”Lärarundantaget” åter på tapeten

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 4, 2000:

Det så kallade lärarundantaget har ånyo kommit i fokus, det vill säga den lagbestämmelse som säger att lärarna vid högskolan har rätt till sina uppfinningar. I prop 2000/2001:3 pekar regeringen på att det finns skilda meningar i frågan och upplyser att den inte avser att göra något i avvaktan på erfarenheterna av den danska lag i ämnet som nyligen antagits.

För min del menar jag att frågan om lärarundantaget kommit att tillmätas oproportionerligt stort utrymme i diskussionen om kommersialiseringen av högskolegenererade uppfinningar. Den har också skymt den strukturella frågan om varför inte den svenska FoU-volymen ger större utslag på tillväxten.

Vissa länder har lärarundantag, andra inte. I USA skiftar det mellan lärosätena. Det kanske mest framgångsrika, Stanford, har haft lärarundantag men i gengäld skapat ett så kvalificerat licensieringskontor att forskare frivilligt valt att vända sig till det. Det är svårt att se något samband mellan den lösning som valts i fråga om rätten till uppfinningar och graden av kommersialisering av dessa. Det är ovisst om kommersialiseringen av universitetsgenererade uppfinningar ligger på en låg nivå i Sverige. Lärarundantaget hindrar för övrigt inte någon finansiär – vare sig företag eller offentlig finansiär – att kräva rätten till uppfinningar eller rätt till del av intäkter från dessa som villkor för finansieringen.

Grundfrågan gäller karaktären hos högskolans verksamhet. Ska denna avse inte bara forskning och utbildning utan även affärsverksamhet? Ska universiteten bli affärsmän som den danska lagen förutser med de risker som följer med detta (institutionerna ska kunna bli aktieägare i kommersialiseringsbolag)?

En lösning vore att man hade samma lagreglering för alla, det vill säga helt enkelt upphävde den inledningsvis nämnda bestämmelsen i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Det skulle dock inte ge högskolan någon rätt. Det är logiskt eftersom affärer inte är dess uppgift. Ska högskolan få rätten via lagen krävs antingen att högskolans uppgift ändras eller att högskoleanställda ges en sämre rättslig ställning än till exempel anställda i näringslivet som gör uppfinningar.

Det nu sagda betyder dock inte att allt står väl till. Lärarundantaget främjar avknoppning (som vanligen är den bästa vägen till kommersialisering) men högskolan – i första hand institutionerna – bör då få en rejäl del av intäkterna och information om verksamheten. Detsamma gäller licensintäkter. Detta bör regleras i avtal eller, om det inte går, i lag. Å andra sidan bör högskolan ge lärare som gjort uppfinningar ett kraftfullt stöd, påverka attityder till kommersialisering, ändra meriteringsregler i samma syfte med mera. Högskolan bör också ha forskarpatentbolag. Ett monopol för dem på de anställdas uppfinningar skulle visserligen underlätta deras verksamhet men samhällsnyttan mäts inte i deras framgång. Ett så pluralistiskt system som möjligt ger störst antal uppfinningar chansen och därmed också störst samhällsnytta (inklusive skatteintäkter). Lösningarna bör i hög grad sökas på lokal nivå i medvetande om att kommersialisering av dessa icke marknadsorienterade uppfinningar går med förlust på de allra flesta universitet världen över.

Claes Sandgren är professor i civilrätt vid Stockholms universitet.———–