Till Estradföreläsningen 12 september sammanstrålade tre forskare som alla studerar invandrarföretagande, men inom olika discipliner. I mötet mellan nationalekonomen Mats Hammarstedt, kulturgeografen Ali Najib och etnologen Oscar Pripp framkom många intressanta forskningsresultat. Samtidigt visade föreläsningen på vikten av att studera ett ämne ur olika synvinklar.
– Starta eget-bidraget är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som syftar till att den som får bidraget ska bli självförsörjande. Man ska alltså gå från arbetslöshet till att bli egen företagare, sa Hammarstedt.
– Invandrare har blivit en prioriterad grupp inom arbetsmarknadspolitiken. 1997 formulerade Riksdagens Revisorer ett dokument som sa att invandrare skulle vara mer lämpade för starta eget-bidrag, än för traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
1990 fanns drygt 20 000 företag i Sverige som drevs av invandrare. Med ”invandrare” avses i denna studie människor som är födda i något annat land än Sverige. I slutet av 1990-talet hade siffran ökat till drygt 70 000 företag, en ökning som vida översteg ökningen i företagande i stort under samma period. Detta har ansetts vara något bra, ett tecken på lyckad integrering och på att invandrare verkligen är mer lämpade att bli företagare. En jämförelse av sysselsättningen mellan invandrare och infödda visar samtidigt att arbetslösheten ökat kraftigt bland invandrare. På 1950- och 1960-talen var invandrarnas sysselsättningsgrad högre än de infödda svenskarnas, men därefter faller den. 1999 var sysselsättningen bland invandrare endast 65 procent av den infödda befolkningens sysselsättning.
– Vi har alltså två simultana processer: invandrarföretagandet har ökat samtidigt som sysselsättningen bland invandrare fallit kraftigt.
Tvingande företagande
Enligt Mats Hammarstedt kan det stora antalet invandrarföretagare inte ses som ett tecken på lyckad integration. Han menar att det tvärtom visar att integrationen brister och att invandrare tvingats in i företagandet för att de saknar bättre alternativ.
Under månaderna juli, augusti och september 1996 fick 3 971 arbetslösa individer starta eget-bidrag. Av dessa var närmare 800 invandrare. Frågan är vad som händer med dem sedan: överlever de som företagare eller återvänder de till Arbetsförmedlingen som arbetslösa? Hammarstedt ville ta reda på just detta, och följde därför gruppen fram till 7 januari 2000.
– De som verkar lyckas bäst är sydeuropéer. I den gruppen har närmare 76 procent fortsatt vara företagare efter att starta eget-bidraget upphört. De har i alla fall inte kommit tillbaka till Arbetsförmedlingen efter bidragsperioden. Människor från Mellanöstern har den sämsta överlevnadsgraden som företagare, där kommer hälften tillbaka till Arbetsförmedlingen och registrerar sig på nytt. Bland infödda svenskar klarar sig ungefär 69 procent.
Individerna i de olika folkgrupperna är inte homogena – de skiljer sig vad gäller till exempel utbildningsnivå, ålder och civilstånd. Detta påverkar deras möjligheter att lyckas med företagandet. Mats Hammarstedt har därför analyserat datan även med hänsyn till detta. Resultaten visar bland annat att äldre män som är gifta eller sammanboende löper mindre risk att misslyckas med sitt företag än unga singelkvinnor.
– Risken att misslyckas är också större för personer som är kvalificerade för arbetslöshetskassa än för personer som är hänvisade till socialbidrag. Om ersättningen när man misslyckas är hög ökar alltså risken att misslyckas. Det tycks vara lättare att ge upp om den ersättning man erhåller när man ger upp är hög. Alternativinkomsten är en viktig faktor.
Cynisk satsning
Hammarstedts slutsats av studien är att starta eget-bidraget inte är mer effektivt för invandrare än för svenskar. Invandrare som startar företag löper ofta större risk att misslyckas än vad infödda svenskar gör.
– Prioriteringen av starta eget-bidrag för invandrare är en cynisk satsning från statens sida. Staten gör det lätt för sig när man säger att invandrare är mer lämpade som företagare. Arbetslösheten är oproportionerligt hög för många invandrargrupper och det beror på statens misslyckade integrationspolitik. Om man då gör de arbetslösa invandrarna till företagare – och de misslyckas med det – flyttar man ansvaret från staten till individen.
