Höga förväntningar på svårmätt samverkan

Följande text publicerades även i Entré nr 2, 2017:

Tredje uppgiften, triple helix och nyttiggörande är några nyckelbegrepp i debatten om universitetens roll för svensk innovationskraft. Samverkan är ett annat sådant begrepp som har fått allt vidare spridning. I den senaste forskningspropositionen slår regeringen fast att man förväntar sig att lärosätena ska stärka sin samverkan med det omgivande samhället. Men hur ska det ske? Kan effekterna mätas? Och är all samverkan av godo?

Joacim Rosenlund har disputerat vid Linnéuniversitetet och Kristofer Severinsson vid Uppsala universitet, båda med samverkan i fokus för sina avhandlingar. Rosenlund har ägnat sig åt aktionsforskning för att söka svar på de stora miljöutmaningar vi står inför. Han har både skapat möten, deltagit i dem och undersökt vad som händer när miljöforskare, företag och det offentliga sammanstrålar.

Severinsson har studerat samverkan ur ett institutionellt perspektiv, med fokus på Aimday vid Uppsala universitet. På Aimday sätter externa organisationer agendan för utmaningsdrivna diskussioner med forskare och experter från olika discipliner. Entré har intervjuat båda om hur de ser på samverkan.

Vilka är era ingångar till forskningsämnet samverkan?
Joacim: Jag har studerat samverkan inom miljövetenskaplig forskning, framförallt mellan triple helix-sektorerna: universitet, offentlig sektor och företag. Min forskning visar att sådan samverkan i praktiken blir rätt annorlunda mot de modeller som man utgår ifrån, exempelvis triple helix. Problematik kan uppstå i gränslandet mellan sektorer och här behövs en god dialog.
Kristofer: Med Aimday som fallstudie har jag undersökt hur universiteten har handlat utifrån det ökande samverkanskravet. Samverkansuppgiften har lett till osäkerhet och problem för universiteten eftersom samverkan handlar om att skapa extern nytta genom att överföra individers opaketerade kunskap. Nyttan är immateriell till sin natur och mycket svår för universiteten att fånga, mäta och utvärdera. Aimday har fått snabb spridning till olika aktörer som ett framgångsrikt samverkanskoncept. I min avhandling följer jag denna spridning och undersöker forskares, externa organisationers och policyaktörers perspektiv på samverkan och den nytta som skapas.

Varför är det viktigt att studera samverkan?
Joacim: Samverkan används ofta för att motivera projekt där olika parter ska lösa ett problem tillsammans. Men ibland saknas metoder att hantera själva samverkansprocessen. Att gå direkt till de tekniska lösningarna på problemet betyder att man inte hanterar de utmaningar som samverkan innebär i praktiken. Då missar man mervärden i form av nya idéer, tänkesätt och lösningar som dyker upp när olika personer, från olika håll, tacklar samma utmaning.
Kristofer: I sin kärna handlar samverkan om att utbyta kunskap och förståelse, men också om att forskare och externa organisationer lär känna varandra. Man kan säga att samverkan är ett förberedande steg till samarbete. Samarbete handlar om att arbeta tillsammans för att producera något – en ny lösning eller teknologi. Men den nytta som samverkan bidrar till handlar inte direkt om innovation, utan snarare om ny kunskap och bättre förståelse, nya idéer och bättre kontaktnät. Vi behöver öka vår förståelse för hur, var och när samverkan kan bidra till innovation.

Finns det risker med för mycket samverkan?
Kristofer: Samverkan är jättebra. Det kan inte bli för mycket så länge man förstår vad det innebär för parterna, och det sker på bådas villkor. Om forskare tvingas till samverkan kan förstås den fria forskningen få sig en törn. Men både forskare och företagare får ut nytta i form av ny kunskap. Något som förvånade mig var hur starkt forskarna betonade att de vill ingå i konkreta projekt med företag för att få finansiering. Företagen har en mjukare syn, de vill veta vad akademiska forskare håller på med för att kanske kunna använda kunskapen i framtiden.
Joacim: Samverkan som sker för samverkans skull är inte bra. Finansieringen av forskningen sker ibland med villkoret att forskarna samverkar med utomstående parter. Här är det viktigt att det också finns ett värde i detta, så att det inte bara sker för att få tillgång till finansiering. Naturlig samverkan, som dyker upp eftersom det finns ett behov, är bättre. Särskilt om alla parter är engagerade.

Hur sker samverkan i era respektive studier?
Joacim: Jag har studerat en rad projekt där samverkan har skett på lite olika sätt. I ett projekt om cirkulär ekonomi bjöd vi in ett större antal externa parter till en dialog om projektets resultat. I ett annat projekt byggdes projektet upp genom möten mellan sektorer, med målet att hitta lösningar på vattenhantering. Det kan bli rätt spännande diskussioner när man träffas över sektors- och disciplingränserna. För forskare är det guld värt att få input från en bredare publik. Det gör att forskningen på ett naturligt sätt kommer närmare en samhällsnytta.
Kristofer: Jag studerade samverkan i handling. Det handlar om att få företag och forskare att komma närmare varandra, jag ser det som en interaktionstrappa i tre steg. I det första steget skapas medverkan, en vilja att vara med. Det andra steget är samverkan. Det handlar om att dela kunskap och förståelse på en djupare nivå. Samverkan underlättar för det tredje steget – konkreta samarbetsprojekt – men detta steg ligger utanför universitetens kontroll. Samarbetena är helt upp till forskaren och företaget.

