Mot en friskare framtid – institutionella utmaningar för vårdens entreprenörer

Följande text ingick även i temat ”Hälsoinnovation” som publicerades i Entré nr 1, 2019:

I skärningspunkten mellan den offentligt finansierade vården, näringsliv, politiker och patienter finns en intressant dynamik med öppningar för både innovationsforskare och entreprenörer. Som medborgare vill vi se en vård som utvecklas i takt med tiden, är effektiv, håller hög kvalitet och är ekonomiskt hållbar. Men hur ser möjligheterna ut för innovatörer och entreprenörer att komma in i sjukvårdssystemen för att utveckla och sälja sina produkter?

Vård- och omsorgssektorn är mitt uppe i en transformation av historiska mått, i kölvattnet av tekniska och demografiska förändringar. Fokus flyttas från institution till individ. Kommunikation mellan profession och patient demokratiseras. Anställda måste lära om och lära nytt, arbetsmetoder och organisationer ställa om.

Begreppet hälsoinnovation kan vara svårfångat för den som söker en definition. Inom dess ram ryms allt från e-hälsa, medicinsk teknik och utveckling av läkemedel, till tjänster och nya arbetsprocesser inom vården.

– Man kan tala om hälsoinnovation i relation till hälsovetenskap. Då handlar det om implementering, arbetssätt, arbetsorganisation, regelverk och kompetenser. Pratar man om hälsoinnovation ur ett teknologiskt perspektiv handlar det mycket om teknikutveckling och tjänstedesign, säger Jens Nygren, professor vid Högskolan i Halmstad.

Han är programchef för hälsoinnovation, ett av två lärosätesövergripande profilområden på Högskolan i Halmstad. Jens Nygren har en bakgrund inom medicinsk vetenskap och stamcellsbiologi men halkade in på hälsoinnovation genom sitt intresse för patientmedverkan i innovationsarbete.

Det är en komplex process att innovera i hälsosektorn. Utmaningarna är inte linjära. De omfattar ofta samverkan med en bred sammansättning av aktörer som entreprenörer, vårdgivare, hälso- och sjukvårdspersonal, patienter, anhöriga, politiker och intresseorganisationer, förklarar Nygren. Dessutom omgärdas vården av en rad regleringar som alla inblandade behöver förhålla sig till. Till det kommer evidenskravet. Ingen produkt eller tjänst tillämpas inom vården innan den har bevisad effekt.

– Här på högskolan väljer vi att se hälsoinnovation som en kontinuerlig cirkulär process som omfattar alla delar och aktörer i innovationsarbetet. För att klara av att innovera i den här miljön måste design av lösningar och förberedelser för implementering påbörjas samtidigt, säger han.

– Vi strävar till exempel efter att patienten eller slutanvändaren ska finnas med i hela innovationsprocessen. Det är ett sätt att samtidigt säkerställa produktens eller tjänstens kvalitet och att den möter ett behov. Det är i sin tur en förutsättning för att implementeringen ska lyckas.

Jens Nygren kan prata av egen erfarenhet. Hans forskningsområde är barn och unga som konsumenter av sjukvård, kopplat till deras upplevelse och inflytande. Han såg att det fanns ett behov av metoder för att underlätta kommunikation mellan vårdpersonal och barn med cancer. Resultatet blev appen Sisom som främjar ett professionellt arbetssätt där barnet har möjlighet att uttrycka sig och påverka.

– De arbetssätt och verktyg som finns för samtal och vårdplanering med barn är ganska analoga och paternalistiska. Barnen orkar inte alltid svara och blir passiva. Då är det lätt att föräldrarna tar över. Men om man kan möta barnen med andra former av interaktion så öppnar man för ett värdefullt deltagande.

Sisom utvecklades i samarbete med vårdgivare, föräldrar och barn med erfarenhet av cancerbehandling.

– En lärdom som jag har gjort är att det behövs samsyn mellan dem som initierar utvecklingsarbetet och de offentliga aktörer som uttalar behov av nya lösningar. Sätter man gemensamt igång ett utvecklingsarbete och involverar målgrupper, har man ett ansvar för att också investera i tillämpningen om projektet blir lyckat. Annars är det inte meningsfullt att gå in i ett utvecklingsarbete.

