Entreprenörskapsutbildning – det gäller livet!

Följande text ingick även i temat fnuttEntreprenörskap i skolanfnutt som publicerades i Entré nr 4, 2005:

Entreprenörskapet tränger sig allt djupare in i utbildningssystemet. Merparten av landets universitet och högskolor har sedan flera år tillbaka kurser eller program med inriktning mot entreprenörskap eller närliggande områden. Gymnasiet och grundskolan ligger hack i häl. Och många andra offentliga och privata initiativ drar sitt strå till stacken. Målet är att göra Sverige mer entreprenöriellt. Men hur ser satsningarna ut i praktiken, och vart leder de?

Vi måste satsa på entreprenörskapet! Småföretagandet ska rädda Sverige! Vi måste få fram fler entreprenörer och fler innovationer! Utropen känns igen från den dagliga mediefloden och svaren på hur vi ska nå resultat handlar inte sällan om de unga och hur de ska bli mer entreprenöriella. Entreprenörskapet ska in i utbildningarna och ner i åldrarna. Och satsningarna för att nå målen är många – både inom och utom skolans väggar.

EU rekommenderar att entreprenörskap ska bli ett obligatoriskt ämne på universiteten. Nutek har ett nationellt program som riktar sig mot såväl gymnasiet och högskolan, som mot organisationer utanför skolan. Skolverket håller på att utarbeta en ny gymnasieplan där entreprenörskap ingår – som eget ämne och som perspektiv som ska genomsyra hela gymnasieskolan. Tanken är att undervisningen inom alla ämnen ska bli mer entreprenöriell.

Utanför, men i nära samarbete med skolan finns Drivhuset, Open for Business, Sife, Snilleblixtarna, Ung företagsamhet, Venture Cup och många andra nationella och regionala satsningar med det övergripande syftet att Sverige ska bli mer entreprenöriellt.

Men vet vi egentligen om alla de här satsningarna verkligen leder någonstans?

En grundläggande, och hårt debatterad, följdfråga blir: går det över huvud taget att utbilda entreprenörer? Är de utbildningssatsningar som görs värda resurserna?

Svaren blir givetvis olika beroende på vem som tillfrågas, men de flesta som har forskat på området, och även har praktisk lärarerfarenhet, verkar överens om en sak: Om vi ska satsa på det här krävs något extra, något utanför ramarna för det etablerade utbildningsväsendet.

Oklar effekt

Professor Björn Bjerke vid Malmö högskola har ägnat sig åt entreprenörskap i över 20 år och även startat en magisterutbildning inom ämnet.

– Det finns en mängd olika entreprenörskaps- och småföretagsutbildningar i dag. I USA fanns det 16 utbildningar för 20 år sedan, nu finns det över 1000. Enligt Dagens Industri 11 april 2005 finns det entreprenörskapsutbildningar om minst ett år vid åtminstone åtta olika universitet och högskolor i Sverige. Det finns också cirka 25 längre utbildningsprogram som innehåller entreprenörskap men som inte har det som huvudsaklig inriktning. Sverige har alltså förhållandevis lika många utbildningar som USA, men vi är inte i närheten av att vara lika entreprenöriella. Och Italien, som är väldigt bra på entreprenörskap i praktiken, har nästan inga utbildningar inom området, säger Björn Bjerke.

– Så man kan verkligen fråga sig vad de här utbildningarna egentligen har för effekt. Men jag är optimist! Vi har fortfarande inte hållit på så länge, bara ungefär sju-åtta år, och ännu kortare tid på gymnasiet.

Enligt Bjerke finns det ett antal olika upplägg att välja mellan när det gäller entreprenörskapsutbildningar. Ett första val som bör göras är om utbildningen ska vara om, för eller i entreprenörskap. Om innebär främst en teoretisk kurs där man intresserar sig för vad ämnet handlar om. I är ofta en ganska praktisk kurs för personer som redan är inne i entreprenörskapsprocessen, men lite osäkra på hur de ska ta nästa steg. För är en kurs som främjar entreprenöriellt beteende och försöker göra folk till entreprenörer.

Utbildningar om och i entreprenörskap riktar sig främst mot hjärnan och här har läroböcker och mer traditionell undervisning kvar sin relevans. För att utbilda för entreprenörskap däremot, måste fler kroppsdelar än hjärnan involveras – även hjärta och mage bör finnas med i ekvationen.

– Pedagogiken måste få färgas av vad vi vill uppnå med utbildningen och av hur målgruppen ser ut. Att utbilda i och om entreprenörskap går absolut. Men när det gäller för vill jag inte använda ordet utbildning. Entreprenörskap är ett förhållningssätt – det viktigaste är inte kunskap eller färdigheter – det viktigaste är att ha fnutträttfnutt attityder. De här attityderna kan inte läras ut, möjligen kan man försöka fostra dem.