– Jag är ingen motståndare till företagande eller invandrarföretagande – tvärtom. Men i stället för att stimulera enbart invandrarföretagandet vill jag att företagandet ska stimuleras generellt. Då skapas en efterfrågan på arbetskraft. Företagandet ska inte tvingas fram, det ska födas ur bra idéer, sa Mats Hammarstedt.
Docent Ali Najib, Uppsala universitet, är en av förgrundsgestalterna inom svensk forskning om invandrarföretagande. Hans del av föreläsningen handlade bland annat om stödstrukturerna kring invandrares företag, men han började med att presentera siffror över företagandet i olika län.
– Invandrarföretagare finns i dag inom nästan alla sektorer och i alla delar av landet. Ungefär en femtedel av de nya företagen startas av en person med invandrarbakgrund. 1993 var den siffran 16-17 procent, och den ökar hela tiden, sa Najib.
– Det finns en hel del myter om invandrarföretag, att de är pizzerior, kiosker, mataffärer eller – i bästa fall – restauranger. Men denna bild har förändrats, antalet invandrarföretag har ökat i andra branscher.
Ungefär 14 procent av invandrarföretagen finns inom tillverknings- och byggnadsindustrin, medan 86 procent återfinns inom tjänstenäringar som hotell, transport och utbildning. De största grupperingarna av invandrarföretag finns i storstadsregionerna. Om man ser till hela riket är företagstätheten densamma för både invandrade och infödda svenskar: fyra företag per tusen invånare. Siffrorna skiljer sig inte mycket på länsnivå heller, förutom i Stockholm där invandrarföretagen är fem per tusen invånare medan ”infödingsföretagen” uppgår till drygt sju.
– Man brukar jämföra invandrarföretagare med kvinnliga företagare, men jag skulle nog vilja påstå att invandrarföretagen är mer aggressiva.
– Att invandrarföretagandet ökat de senaste åren kan delvis förklaras med att arbetslösheten ökat, men jag tror att det finns fler faktorer. Olika grupper är olika entreprenöriella, till exempel verkar folk från medelhavsområdet och Asien vara mer benägna att starta företag än afrikaner och latinamerikaner. Orsakerna är både kulturella och individuella, men en annan viktig faktor är hur arbetsmarknaden såg ut när invandrarna kom. Här i Sverige är till exempel kurder fruktansvärt duktiga på att starta företag, men de är inte alls lika företagsamma i USA.
Invandrare saknar stöd
Det forskningsprojekt som Ali Najib är involverad i studerar bland annat hur invandrarföretagare utnyttjar den service och det stöd som erbjuds. Resultatet är nedslående. Det är svårt för invandrarföretagare att få den hjälp de behöver, inte minst när det gäller lån. En del har möjlighet att låna småsummor från vänner och släktingar, och det är viktigt i startfasen. För att utveckla företaget kan dock större belopp vara nödvändiga.
– Det är mycket prat om integration och mångkulturellt entreprenörskap, men politiker och de som sysslar med stödsystemen måste erkänna att de inte alltid når fram. Invandrarföretagarna har både strukturella och individuella problem. Om svenska kvinnliga företagare har många problem jämfört med svenska män, vad kan man då säga om invandrare som kanske saknar både språk och nätverk?
– Även tidigare undersökningar visar att invandrarföretagarna känner sig förbisedda. Detta innebär att vi i Sverige saknar ett integrerat, mångkulturellt perspektiv på de åtgärder som genomförs i syfte att främja företagandet.
Dags för handling
Najib efterlyste mindre prat och mer praktisk handling. Han menade att exempelvis Holland och England lyckats skapa stödstrukturer för sina invandrargrupper och att Sverige borde ta lärdom. Separata system för infödda och invandrare är egentligen inte önskvärt, men under en period kan det vara nödvändigt. Och det handlar inte bara om att hjälpa invandrare – mer om att ta vara på de resurser och kunskaper de besitter. För att göra detta behövs kulturell mångfald även i organisationer som till exempel Almi.
– Jag är medveten om att detta kommer att ta tid, det är många attityder vi måste jobba med, men det är också så att tiden går. Invandrarna är viktiga i svenskt näringsliv, och många har potential att starta exportverksamhet. Detta kan också öppna upp marknader för svenskägda företag.
– Vi måste öppna våra portar och släppa in invandrare i olika organisationer. Med förenade krafter kan vi göra ett bra land bättre, sa Ali Najib.
