Konst och kommers – Kreativa balansgångar i kulturella näringar

Följande text ingick även i temat ”Kultur” som publicerades i Entré nr 1, 2013:

Svenskarnas konsumtion av kulturella tjänster har ökat med åtta procent det senaste året visar statistik från Statistiska centralbyrån. De kulturella och kreativa näringarna växer så det knakar och bidrar till sysselsättning, tillväxt, global konkurrens och regional utveckling. Samtidigt pratas det om svårigheten i att försörja sig på sin konst, och allt högre krav ställs på kulturens egenfinansiering. Balansgången mellan det kreativa och det kommersiella är en utmaning, och kulturens icke-ekonomiska värden glöms ibland bort.

I dagarna avslutas den månadslånga nordiska kulturfestivalen Nordic Cool som arrangerats på Kennedy Center i Washington DC. För någon månad sedan publicerade The Economist (2 februari, 2013) ett långt reportage om Sverige och resten av Norden. En stor del av reportaget handlade om vår kulturella och kreativa förträfflighet. Tre av årets Oscarsstatyetter gick till svenskar. ”Vi” är heta just nu, och det kan innebära klirr i kassan. Kultur ger attraktionskraft, och har alltid varit intimt förknippat med pengar och ekonomi.

Men många menar att kommersen och kulturen har närmat sig varandra ännu lite mer under 2000-talet, på grund av globalisering, teknikutveckling, nya finansieringskrav och politiska ambitioner. Det har, som Myndigheten för kulturanalys konstaterar i sin senaste rapport (2013), skett en ekonomisering av kulturen.

Begreppet upplevelseindustrin kom och gick. Kulturella och kreativa näringar, KKN, tog över och blev vedertaget – åtminstone bland forskare, politiker och myndighetsfolk. I och med regeringens ”handlingsplan för kulturella och kreativa näringar”, som initierades 2009 och nu håller på att avslutas, spreds begreppet ytterligare.

Emma Stenström, forskare och biträdande rektor för Handelshögskolan i Stockholm och tidigare gästprofessor vid Konstfack, har accepterat begreppet KKN. Men det var först i samband med regeringens handlingsplan som hon började använda det mer aktivt.

– KKN har handlat mycket om att lyfta fram att kulturskapande också är en del av det ekonomiska i samhället. Dels att det är en egen näringsgren, men också att den ger något till andra näringsgrenar.

– På en praktisk nivå har det betytt mycket. Det är helt absurt att prata om utvecklingen av ekonomin och samhället i stort och inte ta med kulturen, säger Emma Stenström.

En vanlig kritik mot KKN-begreppet är annars just att det sätter stort fokus på näring och ekonomi. Kraven ökar på att kultursfärens ”fattiglappar” ska bidra till sin egen finansiering, samtidigt som man lovprisar de framgångsrika KKN-utövarnas bidrag till tillväxt, innovation, regional utveckling och samhällets väl. Har kulturutövare inget existensberättigande om de inte bygger ett lönsamt företag runt sitt konstnärskap eller sin kreativitet?

– Jo, självklart! Konst måste få finnas för sin egen skull. Och det är förstås en fara att man fastnar i det instrumentella ekonomiska tänkandet. Att allt och alla ska bli lönsamma.

För att komma runt det används ofta den australiska professorn och kulturekonomen David Throsbys concentric circles model. Throsby tänker sig KKN som en serie cirklar, med konsten och konstnärerna i mitten. Ju längre ut i cirkelmodellen man kommer, desto mer kommersiell är branschen som representeras. Modellen visar, menar Stenström, på vikten av att inte glömma bort den konstnärliga kärnan när vi pratar om KKN. Om inte kärnan finns, finns inte heller de kulturella näringarna, de kreativa näringarna, eller alla andra näringar som drar nytta av kraften och nyskapandet i det konstnärliga.

– Det måste finnas utrymme för den individuella estetiska upplevelsen. Allt går inte att kvantifiera. Och jag tycker faktiskt att det finns plats för båda sidorna inom KKN-begreppet.

En del, framförallt ute i Europa, pratar numera hellre om en kulturell och kreativ sektor. Man menar att det är ett mer omslutande begrepp med mindre utpräglad ekonomisk klang.