Dynamiska grupper

En entreprenör måste enligt Bjerke främst ha tre attityder: de måste förstå att det finns problem, de måste se att det finns många intressanta lösningar på dessa problem och de måste ha det personliga engagemanget att vilja göra något åt problemen.

Tanken med det magisterprogram som han har startat, först vid Stockholms universitet och nu också vid Malmö högskola, är just att fostra de här attityderna. Genom att ha en dynamisk gruppsammansättning fostras problemidentifiering och problemlösning. Olika typer av kunskap gör gruppen mer innovativ, och därför är det inte bara ekonomistudenter som har rätt att söka till kursen.

– Entreprenörskap tillhör inte ekonomi, det tillhör samhället. Om alla i en grupp kommer från samma bakgrund blir det ingen dialog, de kommer bara att bekräfta varandra. I en blandad grupp uppstår däremot en positiv dynamik.

Ett sätt att fostra den tredje attityden – det personliga engagemanget – är att bjuda in intressanta gästföreläsare som fungerar som förebilder och inspiratörer. Bjerke poängterar att det inte behöver vara superentreprenörer som Ingvar Kamprad, utan kanske hellre en till synes misslyckad person som gör bort sig inför klassen.

En Ingvar Kamprad framstår som en ouppnåelig förebild, medan en vanligare person snarare ger tankar som: fnuttkan hon eller han så kan jagfnutt.

– Den här typen av utbildning måste innehålla förutsättningar för att bredda sitt nätverk, både inom och utanför skolans värld. Det viktigaste annars är att lära genom att göra – till exempel genom att verkligen starta ett företag. I min magisterutbildning kan studenterna välja att göra det som sitt projektarbete, säger Björn Bjerke.

Det blir allt vanligare att entreprenörskapskurser riktar sig mot en större skara än bara mot studenter inom företagsekonomi. Men så har det inte alltid sett ut. Det berättar Daniel Hjorth som är knuten till Esbri och docent vid Malmö och Växjö universitet.

– Första generationens entreprenörskapsutbildningar, ungefär mellan 1985 och 1995, handlade om entreprenörskapets hela problemområde. En stor del av kunskapen importerades från ämnen som nationalekonomi, sociologi och psykologi. Man försökte få grepp om vad entreprenörskap är och de flesta kurserna var fempoängs fördjupningskurser i småföretagande och entreprenörskap på civilekonomutbildningar, säger Daniel Hjorth.

Nästa generation, som vi håller på att lämna i dag, inleddes ungefär 1995. Här kommer den kraftiga tillväxten i utbildningsfloran i takt med att forskningen inom fältet ökar. Olika aspekter inom entreprenörskapsområdet blir föremål för såväl forskning som utbildning. Kurserna blir också längre och hela program, som till exempel i Jönköping och Växjö, växer fram. Ämnet stabiliseras och börjar få en egen röst.

Nu är vi på väg mot fas tre, där entreprenörskap blir ett helt självständigt område. Ämnet nöjer sig inte längre med att finputsa olika teman inom företagsekonomin, utan har trätt in i en egen parallell värld.

– Samtidigt som entreprenörskap har blivit mer självständigt, har också dialogen med andra ämnen återupptagits, men den här gången i tvåvägskommunikation. Jag tycker att det är bra, entreprenörskap har inte sin självklara hemvist inom företagsekonomin. Det finns ett behov av entreprenörskap även inom andra ämnen.

– Med förnyat självförtroende och bredare kunskapsbas kan nu entreprenörskap initiera och återuppta nya lärande dialoger med ämnen som antropologin, filosofin, litteraturvetenskapen, såväl som med sociologin och nya delar av företagsekonomin. Det här tror jag att vi kommer se mer av i framtiden, frågan är hur långt det kommer att gå. Många ser det här som en ekonomisering av utbildningssystemet, men för mig handlar entreprenörskap snarare om livet och om skapande, än om ekonomi, säger Hjorth.

Demokratisera kreativiteten

Han menar att utbildning inom entreprenörskap är ett sätt att utrusta samhällsmedborgare med verktyg för att förstå världen. Entreprenörskapet kan också spela en roll i att demokratisera kreativiteten, ett område som konstskolor och reklamutbildningar länge haft ensamrätt till.

– Den traditionella studentrollen utgör ett problem i entreprenörskapsutbildningar. Den är inte direkt förknippad med kreativitet och skapelse. På mina kurser jobbar jag mycket med att förändra studenternas självbild, att övertyga dem om att de också är kreativa och skapande varelser. Jag försöker locka till, och uppmuntra alla försök till, skapelse. Sedan gäller det också att sätta igång själva skapelseprocessen, genom till exempel case eller verkliga projekt. Det är processen som är avgörande här. Poängen är att göra fler till fnuttförfattare av sina livstexterfnutt. Entreprenörskaps-kunskap leks och experimenteras fram.

