”Dags att ifrågasätta den akademiska texten”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 1, 2012:

En av forskningens främsta produkter är texter. De texter vi forskare skriver utgör kärnan för spridning av forskningsresultat, och det finns etablerade traditioner för hur de ska se ut och produceras. Men i den pågående debatten om hur vi kan göra forskningen mer tillgänglig och relevant diskuterar vi sällan texternas natur.

När Maria Norbäck i januari försvarade sin avhandling om public service och SVT vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, kom en del av diskussionen att handla om hennes sätt att skriva. Hon ifrågasätter nämligen vedertagna traditioner kring skrivande och säger rent ut att hon har för avsikt att ”make qualitative research reports less boring”.

Hur kommer det sig att vi fortfarande, år 2012, behöver diskutera detta? Att en text – även en forskningsbaserad sådan – ska vara en läsvärd upplevelse borde vara en självklarhet. Men så är det oftast inte i dag. Detta är några av de antaganden som oftast tas för givna vid författandet av akademiska texter:

1. Forskningsbaserade texter ska vara neutrala. Därför ska man helst inte skriva ”jag” utan snarare ”studien visar…”. På samma sätt ska man heller inte direkt tilltala den tänkta läsaren.
2. Skrivprocessen ska vara en avrapportering av det som man redan vet – det som studien har kommit fram till. Skrivandet i sig självt antas inte vara en kreativ process som kan leda till nya idéer.
3. Akademiska texter ska ha en tydlig ”poäng”. Den ska beskrivas utan att ge upphov till tvetydighet, och utan att öppna upp för alternativa tolkningar.

Jag menar att dessa traditioner bygger på föråldrade idéer om kommunikation där författaren antas vara aktiv, och läsaren en passiv mottagare av textens innehåll. De vilar också på tanken att det i text går att korrekt och neutralt återge ”verkligheten” om hur något ”är” vid ett visst givet tillfälle. Men hur kan dessa texter vara relevanta? Det som ”är” är ju passé redan innan det kommit till tryck.

Som jag ser det blir resultatet oftast förutsägbart: döda texter utan liv och rörelse. Och frågan är om ”stängda” och tydligt avgränsade texter kan representera mångfald, kaos och alla de mänskliga skeenden som utgör de entreprenöriella processer vi vill förstå? Eller ge en känsla för all glädje, eufori, blod, svett och tårar som det ofta innebär att starta och driva företag?

Jag tycker det är underligt att vi forskare är kreativa när det gäller metodutveckling och fältstudiearbete, men oreflekterat faller in i gamla traditioner när det kommer till skrivandet. Det är därför dags att på allvar ifrågasätta vedertagna traditioner kring skrivandet av akademiska texter.

Vad jag efterfrågar är mer utrymme till själva skrivprocessen. Det finns spännande initiativ där forskare med kreativitet, nyfikenhet och experimentlusta har inspirerats av exempelvis poesi, drama och science fiction. Det är sådana initiativ som vi behöver bygga vidare på för att skapa texter som engagerar. Då får läsaren tänka vidare, genom, och bortom, texten.

Här har vi en outnyttjad potential. För när vi ser skrivandet som en skapelseprocess – av människor för människor – handlar det inte längre om att neutralt porträttera det som är. I stället bjuder vi in läsaren att tänka i termer av vad som kan bli. Då kan forskningen verkligen få genomslag.

Om Jenny Helin
Jenny Helin har disputerat på en avhandling om dialog och meningsskapande möten i familjeföretag (vi skrev om den i Entré nr 3-2011). Hon är verksam vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping samt Högskolan på Gotland, och nås på jenny.helin@jibs.hj.se———–