FORSKNINGSPROPOSITIONEN 2020: ”Mer resurser till den fria forskningen”

Det är omöjligt att på förhand veta vilken forskning som kan ligga till grund för banbrytande innovation. Därför behöver vi satsa brett, anser Hans Westlund.

Hösten 2020 går regeringens omfattande arbete med en ny, forskningspolitisk proposition in i sitt slutskede. I november är det sagt att den ska presenteras.

– Jag hoppas att propositionen gör en balanserad avvägning mellan riktad och fri forskning. Självklart behöver vi riktad forskning, exempelvis om digitalisering – såväl i teknisk mening som kring applikationer och sociala effekter. Men den fria forskningen är så oerhört viktig, den borde få mer resurser, säger professor Hans Westlund.

Han menar att alltför riktade forskningssatsningar riskerar att slå fel.

– Man kan inte bara rikta in sig på det som man tror kommer få kommersiellt genomslag. Vad det blir vet ju man först efteråt. Vi måste göra bredare satsningar.

I diskussionen om hur vi i Sverige ska behålla – och stärka – vår ställning som innovationsnation hakar olika politikområden i varandra. Inte minst forsknings-, närings- och regionalpolitiken.

– Vi hamnar någonstans i gränslandet mellan ren forskning, samverkan och näringspolitik. I Sverige är vi redan ganska bra på innovation, men det skadar aldrig att lära av andra länder. 99 procent av världens alla innovationer skapas trots allt någon annanstans än i Sverige.

– Jag tycker att Sverige skulle kunna bli bättre på att snappa upp vad som är på gång. Tidigare hade vi tekniska attachéer, men de tillhör en svunnen tid. Det går så oerhört mycket fortare i dag, det behövs nya grepp, säger han.

Universitet och högskolor, och kunskapen som genereras där, är en viktig byggsten för innovation. Hur attraherar vi de bästa studenterna och forskarna till Sverige?

– Jag är en gammal ekonom-historiker, så jag tror på det här med ekonomiska incitament. Högre löner för duktiga forskare, helt enkelt. Det finns incitamentssystem inom universitetsvärlden som kan spetsas upp om man vill, och kopplas till publiceringar, patent eller kommersialisering. Det beror på hur långt lärosätena är beredda att gå.

Westlund konstaterar att det alltid går att finslipa detaljerna i innovationspolitiken. Att fatta politiska beslut är en sak – att sedan konkretisera dem är en annan.

– Innovationer är inte bara forskning, det är också tillämpning. Till exempel handläggare som ska besluta om vem som ska få stöd. Det gäller att hela tiden förbättra de olika stegen från grundläggande upptäckt, till tillämpad forskning och kommersialisering. Detaljerna i innovationspolitiken är viktiga.

Politiken behöver även ta hänsyn till att innovation kan få negativa effekter, anser Hans Westlund. Ny teknik förändrar och flyttar behoven av arbetskraft. En del av Sveriges regioner är kunskapsintensiva medan andra förlitar sig mer på basindustrin. Och innovationer inom basindustrin leder till färre jobb.

– I Jämtland där jag bor, var nästan alla sysselsatta inom skogsindustrin för 100 år sedan. I dag gör ett fåtal människor samma jobb med hjälp av stora maskiner, och på liknande sätt är det inom massaindustrin. Samtidigt skapar utvecklingen andra jobb, men de koncentreras ofta till de tre storstadsregionerna.

– Det här är ett långsiktigt problem för Sverige. Vi får ett delat land. Här behövs en forsknings- och innovationspolitik som kopplas till regionalpolitiken. Och då menar jag inte den gamla sortens regionalpolitik där man gav stöd till industrier som var på väg att fasas ut. Stödet ska gå till företag som har framtiden för sig, säger Westlund.

Hans Westlund är professor i urbana och regionala studier vid KTH, professor i entreprenörskap vid Internationella handelshögskolan i Jönköping och ledamot i Nationella innovationsrådet.

Kontakta hans.westlund@abe.kth.se———–