En svårighet med den här typen av utbildningar är att de är resurskrävande, och de resurserna finns sällan på skolorna. Men Daniel Hjorth ser detta som både en möjlighet och ett problem. En möjlighet för att skapandet av själva kursen blir en entreprenöriell handling i sig, och det kan man peka på i sin undervisning. Ett problem för att det sänker tempot i utbildningarna och hindrar folk från att få läsa dem.

– Det problembaserade lärandet och leken är väsentliga i de här kurserna, men få lärosäten har tagit det till sig. Budgetmässigt utformas kurserna på samma sätt som traditionella kurser. Ett sätt att förändra detta är att börja se entreprenörskap som ett experimentellt ämne som kemi eller fysik. De har en mycket större studentbudget än fnuttvifnutt. Vi behöver inga dyra mikroskop eller apparater, men vi har ett stort behov av att experimentera ändå, med exempelvis projektföretag, konstnärer, spel och simuleringar. Entreprenören behöver sin lekplats ungefär som kemisten behöver sitt laboratorium.

Mer inflytande

Forskningscentrum Företagsamt lärande vid Umeå universitet är en del av Prio 1, en satsning för att öka företagsamheten inom Västerbottens län. Inom centrumet bedrivs forskning, kompetensutveckling och utvärdering av de företagsamhetssatsningar som görs i länet. Centrumet tar också fram utbildningsmaterial som riktar sig till skolledare, lärare och elever. Gudrun Svedberg är doktorand i pedagogiskt arbete och verksam inom Företagsamt lärande.

-Vi jobbar på att få in våra kurser som en del av lärarutbildningens centrala kunskapsområden. Vår verksamhet handlar i första hand om att själva lärandet ska vara företagsamt, vilket nödvändigtvis inte behöver betyda att eleverna ska få konkreta kunskaper i företagande, säger Gudrun Svedberg.

I sitt avhandlingsarbete undersöker hon vad som händer i gymnasieskolan när undervisningen blir mer företagsam. Hon menar att företagsamt – eller entreprenöriellt – lärande kan innebära flera saker. Det kan till exempel handla om att eleverna får större inflytande och att en del av initiativen flyttas från lärarna till eleverna. Problembaserat lärande, case-metodik och projektarbete är vanliga arbetssätt som används.

I en pilotstudie har hon intervjuat nio lärare och 20 elever om deras syn på den här typen av undervisning.

– Lärarna upplevde ökad motivation hos både eleverna och dem själva. Eleverna menade att det kändes som att de lärde sig något de verkligen hade användning för, till skillnad mot när de fnuttbara läser böckerfnutt.

I sin huvudstudie undersöker Svedberg hur företagsamt lärande kan omsättas i gymnasieskolan utifrån lokala förutsättningar. En av de två skolor som ingår i undersökningen kallar hon för uppdragsskolan.

– De bygger sin undervisning utifrån skarpa uppdrag. En viktig del i det är att eleverna har någon att redovisa sina uppdrag för. Målen för de olika kurserna läggs in i uppdragen och varje uppdrag kan innehålla mål från fyra, fem olika kurser. Sedan skolan införde den här typen av undervisning har elevernas motivation ökat, och de visar även bättre resultat. Skolan har nära samarbete med närsamhället och hämtar en stor del av sin kunskap från till exempel näringslivet och entreprenörer, säger hon.

Svedberg studerar inte enbart hur undervisningen organiseras och genomförs på de båda skolorna. Hon är även intresserad av hur elevernas lärprocesser utvecklas och vad som driver dessa framåt. Här har hon funnit intressanta skillnader i elevernas interaktion och samarbete.

– På de gymnasieprogram jag valt att studera har företagsamt lärande gett avtryck på fler ställen än i bara en specifik kurs. Och det är precis det som är intressant – när företagsamheten blir ett perspektiv som genomsyrar hela undervisningen.

Det här ligger också i linje med Skolverkets tankar med den nya gymnasieskolan 07, där entreprenörskap ska bli både ett eget ämne och ett perspektiv. Men Gudrun Svedberg är skeptisk till om det här är rätt taktik.

– Jag tror att det kan bli risk för hopblandning när de använder samma ord för vad som egentligen är två olika saker. Dels handlar det om perspektivet entreprenörskap som är ett förhållningssätt till hur undervisningen bedrivs, dels handlar det om entreprenörskap som ämne, alltså mera specifika kunskaper i företagande. De här definitionerna motsätter inte varandra – de ligger snarare i linje med varandra – men det är ett problem att vi ofta pratar om olika saker när vi pratar om entreprenörskap.

– Alla tar inte emot det här med öppna armar, det är fortfarande lite kontroversiellt. Det tror jag hänger ihop med hur begreppet tolkas. Så småningom kommer vi nog att se entreprenörskap som ett förhållningssätt. Entreprenörskap har inte med företagsekonomi att göra, det har med människosyn att göra, säger Svedberg.

För mer info:
bjorn.bjerke@ts.mah.se
daniel.hjorth@esbri.se
gudrun.svedberg@educ.umu.se

För boktips om entreprenörskap i skolan: www.esbri.se/skolan.asp———–