Fler lunchbesök av verkligheten?

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 1, 2006:

Rummet surrade av prat, skratt och isbitar som klirrade mot glasen. Det var lunch för lärarna i Stanford Technology Ventures Program (STVP). Närmare bestämt var det kick off för höstens aktiviteter. Närvarande var bland andra delägare från väl ansedda VC-firmor i Silicon Valley och entreprenörer från nystartade företag. Vad vi hade gemensamt var att vi alla skulle vara ansvariga för olika kurser under läsåret 2005/2006. Samtalsämnena pendlade mellan vem som hade investerat i Skype, vilka doktorander som kunde förväntas bli klara snart och vilka talare som skulle bjudas in till Entrepreneurial Thought Leaders Seminars (ETL).

Jag lutade mig tillbaka i stolen och grunnade över hur det kunde komma sig att riskkapitalister och entreprenörer hade prioriterat tid – både för lunch och för att ansvara för kurser. Jag är övertygad om att samtliga hade åtaganden som krockade med denna lunch och som säkert skulle krocka med kurstillfällena framöver. Lika säker är jag på att om de räknade på alternativkostnaderna så skulle STVP inte framstå som optimalt användande av tiden. Trots detta satt de vid bordet, verkade glada över att vara en del av programmet och inte alls särskilt stressade över att avsluta lunchen och fortsätta med sitt.

I Sverige pågår flera ambitiösa projekt för att utveckla kontakterna, och effektivisera överföringen av kunskap, mellan universitet och näringsliv. Allt enligt visionen om det fnuttentreprenöriella universitetetfnutt.

Att visionen ligger rätt i tiden framgår av den entusiasm jag möter när jag undervisar på KTH. Studenterna efterfrågar ständigt mer av vad de kallar fnuttverklighetenfnutt. En gäst, en mentor, någon från en organisation eller ett företag som kommer och berättar, eller ett verklighetsbaserat case, är många gånger mer uppskattat än en föreläsning eller en tillrättalagd lärobok. För att travestera en välkänd tes: fnuttEn gäst säger mer än tusen ord.fnutt Studenternas entusiasm delas mestadels av universitetens ledningar. Genom externa kontakter, studieresor, samråd och liknande vet de att det entreprenöriella universitetet handlar om att utveckla en komparativ fördel för att säkra långsiktig överlevnad. Tid, pengar och personella resurser avsätts för att omsätta ord i handling. Trots detta händer lite.

Låt mig föreslå att det entreprenöriella universitetet börjar i det fnuttentreprenöriella klassrummetfnutt. Problemet är att lärarna på universiteten har få incitament för att ta verkligheten till klassrummen. Tre konkreta förslag för att få detta att hända: 1) Identifiera de lärare som är intresserade av att testa nya kursinnehåll och utbildningsformer som ligger i linje med ambitionen och uppmuntra dessa lärare. 2) Använd studenternas intresse och efterfrågan för att lära mer om vad en viktig kundgrupp(!) vill ha ut av sin tid i klassrummet. 3) Avsätt medel som kan användas av lärare för att genomföra entreprenöriella experiment i klassrummet.

Dock kvarstår en fråga: Hur får vi fnuttverklighetenfnutt att inte bara komma på lunch, utan också lägga tid och kraft på att delta i byggandet av det entreprenöriella universitetet?

För mer info: lenar@stanford.edu———–