Dags att skrota gamla entreprenörsideal

Sinnebilden av den ensamma, manliga, vinstdrivande entreprenören lever fortfarande kvar. Det innebär att andra typer av företagare ses som ”annorlunda”, och de kan ha svårare att få finansiering för sin idé. Annie Roos tycker att det är dags att ompröva synen på entreprenörskap – i grunden.

Ockelbo i Gävleborgs län är en kommun med 6 000 invånare. På 1800-talet var järnindustrin stark, därefter tog skogsbruk och plastföretag över. I dag lockar Wij trädgårdar stora skaror turister till orten. Kommunen vill gärna förändra sin image, från gammal industriort till en blomstrande, entreprenöriell plats. Men ett sådant skifte låter sig inte göras över en natt.

De senaste sex åren har Annie Roos tillbringat en stor del av sin tid i just Ockelbo. I ett etnografiskt fältarbete har hon studerat hur entreprenörskap, genus och platsens historia samspelar.

– Jag har intervjuat ett 70-tal entreprenörer, kommunpolitiker, tjänstemän, anställda, volontärarbetare och makar till företagare. Jag har också deltagit i en mängd nätverksmöten, gjort observationer och hängt med i sociala medier, berättar Annie Roos.

Utgångspunkten är att såväl genus som entreprenörskap är konstruktioner som kan förändras. I allt vi gör och säger skapar vi attribut kring vad som är ”manligt” respektive ”kvinnligt”, eller hur en ”riktig entreprenör” bör bete sig.

– Det handlar om att vi konstruerar egenskaper för kvinnor och män; när vi pratar, skriver styrdokument, skapar rutiner i företag, eller när regeringen formulerar policyer.

– Representation är jätteviktigt i sammanhanget, till exempel vem som syns i medier. Det visar vem som är legitim, säger Annie Roos.

En ensam hjälte

I processen att skilja på män och kvinnor genom att tillskriva dem olika egenskaper, blir det också tydligt att egenskaperna värderas olika. Även om mycket har hänt de senaste åren är idealbilden av en entreprenör fortfarande kopplad till traditionellt manliga egenskaper: En ensam hjälte som tar stora risker och når ekonomisk framgång.

Kvinnor, samhällsentreprenörer, eller män som inte beter sig tillräckligt ”manligt” passar inte in i bilden, konstaterar Roos. Och hon menar att det är problematiskt att vi har en idealbild som väldigt få kan leva upp till.

– I min forskning går jag tillbaka och tittar på hur det har blivit så här. Sedan beskriver jag hur vi skulle kunna göra det annorlunda.

– Väldigt få människor driver företag på det traditionellt manliga sättet i dag. Och om vi vill ha ett jämställt företagsklimat måste vi se över våra värderingar, säger Annie Roos.

I Ockelbo går bilden av ”entreprenören” tillbaka ända till 1800-talets brukspatroner. De var starka män med stor makt som sysselsatte hela bygden, och även hjälpte till med boende och hälsovård. Marken där järnbruket låg, uppläts senare till skogsindustrins huvudkontor. I dag huserar bygdens framgångsrika trädgårdsföretag där.

– Den här platsen har verkligen en intressant historia med många motsättningar. Förut befolkades den av män som var anställda vid järnverket. I dag är det främst turistande kvinnor som kommer dit.

Sociala värden i skymundan

Det märkliga är att brukspatronens skugga på något sätt hänger kvar. 200 år senare förväntas ortens mest framträdande entreprenör att bära upp samhället på liknande sätt, trots att han drivs av helt andra värden.

– Wij trädgårdar har en del social verksamhet, driver integrationsprojekt, och tar in volontärer från byn. Ekonomisk tillväxt är inte det enda målet.

– Grundaren ser sig inte ens som en entreprenör – det är andra som kallar honom det. Samhället ser honom också som en ensam person, när han i själva verket är en del av ett sammansvetsat gäng. Man vill helt enkelt ha en hjältefigur, någon som står för arbetstillfällen och utvecklar landsbygden, förklarar Annie Roos.

Att en person sätts på piedestal kan också hämma andras entreprenörsdrömmar, menar hon.

– Det blir en orealistisk vision av hur en entreprenör ska vara. Soloföretagare kan inte känna igen sig i entreprenörskapsbegreppet, deras sätt att driva företag får inte plats där.