Andra pratar om attraktion och attraktiva regioner, kanske framförallt när det kommer till turism och landsbygdsfrågor. Rapporten Fakta om svensk turism (Tillväxtverket, 2012) visar att kulturen är en viktig drivkraft för turism och andra sektorer. Lars Lindkvist och Lisbeth Lindeborg har i sin forskning flera gånger pekat på kulturens kraft inom regional utveckling. Kultur kan skaka liv i den mest nedläggningshotade bygd, menar de.

I avhandlingen The Value of Cultural Institutions (Göteborgs universitet, 2012) visar John Ambrecht att blotta existensen av en kulturinstitution har ett samhällsekonomiskt värde. Han menar att även de göteborgare som inte besöker musikfestivalen Way out west kan dra nytta av den på olika sätt. En av hans slutsatser är att det är för snävt att mäta kulturens värde enbart i ekonomiska termer. Värden som livskvalitet måste också tas med i beräkningen.

Utövarna inom den breda KKN-definitionen – här ryms alltså alltifrån bildkonst och experimentell performance (i den inre av Throsbys cirklar) till arkitektur, mat, mode, turism och reklam (om vi vandrar utåt i cirkelsystemet) – lever i en spretig ekonomisk verklighet. Några är lidande poeter som lever på ”allmosor” och tvingas ta extrajobb för att överleva. Andra är Disney eller H&M. Det säger sig självt att det kan bli problematiskt när så mycket ska rymmas inom samma begrepp.

Det är därför också svårt att hitta en siffra på hur betydelsefull KKN-sektorn är. Definitionerna är många och mätbarheten svajig. Men forskarna är i alla fall överens om att den kreativa sektorn ökar i betydelse. Rapporten Kulturella och kreativa näringarna 2012 – statistik och jämförelser (Volante, 2012) visar att den kreativa sektorn sysselsätter fler än bilindustrin (146 000 mot 120 000), står för 3,3 procent av BNP och har en tillväxttakt på 5,5 procent. Omsättningen 2010 var 285 miljarder kronor.

Dominic Power är professor i ekonomisk geografi vid Uppsala universitet. Han har länge intresserat sig för de kreativa näringarna.

– Många olika mätningar visar att den här sektorn har växt mycket på senare år. Det bildas nya företag, anställs fler och omsätts mer. Det skapas också mängder av nya produkter, tjänster och nya sätt att jobba i de här branscherna. Den största tillväxten sker i storstäderna, även om en viss regionalisering också finns, säger Power.

Majoriteten av företagen i KKN-branscherna är små. Volantes rapport visar att 117 000 företag är verksamma inom de kulturella och kreativa näringarna i Sverige. Nästan 83 procent av dessa är soloföretag och 98 procent har 0-9 anställda. Endast 0,1 procent av företagen har 200 anställda eller fler. Det innebär att många av dem som arbetar i de här branscherna gör det som egenföretagare. Dels för att det är enda möjligheten till försörjning när de fasta anställningarna minskar. Dels för att det anses främja kreativiteten och oberoendet.

En undersökning som Dominic Power gjorde för några år sedan, tillsammans med Johan Jansson, visade att 40 procent av dem som jobbar i de här branscherna är egna företagare. Om man lägger till dem som både är anställda och driver eget hamnar siffran på 60 procent.

– Många i den här sektorn har inga självklara företag att jobba i. En konstnär som lämnar Konstfack har inget naturligt storföretag att gå till. Då återstår egenföretagande.

En stor del av de varor och tjänster som produceras inom de kulturella näringarna har främst ett symboliskt värde. Även om det finns en fysisk produkt i botten, som ett klädesplagg, är det egentliga värdet immateriellt. Det är därför vanligt att företagen verkar på en global marknad, även de små. Det gör att de faktiskt kan överleva trots att de kanske vänder sig till en begränsad publik med en nischad produkt.

I ett av sina forskningsprojekt fokuserar Dominic Power på kvalitet. Han menar att det är en mycket viktig faktor inom just de kulturella och kreativa näringarna. Det är ett sätt att särskilja sig från andra och skapa attraktionskraft, för en produkt och för en plats.