Vårdsektorn förväntas skapa ett samhällsekonomiskt värde, högre livskvalitet för brukare och bättre arbetsmiljö för professionen. För att det ska kunna förverkligas behövs helhetsperspektiv. Men, när den aktör som betalar för en innovation inte kan räkna hem vinsten i den egna budgeten händer det att betalningsviljan sviktar. Till exempel när en produkt som betalas av landstinget genererar en besparing för hemtjänsten, som ombesörjs av kommunen.

– Det innebär att affärsmodellerna är väldigt komplexa. Affärsmässigheten måste finnas med tidigt i utvecklingsarbetet, eftersom designbeslut påverkar affärsmodellen.

Jens Nygren tycker att de intressantaste utmaningarna inom hälsoinnovation är att kombinera forskning kring identifieringen av behov med tekniska möjligheter och organisationsutveckling, till exempel nya arbetsprocesser i en verksamhet. Ökad användning av hälso- och sjukvårdsdata för individanpassning av vården, är ett annat område med stor potential.

– Metodologiskt är det en utmaning att använda sig av hälso- och sjukvårdsdata och AI för att ställa bättre diagnoser och individanpassa behandling, och samtidigt planera behandlingen tillsammans med patienten – utifrån patientens behov.

Ett exempel är när digitala journaler blir tillgängliga för patienterna. Ska professionen uttrycka sig på ett sätt som är tillgängligt för patienten, eller för sin egen skull?

– En del saker måste finnas med i journalerna för att säkerställa vårdens kvalitet, samtidigt som anteckningarna ska vara begripliga för patienten. Det förutsätter helt ny kompetens. I dag är det ingen som vet hur sådana frågor ska lösas, men potentiellt är det jätteviktigt för att vården ska lyckas, säger han.

Det finns redan mycket kunskap om hur vården kan möta de nya utmaningarna med ökad individualisering och en åldrande befolkning. Det finns också lösningar. Men strukturella hinder för tillämpning och implementering gör att nya innovationer har svårt att nå hela vägen fram till patienten, enligt Nygren.

– Graden av nyttiggörande har inte ökat de senaste 30 åren. För näringslivet är det en utmaning att över huvud taget få tillgång till vårdverksamheterna, patienterna och personalen för att kunna utveckla sina produkter. Att bidra till att skapa förutsättningar för mötet mellan de olika aktörerna är en väldigt viktig uppgift för samhället, säger han.

I Halland finns Hälsoteknikcentrum, en samverkansarena dit näringslivet kan vända sig för att få stöd och bygga samarbeten med högskolans forskare och de innovationsresurser som finns på skolan. Hit kommer allt från stora företag inom medtech till enmansföretag inom tjänstesektorn. De blir slussade till rätt person inom sjukvården på regional och kommunal nivå. Hälsoteknikcentrum är ett samarbete mellan Högskolan i Halmstad, Region Halland och de halländska kommunerna.

Diagnosmetoderna blir mer finstämda och individualiseringen inom vården ökar. Ändå kan de nordiska patienterna i behov av en viss behandling vara för få för att det ska gå att nå lönsamhet för en produkt. Samtidigt kan de globala möjligheterna vara mycket goda. För företag som utvecklar den här sortens produkter är internationalisering en förutsättning.

Hélène Laurell forskar vid Högskolan i Halmstad om hur entreprenörer kan möta de institutionella utmaningar och möjligheter som hänger ihop med innovationer där vårdinstitutioner eller vårdkonsumenter är slutkunder. Vi skrev om hennes doktorsavhandling The role of industry context for new venture internationalization 2015. Sedan dess har Laurell fortsatt att studera affärsmodeller och entreprenörers möjligheter att ta betalt för sina innovationer i en vårdkontext.

Den som siktar på att arbeta på flera marknader får vara beredd på att möta olika typer av sjukvårdssystem. I Sverige är det i stort sett otänkbart att vården ska erbjuda produkter som patienten eller hens försäkringsbolag betalar, medan det är en självklarhet i andra länder. Företagen kan alltså behöva ha olika affärsmodeller på olika marknader.