När man på 1990-talet började forska om kvinnors företagande i Sverige, var det kopplat till det faktum att färre kvinnor än män startade företag. Det fanns en önskan om att fler kvinnor skulle bli företagare, och av naturliga skäl var det till en början mest kvinnor man studerade.

Den tiden är förbi, enligt Roos. I hennes studier ingår både män och kvinnor, i ett samhälleligt perspektiv. Hon menar att vi måste se hela bilden om verklig förändring ska kunna ske.

– Vi kan inte hålla på och prata om att kvinnliga entreprenörer ska bli fler och mer framgångsrika – hur de ska ”fixas” så att de matchar den manliga idealbilden.

– När vi säger till kvinnor att de ska starta företag, nätverka mer och lära sig att bli bättre entreprenörer så säger vi i princip att halva befolkningen inte duger. Dessutom lägger vi över ansvaret på kvinnorna. Vi säger att de måste våga begära större belopp, men pratar inte med investerare om varför mäns idéer värderas högre än kvinnors. Det är att fokusera på symptomen i stället för det verkliga problemet, säger Annie Roos.

Lokala behov måste styra

Det är entreprenörsidealet som ska ändras – inte de personer som inte passar in, anser hon. I det arbetet måste både män, kvinnor och tongivande organisationer involveras. En viktig åtgärd är att statliga policyer ska kunna anpassas efter lokala behov.

– Policyer ska inte styra på mikronivå, det måste finnas utrymme för lokal variation. Idealen varierar mellan olika platser.

Ett av de företagsnätverk i Ockelbo som Annie Roos följde, finansierades av staten som ett led i att främja kvinnors företagande. Deltagarna var alla kvinnor, och de samlades för att lära sig mer om bokföring, sociala medier och andra företagarfrågor. Tillväxt och ekonomiska värden stod i fokus. Till en början följde deltagarna ramverket, men efter ett tag började de ta ut svängarna.

– De var egentligen först när deltagarna sa: ”Nä, nu skiter vi i det här!” som verkligt intressanta saker började hända. Kvinnorna utvecklade företagsidéer tillsammans och hjälpte varandra med specifika frågor. De insåg också att de inte hade samma synlighet som företagande män, och började fundera på hur de skulle göra för att synas mer.

– På individnivå var nätverket för företagande kvinnor till stor nytta. De kunde vara sig själva och ”odla sin feministiska tanke”, som en deltagare sa.

På strukturnivå är det mer osäkert vad policyn uppnådde. Statens intention var att öka jämställdheten, men kanske befästes gamla strukturer i stället? Kvinnor som är företagare pekades ut som en särskild grupp, i behov av en viss sorts stöd och rådgivning. Om i stället kvinnor och män hade träffats i samma nätverk, och kunnat hitta fler förebilder, skulle det kanske ha gjort större skillnad. Det hade varit ett sätt att adressera problemet i stället för symptomen, menar Roos.

– Jämställdhetsarbete är långsamt och långtgående. Ofta mäts framgång i numerära termer, till exempel att fler kvinnor har startat företag. Men jämställdhet borde snarare handla om att fler får göra det de vill. Alla behöver inte starta företag, man kan skapa värde på många olika sätt. Kanske bör färre män starta företag?

Utmana förväntningarna

Som företagare måste man fundera över de förväntningar som omvärlden lägger på en, anser Annie Roos.

– Är det jag eller någon annan som vill att mitt företag ska växa? Måste jag vara som min entreprenörsgranne – eller som Steve Jobs? För många företagare är frihetskänsla en viktigare drivkraft än tillväxt.

– Jag tycker inte att man ska ta den ideala samhällsbilden för given. Det är viktigt att våga vara sig själv, driva sitt företag som man vill, och lyfta fram det när man pratar med andra företagare, blir intervjuad, eller deltar i en paneldebatt, säger Annie Roos.

Hon lägger fram avhandlingen Reproducing gender. The spatial context of gender in entrepreneurship vid Sveriges lantbruksuniversitet 12 februari 2021, med start klockan 10.00. Avhandlingen kan laddas ner som PDF och disputationen kan följas i Zoom.

Kontakta annie.roos@slu.se———–