här ramverket, vi i framtiden bör fråga oss ett antal viktiga frågor när vi studerar både kvinnors entreprenörskap och entreprenörskap i allmänhet: Vilka ansatser ska vi använda för att studera kvinnors entreprenörskap? Behöver vi en separat teori för kvinnors entreprenörskap?
– Här säger vårt ramverk att vi förmodligen inte behöver det. Vi kan använda existerande teori och utveckla den genom att ta in andra aspekter. En annan viktig fråga är hur vi kan skapa större legitimitet för entreprenörskapsforskning i allmänhet, och speciellt för forskning om kvinnors entreprenörskap?
De Bruin menade vidare att vi bör fundera på om vi behöver en separat akademisk disciplin för entreprenörskapsforskning. Hur ser vi till att skapa synergieffekter mellan forskare, policymakare och praktiker inom kvinnors företagande?
Många kockar
Nästa talare var professor Kelly Shaver, College of Charleston, USA. Hans forskning inriktar sig, sedan många år tillbaka, mot de sociala och psykologiska frågor som är en del av skapandet av nya företag. Han har främst använt sig av data från The Panel Study of Entrepreneurial Dynamics, PSED, som är en föregångare till Global Entrepreneurship Monitor, GEM. Både PSED och GEM finns även i Sverige och har ett nationellt, representativt urval.
– I USA fick vi inte samma svarsfrekvens som den svenska versionen fick. Vi har inte heller lika tajta frågor som den svenska versionen. I Sverige var bara ett fåtal personer inblandade i att göra frågorna. Vi var 60 personer som satt i samma rum. Snacka om många kockar…, sa Kelly Shaver.
Han hävdade att den stora fördelen med PSED är att den innehåller en kontrollgrupp med personer som inte håller på att starta företag.
– Vad jag har gjort med PSED den senaste tiden är att försöka följa övergången från en person som håller på att starta företag till existerande företag. Större delen av dagens teori pratar om företagets kunskap och resurser, men inte om grundarens kunskap och resurser. Vad personen visste innan företaget startade är också relevant.
Ekonomi i dynamik
Dagens sista paneldeltagare var Maureen McKelvey, professor i innovationsekonomi vid Chalmers tekniska högskola. Hon är bland annat intresserad av innovationsprocesser, kunskapsbaserat entreprenörskap och ekonomisk förändring med en schumpeteriansk ansats.
– Varför ska vi då bry oss om innovation när vi pratar om entreprenörskap? Jag menar att vi måste tänka på ekonomin som en dynamisk serie av aktörer och händelser som interagerar på komplexa sätt. Dessutom har den typ av ekonomisk förändring jag pratar om en väldigt ojämn påverkan på olika industrier, regioner och länder. Även tiden spelar en viktig roll, och varje tidsperiod har sin karaktär. Innovation och entreprenörskap spelar viktiga roller i ekonomins förändring, sa Maureen McKelvey.
Hon har nyligen skrivit en artikel om fyra svenska bioteknikföretag, en bransch som är mycket forskningsbaserad. Den består av många små företag, men den kunskap som kommer fram påverkar främst stora företag inom läkemedelsindustrin.
I artikeln tar författarna fasta på att bioteknikföretagen har olika typer av kunskapstillgångar. Det påverkar deras förmåga att konkurrera i framtiden.
– Två av de studerade företagen var universitetsavknoppningar, och två var avknoppningar från större företag. Det nya kommer alltså från det gamla. Företagen var också finansierade på olika sätt. Men det speciellt intressanta är tillväxtdynamiken. Ett av företagen expanderade jättesnabbt, gick sedan tillbaka och gick i konkurs lika snabbt. Ett annat växte mycket långsammare, men i slutändan blev det det mest framgångsrika, och såldes till ett större företag.
Slutsatsen är att väldigt mycket händer i den här typen av företag, vilket ofta leder till att kunskapsresurserna flyttar vidare till andra platser i samhället.
McKelvey presenterade även nyligen en artikel om akademiskt entreprenörskap i Frankrike, Italien och Sverige.
– Det pågår en häftig diskussion just nu om att Europa ligger så långt efter USA. USA har många akademiska patent, Europa har inga, menar man. Vi gjorde en undersökning på individnivå bland professorer i tre länder. Resultaten visade att Europa inte ligger efter USA. Det handlar om en metodologisk fråga. Om man tittar på universitetsägda patent ligger Europa förvisso efter. Men om man tittar på alla akademiska patent, det vill säga även de som ägs av regeringar, företag och individer, ligger vi inte efter USA.
