En institutionell entreprenör: två motstridande ord?

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 1, 2005:

I december deltog jag i en workshop om Institutional Entrepreneurship vid Melbournes universitet. Det var inte enkelt att komma på vad jag skulle skriva om. Institutioner är för mig legitima handlingsmönster som tas för givna; det behövs decennier, om inte sekel, för dem att komma till stånd. Alternativt kan man se institutioner som uppsättningar lagar och regler. I vilket fall som helst verkar det inte ha något med entreprenörer att göra, hur man än definierar dem.

För att finna en utväg bestämde jag mig för att ta en titt på något som är generellt citerat som exempel på institutionellt entreprenörskap inom det fält jag känner till. Det blev etableringen av London School of Economics and Political Sciences, LSE.

Det är en fascinerande historia. Där fanns inte en utan flera entreprenörer: först ut var samhällsdebattören och LSEs första direktör Sidney Webb, och efter honom W.A. S. Hewins (1895-1903) och sist William H. Beveridge (1919-1937). Både samtida och efterföljande historiker är överens om att kalla dessa tre för fnuttentreprenörerfnutt. Det jag fann intressant var att Alexander Carr-Saunders inte blev omnämnd som entreprenör. Det var ändå han som suttit längst (1938-1958) i direktörsstolen och som ledde LSE genom det turbulenta andra världskriget, för att bara nämna ett exempel. Så här beskrev Ralph Dahrendorf, LSEs historiker och själv direktör, honom: fnutt… admirable on Committees, practical, clear-headed and judicious, very even-tempered, and magnanimous. He doesn”t inspire; but he encourages. People would like and trust him; and he would stay the coursefnutt.

En sådan chef skulle jag vilja ha, skulle inte ni? Men det var just det han var, en chef. Varför blir de första tre ihågkomna som fnuttentreprenörerfnutt, men inte Carr-Saunders? För att de skapade någonting nytt? När det gäller Beveridge stämmer det inte alls eftersom LSE redan fanns. Inte heller Webbs och Hewins gjorde någonting nytt eftersom de imiterade de amerikanska och franska skolorna.

Mitt svar är: därför att de motsvarar stereotypen för en entreprenör. De pratade mycket och syntes utåt; nätverkade och skrev brev; gav offentliga presentationer och hade starka profiler.

Min slutsats är att begreppet fnuttinstitutionella entreprenörerfnutt åberopar en stark intrig: det är en bra och välkänd historia som upprepas med lust och glädje. På franska kan man säga: cherchez l”entrepreneur! Så fort det uppstår en ny institution ser sig folk omkring för att hitta en personlighet som kan axla rollen som entreprenör. I själva verket är institutioner mer som myrstackar: de byggs av många, tålmodiga myror och det tar mycket lång tid. De som syns och drar uppmärksamhet till sig är dock flygmyrorna. Det är inget fel med dem; men själva skulle de aldrig kunna åstadkomma en myrstack!

Som alla metaforer har säkert myrstacken sina svaga sidor. Men en fördel med den är just att myrstacken är så synlig. William H. Beveridge var nämligen en institutionell entreprenör i ett annat, som man kunde tänka sig, viktigare sammanhang. I sin politiska karriär var han ordförande för den kommission som sedan skapade Beveridge Report (1942) om vilken man säger ligger till grund för välfärdsstaten. För det blev han dock inte benämnd fnuttentreprenörfnutt. Välfärdsstaten är en abstrakt idé och en sådan är inte lämpligt material för en intressant historia…

För mer info: barbara.czarniawska@gri.gu.se———–