”Banbrytande forskning kräver långsiktighet”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 4, 2016:

Alla som har försökt sig på att formulera en allmängiltig definition av vad ”bra forskning” är vet att det är ett sisyfosarbete. Att fastställa vad som är ”bra forskning” är lika svårt som att fastställa vad som är ”bra konst”.

Men trots detta vågar jag påstå att det finns forskning som är bättre än annan forskning. Jag har själv kommit att anamma värderingen att ju större kunskapssteg som tas med ett projekt, desto bättre forskning.

Vi är ett av de länder i världen som investerar mest i forskning som andel av BNP. Det har också genererat goda resultat; flera svenska universitet brukar rankas bland de 100–150 bästa i världen.

Men vi har alla möjligheter att lyckas ännu bättre. Man ska vara försiktig med att åberopa rankningslistor men ibland skönjer man vissa trender i de samlade bedömningarna. Enligt ett antal nya utvärderingar hamnar Köpenhamns universitet bland de bästa icke-amerikanska/brittiska lärosätena i världen. I exempelvis nyutkomna The National Taiwan University Ranking, som värderar de vetenskapliga publikationerna som har producerats vid varje lärosäte, hamnar Köpenhamns universitet på 22:a plats. Det är den näst högsta rankningen för ett universitet som inte ligger i USA eller Storbritannien (det högst rankade svenska lärosätet, Karolinska institutet, kommer först på 39:e plats).

Svenska universitet har både de intellektuella resurserna och (i princip) de finansiella musklerna att sikta på positioner i nivå med Köpenhamns universitet – och ännu högre.

Men en sak som, enligt min erfarenhet, hindrar oss från att ta klivet uppåt är de kortsiktiga satsningarna i form av anslag som ska generera ”snabba avkastningar”. Finansiärer tenderar nästan alltid att belöna de mest (publikationsmässigt) produktiva forskarna. Hur påverkar detta forskningen?

Låt oss säga att forskare X är intresserad av att utforska ett område som är så gott som okänt. Riskerna för ett sådant projekt är oändliga. På grund av att man är den första att stiga ut i det kunskapsmässiga ”mörkret” kan man begå många fel till en början, behöva lång tid på sig att utveckla metodologin och behöva revidera sin hypotes ett otal gånger innan man har nystat upp mysteriet. Ett typiskt exempel på detta är Svante Pääbo och hans genombrott med ”ancient DNA”, forskningen som bland annat har kartlagt Neandertal-genomet och den förhistoriska europeiska befolkningen.

Under samma tid kan kollegorna som konkurrerar om anslag med forskare X satsa på att utreda mycket enklare problem – som inte leder fältet framåt i någon betydande mening, men som genererar publikationer.

Resultatet är att forskare X tvingas in i en situation där det är nästintill huvudlöst att försöka sig på det svåra projektet som genererar den bästa forskningen. Riskerna är för stora och man måste finansiera sitt labb. Vi selekterar således för utredningar av enklare frågor.

Om Sverige ska leva upp till sin fulla potential som forskningsnation måste riskerna för svåra projekt minskas genom mer tålamod från finansiärernas sida, och avsevärt mer långsiktighet i finansieringen. Vår redan goda forskning kan då få den grogrund den behöver för att slå igenom i det absoluta toppskiktet.

Om Farshid

Farshid Jalalvand har disputerat i medicinsk mikrobiologi vid Lunds universitet och har för närvarande en postdoktjänst vid Köpenhamns universitet. Han förekommer också som essäist och kritiker för Sveriges Radio och Sydsvenska Dagbladet där han främst behandlar naturvetenskapliga ämnen. Han nås på farshid.jalalvand@bio.ku.dk———–