I Sverige ägs till exempel bara fem procent av de akademiska patenten av universitet. 82 procent ägs av företag och cirka 14 procent av individer. Så i Sverige har de akademiska patenten en direkt påverkan på företagen, även om det handlar om det riktigt stora företagen.
Hon passade också på att referera till ett uttryck som myntats av barnprogrammet Hjärnkontoret: ”Var frågvis!”
– En viktig fråga är: Hur länkar entreprenörskap och innovation de små företagen med de stora? En annan är: Varför är marknader bara en av många mekanismer för koordination och distribution. Det finns ju även nätverk och innovationssystem. En tredje: Ska vi verkligen bry oss om vetenskaplig och teknologisk kunskap? Jag tycker ju att vi ska det, men det handlar inte bara om patent och nyföretagande. I min värld är vetenskap och teknologi en del av det hela, men det är när ekonomiskt värde skapas som det blir riktigt intressant. Kunskap har ett värde i att lösa framtida problem. Man vet inte alltid i dag om den kommer att bli värdefull eller inte, sa Maureen McKelvey.
Affärsplan för framtiden
Det var sedan dags för paneldeltagarna att ge sina perspektiv på framtiden. Kelly Shaver började:
– Jag har en affärsplan för entreprenörskapsfältets framtid! De första som investerar i ett företag är de tre F:en – friends, family and fools. Jag har tre andra F till fältets affärsplan: “It’s a Forecast for the Future but it’s mostly Fiction”. För vem hade förutsett när ESBRI grundades att det skulle finnas en GEM? ESBRI grundades innan GEM, och innan det fanns några data inom PSED. Vem skulle ha förutsett att Academy of Managements entreprenörskapsavdelning skulle bli tre gånger så stor på tio år? Vem skulle ha förutsett att 2 000 amerikanska universitet, och universitet i massor av andra länder, skulle erbjuda kurser i entreprenörskap?
– Hade vi försökt förutse saker så långt innan, hade vi blivit ödmjuka av hur resultatet faktiskt blev. Ni kan se det som en konsumentvarning. Med det i åtanke ska jag ändå försöka göra några förutsägelser: Jag tror att vi framöver kommer att försöka bli bättre på att undersöka olika övergångar. Till exempel hur övergången mellan individ till företag ser ut. Och hur övergången ser ut när forskning går från att vara främst beskrivande till att bli hypotestestande, driven av teori.
– Jag hoppas att jag är kvar om tio år och kan komma tillbaka och se hur fel jag hade!
Anne de Bruin:
– Jag tror jag börjar med att se ut över det här rummet. Här finns många länder representerade, och jag tror att framtiden ligger i samarbeten och kunskapsöverföring mellan länder. Exempelvis när jag lyssnade på Maureen, började jag fundera på hur jag skulle kunna använda hennes material och föra in det i en nyzeeländsk kontext. I Nya Zeeland finns massor med små företag, med färre än 20 anställda. Hur fångar vi upp innovativiteten i dessa mikroföretag, och för samman dem till ett innovationssystem?
– Ett stort forskningsintresse jag har är de kreativa industriernas innovation. Hur undersöker vi den och hur jämför vi den med innovationen i andra industrier? Vi är alla intresserade av att skapa ekonomiskt värde. Hur fångar vi upp detta ekonomiska värde och hur fångar vi upp möjligheter och skapar mer rikedom i olika länder?
Maureen McKelvey:
– Asien har vi inte nämnt här i dag. Asien kommer att ha en enorm betydelse. För några år sedan sa vi att de inte kommer att konkurrera med oss. Vi har vår kunskap att konkurrera med. Men om någon har varit i Kina på senare år, vet ni att något annat händer där nu. Något som kommer att förändra världen.
Bengt Johannisson:
– Jag är lite optimistisk när det kommer till Kina. De flesta av er känner till Gnosjö. För fem år sedan darrade de inför Kina och utvecklingen där. Men inte nu längre. En del av dem tar nu jobben tillbaka från Kina. De kan göra det mer effektivt i Gnosjö. Det börjar bli en balans.
– Jag vill också knyta an till det Anne sa om de kreativa industrierna. Min dröm är att de svenska universiteten ska kvala in till att bli en del av de kreativa industrierna. Det är en stor utmaning för svenska universitet! Tack så mycket!–