– Att arbeta med ”market access” förutsätter en helt ny typ av kompetens. Det är inte ovanligt att medtechbolag startas av ingenjörer eller akademiker, som inte alltid har entreprenöriellt driv eller kunskap om kommersialisering, säger Hélène Laurell.

En stor andel av medicinteknikföretagen är unga startups med en innovativ idé. Initialt har de ofta bara en enda produkt eller tjänst som de försöker föra ut på marknaden. Laurell menar att det är helt avgörande för produktutvecklingen hur denna kan finansieras, och hur företagen kan ta betalt för den färdiga produkten.

– Att kommersialisera en hälsoinnovation är en mycket komplicerad process. Det är två logiker som krockar. Vården kan tycka att entreprenören har en spännande produkt, men insikten om att de som har investerat i produkten måste få betalt i rimlig tid saknas ibland.

Det kan ta 10–20 år innan en innovation når marknaden. Att lyckas upprätthålla investerarnas intresse under så lång tid är en oerhört svår utmaning för entreprenörer i små eller medelstora bolag. Här behövs ökad förståelse från sjukvårdens sida, menar Hélène Laurell.

Eftersom hälsoekonomi har blivit viktigare, räcker det inte längre med att bevisa att produkten fyller sitt syfte på ett säkert sätt. Den måste också vara kostnadseffektiv. Samtidigt har inte alltid motparten möjlighet att göra en hälsoekonomisk utvärdering av olika innovationer.

– Medicinteknik är en fragmenterad bransch med många olika produkttyper. Är produkten av en helt ny typ, måste företagen dessutom utbilda marknaden först. De behöver jobba på många olika plan samtidigt för att nå ut, säger hon.

Ett företag som Hélène Laurell har följt nära under en längre tidsperiod är Airsonett, som lanserade en läkemedelsfri medicinteknisk produkt mot astma. Airsonett fungerar och är kostnadseffektiv, ändå har den haft svårt att få fäste i vården eftersom den inte passade in i de etablerade strukturerna för läkemedelsbaserad astmabehandling. Men sedan ett par år tillbaka finns den med i de nationella riktlinjerna för astmabehandling.

– De entreprenörer som jag har intervjuat vittnar om att de hela tiden stöter på nya krav som de inte har räknat med. De har inte kunnat föreställa sig hur många steg de måste ta innan de kan få en betalande kund.

– Företagen måste förstå vilka aktörer som är viktiga för deras specifika produkt. Även entreprenörer som väljer att enbart jobba i Sverige har 21 landsting att förhålla sig till, och inom landstingen finns i sin tur många organisatoriska stuprör.

Tidigare var sjukvården i Sverige känd för att vara öppen för innovationssamarbeten, men nu är det betydligt svårare att få till en samverkan, enligt Hélène Laurell. Hon spekulerar i om det kan ha att göra med att situationen i sjukvården som helhet är mer pressad i dag. Laurell tycker ändå att framtiden ser lite ljusare ut. De strukturella förutsättningarna är på väg att bli bättre än när hon började forska i början av 2010-talet.

– Nu skapas det fler testmiljöer där entreprenörer kan få en kontaktperson som kan vägleda dem genom sjukvårdssystemet. Förhoppningsvis minskar det risken för att entreprenörer hamnar mellan stolarna.

Laurell är övertygad om att individualiseringen av vården leder till att patienter i framtiden kommer att ha större ansvar för sin egen vård. Två anledningar till det är att gruppen äldre och kroniskt sjuka, som är de mest vårdkrävande patienterna, växer och är heterogen.

– Vid Högskolan i Halmstad arbetar vi i ett tvärvetenskapligt projekt kring smarta hem i syfte att underlätta för äldre att bli delaktiga i sin egen omvårdnad.

– Att patienten medverkar i sin vårdplanering är viktigt för att hen ska få bra sjukvård, säger Hélène Laurell.

Vilken roll bör och kan då akademin ha i detta? Jens Nygren tycker att forskare och lärosäten kan skapa möjligheter till möten mellan näringsliv, vårdgivare och andra aktörer.

– Många uppfattar oss som en oberoende part som är styrd av evidenskravet. Det kan vara en fördel att ha den rollen i mötet mellan profession och näringsliv, säger han.

Kontakta jens.nygren@hh.se
marlau@hh.se——-