– Innovation och kreativitet är jätteviktigt, men det är inte allt. Det finns ett överflöd av produkter på marknaden. Om man vill läsa en svensk deckare finns inte bara Män som hatar kvinnor att välja på. Det finns massor av alternativ. Kvalitet är en viktig konkurrensfaktor inom de kreativa näringarna, inte minst i Europa. Kvalitet är ett sätt för oss i högkostnadsländer att konkurrera med lågkostnadsländerna i exempelvis Asien, säger Dominic Power.

Många olika initiativ har lanserats för att öka den kulturella och kreativa sektorn ytterligare – i Sverige, EU och resten av världen. Det finns affärsplanstävlingar och inkubatorer med speciellt fokus på KKN-branscherna. Många av initiativen har fått extra skjuts av regeringens handlingsplan. Även de flesta utbildningar inom konst och kultur har hakat på trenden. I Nätverket för entreprenörskap i kulturella och kreativa utbildningar (Nekku) som Esbri varit koordinator för, ingår representanter från närmare 20 lärosäten.

Arty business är en satsning där Kungliga Musikhögskolan i samverkan med andra aktörer fokuserar på entreprenörskap inom de kulturella och kreativa näringarna. Två nya kurser håller på att tas fram och man kommer att skapa möjligheter för konstnärer att utveckla sitt entreprenörskap. Och för entreprenörer att öka användningen av musik i sitt entreprenörskap. Dessutom kommer konstnärlig och vetenskaplig forskning att bedrivas kring projektet.

Niclas Adler är professor i entreprenörskap vid Kungliga Musikhögskolan och en av de ansvariga för projektet. Han har en bakgrund som företagsekonom från bland annat Handelshögskolan i Stockholm.

– Målet är att ha både konstnärlig och affärsmässig kvalitet. Vi vill kombinera det bästa av två världar, utan inslag av onödiga förutfattade meningar och ideologiska låsningar, säger Niclas Adler.

Trots många satsningar i den här riktningen, är det sällsynt att de verkligen lyckas, menar han. Initiativen går ofta ut på att rakt av göra affärsmän av konstnärer, och det är inte rätt väg. Däremot bör konstnären vara mycket involverad i affärsprocesserna, utan att för den skull göra avkall på det konstnärliga.

– Den konstnärliga integriteten kan bättre säkerställas om den kombineras av lika god affärsmässighet. I affärsprocesserna bör konstutövaren sitta i förarsätet och inte som passagerare.

– Det finns en föreställning om att konstnärlig verksamhet enkelt kan förbättras och effektiviseras genom att kopiera och implementera tankesätt som traditionellt används i näringslivet. Jag tror inte att det är så klokt. De måste omvandlas för att passa in i det konstnärliga.

Ett av skälen till satsningen på Arty business är, enligt Adler, att det händer mycket inom kulturområdet just nu. Bland annat på grund av teknikutvecklingen. Nya förväntningar från publiken och användarna att aktivt engageras i produktionen av konst och kultur, påverkar också.

– Det finns en föreställning att konstnärer är offer och inte en del av den här utvecklingen. Att de helt enkelt får anpassa sig när allt redan har hänt. Det är fel. Konstnärer bör ha en aktiv roll i utvecklingen. Det finns möjlighet att utveckla helt nya arbetssätt, och helt nya distributionskanaler.

– Konstnärligt entreprenörskap handlar inte främst om att identifiera möjligheter på marknaden och sedan använda sitt konstnärskap för att samla ihop resurser och lösa problemet, som ofta är fallet i ”vanligt” entreprenörskap. Det tar i stället nästan alltid utgångspunkt i konstnärskapet, säger Niclas Adler.

Emma Stenström menar att konstnärer alltid har arbetat entreprenöriellt.

– I identiteten som konstnär ligger kanske det entreprenöriella. Men det tar sig olika uttryck. Entreprenörskap är för mig att skapa någon form av organisation, det har inte nödvändigtvis med kommersialism att göra, säger hon.

– Men när politiker pratar om entreprenörskap gör de det på ett annat sätt. Jag blir orolig när man romantiserar bilden av entreprenörskap och att driva eget företag.

