Sprider forskning om innovation, entreprenörskap och småföretagande.

Sprider forskning om innovation, entreprenörskap och småföretagande

Sök

Staten och riskkapitalet i samma båt

Hanna

 Andersson

avdeitchikova-isaksson

Företag som vill växa behöver pengar. Den som har kapital vill kanske investera i dessa expansiva företag och därmed agera riskkapitalist. Frågan är om staten har någon roll i detta, och i så fall vilken? 13 februari 2014 föreläste Sofia Avdeitchikova, Tillväxtanalys, och Anders Isaksson, Chalmers, på Estrad. Titeln var ”Riskvilligt kapital – statens roll och entreprenörens perspektiv”.

– Riskkapital är ett fascinerande ämne att studera, sa Anders Isaksson.

– Speciellt intressant är hur riskkapitalisten i vissa tider lyfts fram som den goda människan. Samtidigt finns också den onda kapitalisten, som vi nästan borde förbjuda enligt vissa tidningar. Som jag ser det handlar det om en viss begreppsförvirring, eftersom riskkapitalbegreppet fångar in många spridda aktörer.

Isaksson definierar riskkapital, i sin bredaste definition, som ägarkapital.

– Det vill säga den som förser ett företag med eget kapital är en riskkapitalist. ”Risk” och ”eget” blir synonymer eftersom ägaren av pengarna tar en viss risk om något negativt händer. Vi tänker oss en relation där riskkapitalisten aktivt går in för att skapa ett värde och sedan går ur företaget med vinst.

Detta kan lätt skapa slitningar i relationen, enligt Isaksson.

– En venture capital-investering är ungefär som ett äktenskap med planerad skilsmässa. Går det riktigt bra skiljer vi oss om fem år, går det inte så bra skiljer vi oss om ett år.

Venture capital är pengar som investeras i tidiga skeden i ett företag. Investeringarna sker främst inom den högteknologiska sektorn samt inom life science, data och konsumentelektronik. Sverige är en av Europas främsta marknader för venture capital, mycket tack vare statens aktivitet på marknaden, konstaterade Isaksson. Men han pekade också på att statens inblandning inte alltid har varit till marknadens fördel.

– När vi tittar på hur marknaden har utvecklats kan vi se att Sverige hade en våg av investeringar på 1980-talet, men det var under 1990-talet vi fick en riktig venture capital-marknad här. Då gjorde staten en del viktiga insatser för att få igång marknaden. Bland annat ändrades reglerna för AP-fonderna. Det gav dem möjlighet att investera i tidiga skeden.

Effekterna blev att det ett tag fanns för mycket kapital på marknaden, vilket alltså delvis berodde på statens inblandning, menade Anders Isaksson.

Å andra sidan: Staten stannar kvar när marknaden börjar svaja, och svajigt har det varit efter millennieskiftet när bubblan sprack. Först 2002 kom en återhämtning, men efter det har det inte heller sett så ljust ut.

– Mellan 2007 och 2012 har investeringsvolymen sjunkit med över 60 procent, och den negativa trenden har fortsatt. Den genomsnittliga avkastningen för venture capital-fonderna har varit negativ i Europa de senaste tio åren.

Däremot har avkastningen fortsatt ligga på plus på den amerikanska marknaden.

– Man kan säga att det är i jämförelse med USA som hela marknaden har uppstått. Den svenska staten ville efterlikna den marknad som fanns i bland annat Silicon Valley. En typisk skillnad mellan Sverige och USA är att de stora svängningarna märks mer där än här. Uppgången under internetbubblan var mycket högre i USA än i Sverige, och nedgången var också kraftigare där. Det gör att man kan säga att den svenska marknaden varit förhållandevis stabil.

Varför det går bättre i USA vet inte forskarna ännu, men en hypotes är att den europeiska marknaden är för fragmenterad och för liten.

– Men vi har det rätt bra i Sverige ändå, om man jämför. Tittar man på genomsnittssiffror 2007–2012 ligger Sverige överlägset i topp i Europa.

Sofia Avdeitchikova jobbar på myndigheten Tillväxtanalys där man analyserar och utvärderar svensk tillväxtpolitik. Hon pratade om statens roll som riskfinansiär, och menade att det är extra aktuellt eftersom länderna kommer få ökade möjligheter att jobba med riskfinansiering i och med EU:s nya regler.

– Än så länge ser vi få positiva erfarenheter av staten som riskkapitalist, menade Avdeitchikova.

Ändå ville hon ha ett pragmatiskt perspektiv på frågan.

– När jag tittar på Sverige och EU ser jag att länderna försöker lösa frågor som är angelägna för befolkningen och näringslivet. Det finns en ambition att bidra till en framgångsrik ekonomi, men man kan diskutera vilka verktyg som är lämpligast.

En slags internationell policykarta har tagits fram av OECD. Där sammanfattas hur vi bäst kan främja riskfinansiering i de olika länderna. Det handlar om bidrag och lånegarantier (har använts av 30 av 32 länder – inklusive Sverige), skatteavdrag för unga innovativa företag, skatteavdrag när finansieringen är avklarad, offentligt riskkapital, fond-i-fond-lösningar och saminvesteringar.

– Det görs en hel del när det gäller riskinvesteringar för företag i de olika länderna, och trenden är att det ökar. På OECD-nivå ser vi att man ökar policyfokus på finansiering i sådd och tidiga faser, har fortsatt starkt fokus på utbudssidan och gör ett skifte från direkta till indirekta instrument.

I Sverige är de stora riskfinansiärerna för låne- och riskkapitalverksamhet Almi, Industrifonden, Norrlandsfonden, Fouriertransform och Inlandsinnovation. År 2011 förvaltade de cirka 17 miljarder kronor.