Filosofie doktor Oscar Pripp är verksam vid Södertörns högskola. Han byggde sin del av föreläsningen på sin avhandling ”Företagande i minoritet”. Avhandlingen handlar om assyriska och syrianska företagare i Södertälje som Pripp följt i flera år. Han har också arbetat som butiksbiträde under ett halvår för att få en rikare bild av företagandet.
– Jag är etnolog, och etnologi handlar mycket om kvalitativa metoder, intervjuer och interaktion. Som etnicitetsforskare vill jag undersöka när, var och hur etnicitet är viktigt.
Vad är då etnicitet? Oscar Pripp förklarade begreppet som ”en ideologi om kulturell särskillnad mellan folkgrupper”. Han menade också att etnicitet skapas i kontakter. Först när svenskar möter en annan folkgrupp kan man tala om till exempel en svensk etnicitet.
– Eftersom det alltid handlar om relationer sätter min avhandling luppen på båda sidor: både den syrianska och assyriska etniciteten och den svenska. Gränsmarkörer för etniciteten är exempelvis kultur, språk, religion och utseende.
Intern och extern etnicitet
Huvudfrågan i Oscar Pripps avhandling lyder ”När blir etnicitet något relevant för assyriska och syrianska företagare i yrkesutövandet?”. Under föreläsningen redovisade han ett internt och ett externt perspektiv, och han började med redogöra för företagarnas kontakter med omgivningen. Totalt bor 10 000-12 000 assyrier och syrianer i Södertälje. De utgör därmed Europas största enklav. Folkgruppen är en kristen minoritet som i början av 1990-talet uppgick till sex procent av Södertäljes befolkning. Ändå startade de hela 20 procent av företagen. När Pripp intervjuade dem fann han att många var trötta på att bli kallade ”invandrarföretagare”.
– De flesta företagare vill bli sedda som just ”företagare”, utan epitet framför.
– Jag upplevde också att det var svårt att intervjua människor som har kebabbarer och pizzabutiker, eller som är skomakare och skräddare, om kundkontakter och myndigheter. Frågar man ”Hur känns det i mötet med Sverige, blir du diskriminerad?” svarar de ”Nej, det har jag aldrig upplevt”. I min äldre forskning funderade jag över hur man ska intervjua människor om relationer till omgivningen ur en etnisk synvinkel. Jag la märke till ett mönster i hur man svarade på mina vanliga entreprenörsfrågor.
I Oscar Pripps frågebatteri till småföretagare ingick frågor som ”Hjälper din familj till i butiken?”, ”Delar du och din fru på arbetet?” och ”Får du det att gå ihop, du har ju jobbat tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan i tre år utan semester?”.
– Man får då de vanliga entreprenörssvaren: ”Jag känner mig så fri när jag jobbar” och ”Jag vill vara min egen”. Men de assyriska och syrianska företagarna ger också andra svar. Om jag frågar ”Hjälper din fru till med bokföringen?” blir svaret kanske ”Ja, jag hjälper min fru hemma”.
Osynlig intervjuare
På samma sätt kunde Pripp få helt andra svar än vad han tänkt sig när han frågade om barnen också arbetade i företaget: ”Mina barn ska få en svensk uppfostran”. Han kunde också få veta att företagaren aldrig sysslat med svarta affärer, eller att hans kylrum var fantastiskt rent.
– Vad var det för frågor man svarade på? Jag hade inte ställt dem, konstaterade Oscar Pripp.
– Det var som om jag hade en liten låtsasantropolog på axeln som viskade frågor till den jag intervjuade. Jag kallar det för ”den tredje närvarande” – att det finns någon som ställer frågor som företagaren är angelägen om att svara på när det kommer en svensk etnolog.
Pripp berättade att han tidigare testat att intervjua turkiska företagare. Därefter ställdes samma frågor igen, men denna gång av en turkisk sociolog. Svaren blev helt annorlunda. På samma sätt hade förmodligen inte en forskare från Beirut som undersökt assyrier och syrianer fått svar som handlade om att företagaren varken slog sin fru eller utnyttjade sina barn.
– På det sättet kan man spåra att det finns något runt om som man är van att svara på. Det intressanta är inte berättelserna i sig, för sådana berättar vi alla. Jag har länge jobbat med bostadssegregation i Fittja. När jag får frågor om min egen uppväxt börjar jag skruva på mig och säger ”Jo, jag är uppvuxen på Lidingö… men vi bodde i ett arbetarklassområde och var tre syskon i samma rum!”. Varför säger jag det där? För att de inte ska tro att jag är den som jag tror att de tror att jag är.