En av Stenströms käpphästar är att humaniora och konst ska ges mer utrymme. I företag och i samhället i stort, men kanske särskilt inom högre utbildningar. Alla högre utbildningar. Hon poängterar gärna att humaniora och konst ökar kreativiteten och innovationskraften i hela ekonomin.

Tankarna delas av kreativitets- och innovationsforskare: Det är i mötet mellan olika intressen, idéer och kompetenser som förnyelse och innovation sker. En av förgrundsfigurerna inom kulturekonomifältet, italienska professorn Pier Luigi Sacco, har bland annat visat på kopplingen mellan innovationsgrad och kulturellt deltagande i ett land. Ju mer kulturellt ett folk är, desto fler innovationer. Sverige ligger i topp i båda måtten. Sacco menar att liknande kopplingar finns mellan kulturellt deltagande och social hållbarhet, välbefinnande och nya entreprenörskapsmodeller.

En undersökning som Teknikföretagen presenterade 2011 visade att satsningar på design verkligen betalar sig: Företag som satsar på design har upp till 50 procent högre lönsamhet än de som inte gör det. Samtidigt visar rapporten Finansieringsmodeller för konst och kultur (Myndigheten för Kulturanalys, 2012) att det finns ett kunskapsglapp mellan näringsliv och kulturskapare kring vilken ömsesidig nytta de kan ha av varandra. Endast en procent av kulturfinansieringen kommer från näringslivet.

Ett svenskt initiativ med mission att överbrygga det här glappet är Tillt, som tillhandahåller ”konstnärsdriven personal- och organisationsutveckling för företag och organisationer”. En av Tillts ”produkter” är 24-timmars konstnärsdrivna innovationslabb.

Ulla Johansson Sköldberg, professor vid Business & Design Lab, Högskolan för design och konsthantverk, Göteborgs universitet, driver ett forskningsprojekt kring Tillt. Hon arbetar just nu på en svensk bok om projektet som planeras till 2014. En engelsk bok kommer året därpå.

Tillt hjälper till att hitta en konstnär som passar den aktuella kunden. I Tillts nätverk ingår bildkonstnärer, skådespelare, fotografer, dansare, författare, filmare och musiker. Eftersom Tillt driver arbetsprocessen ute hos kunden får konstnären ägna sig åt sitt konstnärskap. Johansson Sköldberg är imponerad av Tillts arbetssätt, men menar att det finns konflikter i det.

– Deras metoder måste vara kommersiella och gå att sälja, men de ska även ha konstnärlig integritet. Tillt har entreprenörskapet ut i fingerspetsarna, samtidigt som konsten fortfarande står i centrum. De intresserar sig för konstnären som sådan.

Hon menar att den här dubbelheten är ett uttryck för 2000-talets syn på konst och kultur. Allt måste gå att finansiera, och ska ”bära sig”. Då måste konstnärer hitta nya vägar för att försörja sig.

– Tillts grundtanke är att konsten bidrar till nytänkande, kreativitet och innovation i en organisation. Att mötet med konsten är ett innovativt möte, om det sker på lika villkor. Och då är mötet nyttigt för båda parterna.

– Det är ingen tvekan om att det är en spännande utveckling. Det kommer nya roller för konstnärer, där konstnärskapet är grunden och annan verksamhet byggs ovanpå. Vad de här nya arbetssätten har för påverkan på konstnärskapet är en viktig forskningsfråga. Tillt ser det positivt, de menar att konsten fortfarande står i centrum. En del av konstnärerna är mer skeptiska, och menar att oberoendet delvis går förlorat, säger Ulla Johansson Sköldberg.

Många inom kultursektorn med omnejd funderar nog på framtiden nu när regeringens handlingsplan går mot sitt slut. Var begreppet bara en nyck skapad av policy? Är det slut med satsningar på KKN? Emma Stenström tror inte det.

– Jag hoppas att man håller liv i delar av handlingsplanen. Till exempel att utbildningsdepartementet driver utbildningsbiten vidare. Jag tror inte att det räcker med en handlingsplan på tre år och sedan är det klart, säger hon.

En längre version av texten finns på www.esbri.se/kkn

Kontakta emma.stenstrom@hhs.se, dominic.power@kultgeog.uu.se, niclas.adler@kmh.se, ulla.johansson@gri.gu.se–