Bioteknisk kunskap bunden till personer och platser

Följande text publicerades även i Entré nr 4, 2007:

För att mäta en industri tittar man ofta på antal företag, eller procentuell tillväxt i företagen. Men att använda företaget som analysnivå ger en missvisande bild av biotekniksektorn, menar Johan Brink. Företagen är bara temporära organisationer – kompetensen sitter i folks huvuden, och är bunden till regioner.

Johan Brinks forskningsintresse väcktes under studentåren. Han konstaterade då att bioteknikföretagen överöstes med riskkapital. Förväntningarna på dem var skyhöga, och bioteknik hyllades som morgondagens teknologi. Ändå växte inte företagen. Faktum var att många gick med förlust.

– Jag ville ta reda på varför de små, forskningsbaserade bolagen inom bioteknik inte växte. Offentliga medel pumpades in i dem, men extremt lite kom ut om man jämför med andra högteknologiska företag som etablerades under slutet av 1990-talet, säger Johan Brink.

Hans intresse har mynnat ut i doktorsavhandlingen Accumulation, Boundaries, Capabilities and Dynamics – Explaining Firm Growth, skriven vid RIDE och Chalmers tekniska högskola. Det är en sammanläggningsavhandling bestående av fem separata artiklar. Brink har bland annat studerat hur bioteknik definieras av olika aktörer. Han finner en grundproblematik som yttrar sig i att äpplen jämförs med päron.

– Akademiker, politiker och affärsjournalister har skrivit mycket om bioteknik. Problemet är bara att de gör det utifrån olika definitioner, och därför går det inte att jämföra data.

– Jag har inte heller funnit någon definition som är den fnutträttafnutt, men hoppas att min avhandling ska bidra till att nyansera debatten.

I en av artiklarna undersöker Johan Brink regional specialisering på bioteknikområdet i Göteborg respektive Brisbane, Australien. Han konstaterar att kompetens byggs upp inom geografiska områden, snarare än inom företag.

– Bioteknik är en industri som är beroende av samspelet mellan olika aktörer på den lokala arenan: universitet, finansiärer och kunniga individer. Företag är inte den tongivande enheten.

I nästa artikel diskuterar Brink varför bioteknikföretagen har en mindre framträdande roll.

– De flesta är småföretag som har svårt att bygga upp sina interna processer. De är temporära organisationer, stadda i ständig förändring. Kunskapen finns hos arbetskraften, och den rör sig inom regionen.

Johan Brink har också genomfört flera fallstudier. De visar att företagens ursprungliga affärsidé oftast ändras under resans gång.

– Andra teknikbaserade företag brukar bygga företaget runt tekniken, men bioteknikföretagen gjorde lite tvärtom. Tekniken var så riskabel och svår att strukturera att man i stället fann stabilitet i till exempel finansieringen. Under utvecklingsperioder gick forskare och tekniker ut och in i företaget, medan ledning, finansiärer och kontakter på universitet stannade kvar.

– Det här tyder också på att det är vanskligt att försöka mäta industrin utifrån företagen. Bioteknik är så dynamiskt att företagen hela tiden förändrar sin teknik.

Hur var det då med den ursprungliga forskningsfrågan: Hur kunde svenska bioteknikföretag bada i riskvilligt kapital, utan att tjäna några pengar?

– Till att börja med måste man inse att bioteknik är en mycket riskabel och kostsam industri. Misslyckandegraden är hög, även internationellt sett. Samtidigt krävs det att många försöker, annars kommer det inte fram några riktigt framgångsrika företag. En annan förklaring till den svenska kräftgången är faktiskt slumpfaktorn, säger Johan Brink.

För mer info: johan.brink@kunskapspartner.se———–