Svenska strategier
Oscar Pripps undersökning visar att företagarna utvecklar en rad strategier för att vinna myndigheter och kunders förtroenden. Exempelvis finner många företagare att kunderna är språkkänsliga och lägger därför ner oändligt mycket tid på att finslipa sitt språk. På många av Stockholms inneställen anställer den assyriska eller syrianska vdn svensk personal som syns i lokalerna. Själv kan han eller hon städa eller stå i köket. En annan strategi är att överbetona renlighet och hygien.
– Ingen av företagarna tyckte att detta var konstigt. De konstaterade bara att det var så, att de svenska strukturerna såg ut på ett visst sätt. Sedan jobbade de vidare gentemot dem.
Efter att ha intervjuat företagare trodde Pripp att han visste exakt hur etniciteten fungerade. När han därefter påbörjade sin praktik i en butik fick han helt nya insikter. Exempelvis handlade inte indelningen så mycket om ”vi syrianer” och ”ni svenskar” utan snarare om olika kundkategorier där de snåla, frågvisa och oförskämda var ”de jobbiga” – oavsett etnicitet. Det företagarna upplevde som värst var inte rasistiska påhopp eller ägg på skyltfönstret utan det vardagliga, svårtydda.
– Vi hade till exempel en rasistgrupp som ritade hakkors på butiken och polisanmälde butiksinnehavaren. Ändå var ledaren för denna grupp också kund i butiken. Motsägelsefullheten blir otroligt tydlig i vardagens göromål.
Oscar Pripps andra perspektiv handlar om när etniciteten blir viktig inom det etniska nätverket. I sin forskning stöter han på många myter, exempelvis att alla invandrare har rika möjligheter att låna pengar av släkt och vänner.
– Men de flesta immigranter jag intervjuat har inte mer resurser i stora släkter än någon annan. Vissa grupper och vissa familjer kan ha det, men inte alla.
Informella nätverk
Bland de assyrier och syrianer han studerat finns vardagliga nätverk men inga formella organisationer. Flera personer kan vara kompanjoner i ett företag och var och en kan också, tillsammans med andra, ingå i kompanjonskap i andra företag. Arbetskraften inom nätverken är billigare och lojalare.
– Det är väldigt vardagligt och bygger på kontakter med släkt, vänner och bekanta. Nätverken kan också vara till ekonomisk nytta. Nära sociala band gör att pengar kan lånas utan räntor, kvitton och avbetalningsplan. Man betalar tillbaka hela summan den dagen man har pengar. Gör man det inte är man socialt död.
– Det är väldigt svårt att beskriva hur det fungerar. Det är ett intrikat system av förpliktelser och skyldigheter.
I butiken där Pripp arbetade jobbade också släktingar till butiksinnehavaren. Deras lön var låg, men å andra sidan hade de andra förmåner. Deras chef lånade ut sin bil för övningskörning, betalade läkarräkningar och en resa till Mallorca. Frågan är vad som håller samman nätverken? Är det etniciteten eller något annat? I sin studie fann Oscar Pripp att det alltid var de personliga egenskaperna som avgjorde om ett kompanjonskap skulle bli till. Personen kom alltid före etniciteten.
– I min forskning stötte jag på barn som ville låna pengar för att starta företag men fick blankt nej. Föräldrarna ansåg att de skulle bli usla entreprenörer. Det fanns bröder man inte ville ha in i sitt företag eftersom de saknade de rätta egenskaperna och kompanjoner man ville ”byta bort” för att de inte motsvarade kvalifikationerna.
– Ibland kunde det vara så att man tyckte synd om en bror och tog in honom som fjärde kompanjon. På så vis fick han lära sig företagandet konst långsamt och nerifrån.
De sociala nätverken i vardagen bygger på tillitsrelationer, och de har en enorm ekonomisk kraft, konstaterade Pripp. Samtidigt har nätverken också negativa sidor: illojalitet, motarbetanden och konkurrens är några.
– Man kan heller inte påstå att de är särskilt innovativa. Företagarna håller sig inom samma branscher och den etablerade formen.
För mer info: mats.hammarstedt@ehv.vxu.se, ali.najib@kultgeog.uu.se, oscar.pripp@sh.se
—