Avdeitchikova menar att för att titta på statens roll och verktyg måste vi definiera vad som egentligen är problemet. Det som ofta kallas ”marknadsmisslyckande” behöver inte betyda misslyckande, menade hon. Det handlar snarare om att marknaden inte kan lösa samhälleliga problem.

Marknaden påverkas också av cykliska variationer. Ibland verkar det stå helt still, och det kan vara svårt för företagen att vänta tills det lossnar. Regionala och sektorspecifika problem finns också.

– Det som diskuterats mycket i Sverige i debatten som väcktes efter Riksrevisionens senaste rapport, är vad problemet egentligen handlar om? Har vi ett utbudsproblem, det vill säga för lite kapital för att finansiera livskraftiga företag med hög tillväxtpotential? Eller är det ett efterfrågeproblem, med för få företag som växer?

Beroende på hur man definierar problemet kommer lösningarna att se olika ut. Statens strategi kan vi se som finansiär, både på låne- och riskkapitalsidan.

– Vi kan prata om staten som katalysator. De vill få igång en privat marknad och genom offentliga insatser främja aktörernas intresse att investera. Vi kan också prata om staten som klimatfrämjare, då de arbetar med insatser på skatte- och regelverkssidan.

Sverige inspirerades av den skotska modellen, Scottish Co-investment Fund, en offentlig satsning där privata investeringar gynnades med offentligt kapital. Sofia Avdeitchikova menar att den satsningen är ett bra exempel på hur det som fungerar på en viss marknad inte behöver fungera lika bra på en annan marknad.

– I Sverige kunde man konstatera att den här modellen fungerade väldigt dåligt.

I Skottland fanns redan erfarna personer som kunde göra bra bedömningar. Det saknades i Sverige. Scottish Co-investment Fund kunde också komma igång snabbt. I Sverige fick man varken in bra investerare eller bra objekt tillräckligt snabbt, konstaterade Avdeitchikova.

Vad får det då för konsekvenser när staten agerar på kapitalmarknaden? Avdeitchikova pekade på att eftersom staten ofta går in sent med sina investeringar kan det leda till att de tränger undan de privata investerare som faktiskt finns.

– Tack och lov kan det också främja privat kapital, även om undanträngningen är ett stort problem. Det verkar som om det mer än någonsin satsas på offentlig riskfinansiering just nu, inte bara i Sverige utan även i de andra OECD-länderna. Det skapar goda möjligheter för tillväxt, men det ställer också krav. Med ökat utbud av offentlig riskfinansiering blir både marknadshänsyn och efterfrågestimulans allt viktigare.

Andra utmaningar som Sofia Avdeitchikova ser är att hitta stabila spelregler för en verkningsfull politik och för att värna om privata investerare, samt att tänka mer långsiktigt.

– Det saknas fortfarande kunskap om hur olika satsningar faller ut. Inte ens de fall som vi i dag kallar framgångsrika kan bedömas slutgiltigt ännu, menade hon.

Anders Isakssons forskning handlar om hur entreprenörer och investerare upplever sitt samarbete, och hur det påverkar företaget i stort.

– Min forskning visar att företag som får venture capital generellt sett går väldigt bra, sa han.

I de företag som Isaksson följt ser han att riskkapitalisterna stannat som delägare i cirka sex år.

– Under de åren ökade antalet anställda med i genomsnitt 20 procent per år, omsättningen ökade med 34 procent och tillgångarna med 20 procent. Lönsamheten däremot var minus 39 procent när investeraren avslutade samarbetet. De flesta företag är inte lönsamma vid exit, men det är oftast inte heller riskkapitalistens mål.

Däremot är just att göra exit ett mål när riskkapitalbolagen går in. Många talar om att de siktar på en börsnotering i slutändan, men så blir det sällan enligt Isakssons forskning. Börsnotering eller industriell försäljning, vilket skedde i 32 procent av de fall Isaksson följde, kan dock anses framgångsrikt. Det är en lyckad investering. Däremot är återköp, det vill säga när entreprenören får köpa tillbaka företaget, mindre bra (28 procent). Som misslyckade investeringar räknas även likvidering (2 procent) och konkurs (22 procent).

– Den svåra frågan är ju vad framgången beror på? Är det så att investerarna är bra på att hitta framgångsrika företag, eller skapar de värde i företaget genom sin investering? Om detta tvistar de lärda. Kan vi förstå hur investerarna skapar värde i företag, då förstår vi väldigt mycket om hur vi skapar tillväxt i samhället.

Venture capital-investerare är aktiva investerare, som ofta träffar företaget minst en gång per vecka och då ofta som aktiva styrelseledamöter. Det ickefinansiella värdet kan till exempel vara rådgivning i finansiella frågor, strategisk ledning av företaget, bollplank för idéer samt att de bidrar med hjälp med kontakter och nätverk.

– Det här kan man delvis se som ett objektivt mått på att de faktiskt tillför värde.

Men när entreprenören själv får uppskatta värdet av vad deras venture capital-investerare bidrar med, anser bara åtta procent av företagen att de får värdefull kompetens. 16 procent säger att de inte tillfört något alls. Ändå säger 71 procent att totalt sett har det varit bra att ta hjälp av en investerare.

– Pengar är bra, så de flesta entreprenörer är nöjda, sa Anders Isaksson.

Se hela föreläsningen som webb-tv

Missa inte Esbris nyhetsbrev!

  • 1 gång per månad
  • Senaste forskningen
  • Allt om entreprenörskap

Samarbeta med Esbri

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit.

Mest läst

Relaterade artiklar

Sök

Arkiv