Vad krävs för att skapa bra samverkansprojekt?
Joacim: Att man lägger tid på själva samverkansprocessen. Att man tar tag i utmaningarna och inte sopar dem under mattan. Man måste också inse att olika sektorer har olika kulturer, och ofta interna mål som motiverar deras deltagande i samverkansprocessen. För att överbrygga detta behövs ett starkt gemensamt mål. Det är extra viktigt när vi pratar om komplexa miljöutmaningar som ofta kräver gränsöverskridande samarbete.
Kristofer: Jag tror att man gör en felsatsning om man utgår från att akademi och industri ska plocka fram innovationer i rimlig tid genom samverkan. Om det är innovationer man vill ha bör man i stället satsa på etablerade och nystartade företag. Det finns mycket inom akademin som behöver komma ut, men man måste ha tålamod. Samverkan är en avancerad mekanism med många krafter och parter involverade. Aimday är här ett bra verktyg. Det är tillräckligt konkret men samtidigt tillräckligt flexibelt för att alla inblandade ska se nyttan i att delta.

Vilka för- och nackdelar har triple helix-modellen?
Kristofer: Triple helix är väl en fin modell, men den är inte applicerbar på verkligheten. Den förklarar mycket på ett enkelt sätt, därför har den fått stark inverkan på innovationspolicyområdet. Idén är att om vi har universitet, industrin och medlare som exempelvis Vinnova – tre institutioner som samverkar – kommer det att ploppa ut innovationer. Men så enkelt är det inte. Man måste förstå och ta hänsyn till hur akademin respektive industrin faktiskt fungerar; vilka prioriteringar, värderingar och kulturer man har. Hela idén om samverkan är förenklad från politiskt håll. Man måste ha ett långsiktigt perspektiv.
Joacim: Den ursprungliga tanken med triple helix var att analysera vikten av sektorsöverskridande samverkan för innovationer. Modellen har sedan blivit ett sätt att driva forskningsprojekt på, vilket är det jag fokuserat på i mina studier. Om ett projekt skulle gynnas av att inkludera exempelvis civilsamhället så bör det inte begränsas av en triple helix-struktur. Alternativa modeller har dykt upp genom quadruple helix – där civilsamhället inkluderas – och quintuple helix – där man även beaktar miljön i sig.

Vad finns det för svårigheter i att styra och mäta samverkansprocesser?
Joacim: Det kan vara en utmaning eftersom det är komplicerade processer som sker under lång tid. Här har den interaktiva forskningen hjälpt mig. Den innebar att jag kunde vara deltagare i samverkansprocesserna samtidigt som jag studerade dem. Jag hade också möjlighet att skapa mötesplatser för dialog och använda dem som material. Det är svårt att mäta den informella samverkan som är nog så viktig. Exempelvis när parterna pratar över en kopp kaffe eller tar ett telefonsamtal efter arbetstid.
Kristofer: Ett stort problem med samverkansidén, och det allt starkare trycket på att mäta och utvärdera, är att man bara ser till resultat i form av extern nytta. Då glömmer man en viktig beståndsdel: akademin. Den akademiska forskningen måste också få ut nytta av att samverka, annars kommer den att bli lidande. Ska man styra samverkan behöver man skapa förhållanden där båda parter ser en tydlig nytta. Samtidigt handlar samverkan om nytta i form av sociala värden, snarare än om nytta i form av patent, licenser och nya företag. Det betyder att man behöver nya metoder för att mäta och utvärdera samverkan.

I forskningspropositionen som kom hösten 2016 fick samverkan samma vikt som indikatorerna publiceringar och externa medel. Vad anser ni om det?
Kristofer: Det är bra så länge man accepterar att tona ner sina förväntningar på samverkans bidrag till innovation. Man behöver se till all den samverkan – alla typer av interaktioner – som faktiskt sker mellan akademiska forskare och externa organisationer. Risken är att man bara värderar de samarbetsprojekt som fokuserar på att ta fram nya lösningar och teknologier. I så fall kommer indikatorerna att ge en felaktig bild av universitetens samverkan med omgivningen.
Joacim: Det är bra att samverkan värderas högre då det länge har varit en aktivitet vid sidan av. Samverkan kan också ses som kommunikation av forskningsresultat till allmänheten, vilket jag tycker är bra. Det är något som vi forskare måste jobba på. Med det sagt så tycker jag inte att samverkan ska bli något som forskare tvingas till. Samverkan ska genomföras för att forskningsproblemet i sig kräver det. Jag genomförde en studie av miljöforskares syn på nyttiggörande och samhällsrelevans. Det visade sig att forskarna reflekterade mycket över detta och att det påverkade deras val av forskning. Alltså: Samverkan är något som ett stort antal forskare förhåller sig till, på gott och ont.

Kontakta joacim.rosenlund@lnu.se, kseverinsson@gmail.com——-