Silicon Valley lyfts ofta fram som en förebild, men är allt guld och gröna skogar? Tom Kosnik och Lena Ramfelt har båda upplevt regionen på nära håll. De liknar den vid ett kasino där alla får spela på de enarmade banditerna – men bara vissa får delta i pokerspelet med höga insatser. Under sin Estradföreläsning diskuterade Kosnik och Ramfelt en rad myter om Silicon Valley.
12 november presenterade professor Tom Kosnik, Stanford University och ekonomie doktor Lena Ramfelt, KTH, färskt material ur sin kommande bok ”Circles of Influence and Three of the Paradoxes of Silicon Valley”. De började med att introducera den modell som ligger till grund för deras resonemang: Circles of Influence Model. Modellen består av tre cirklar som representerar spelare, insatser och koder. Utanför dessa cirklar finns omvärlden – kultur, skatter, teknologi och mycket mer som kan påverka företagandet.
– Med ”spelare” menar vi alla aktörer som deltar i entreprenörskapsspelet, ”insatser” är allt av värde och ”koder” betyder helt enkelt spelregler, förklarade Tom Kosnik.
Kosnik och Ramfelt har klassificerat alla spelare i Silicon Valley efter deras lokala och globala inflytande. Minst viktiga, både i Silicon Valley och övriga världen, var de lokala politikerna. En borgmästare som Lena Ramfelt intervjuat bekräftade detta: ”Jag är verksam i Silicon Valley, men ändå är jag inte en del av dalen”. Stora högteknologiska företag och regional affärspress hamnade lite högre på den lokala skalan som toppades av finansiärer: affärsänglar och riskkapitalister.
Bland de spelare som är halvviktiga globalt sett är det advokatbyråerna som är viktigast i Silicon Valley. Därefter följer storföretag och chefsrekryteringsföretag. Minst viktiga i denna klass är de statliga institutionerna.
Tid är pengar
Till spelarna med högt globalt inflytande men lägre lokalt inflytande räknar Kosnik och Ramfelt de flesta företag som inte är amerikanska samt de stora konsultfirmorna. Statliga forsknings- och utvecklingspengar, lärosäten som Stanford och nationell affärspress rankas lite högre. Viktigast både i Silicon Valley och med globala mått mätt är NASDAQ och investmentbankerna, menade föreläsarna.
– Vilka spelare som är viktigast för ett enskilt företag beror förstås på var det befinner sig i livscykeln.
– På insatssidan är pengar en viktig del, men ibland är tid faktiskt viktigare. Med tid menar vi både entreprenörens egen tid och den sammanlagda tiden som övriga spelare lägger ner på hans eller hennes företag, fortsatte Tom Kosnik.
Medarbetare, rådgivare och styrelseledamöters talang räknas också till insatserna, liksom teknologi, kundrelationer och allt annat av värde.
– Koderna är dels de formella spelreglerna och dels mer informella normer. När vi åkte hit frågade jag till exempel Lena om hur man bör inleda en presentation i Sverige. Hon sa då att jag inte skulle börja med att tacka en massa människor i en kvart. I Singapore förväntas däremot inledningen vara nästan lika lång som själva anförandet.
Koderna kan vara explicita eller implicita, nedskrivna eller uttalade, privata eller offentliga och de är olika i olika kulturer och branscher.
– Jag gissar att Stockholm har en viss uppsättning koder medan det är något annat som gäller i andra högteknologiska regioner.
– Själv har jag två år gamla ärr som påminner mig om att koderna skiljer sig mellan olika industrier. År 2000 hade jag oturen att grunda ett företag inom medicinsk teknik. Jag märkte då att mina 20 års erfarenhet av informationsteknologi inte förslog långt. Jag har aldrig känt mig mer otillräcklig!
Dåliga kommunikationer i dalen
Den fjärde faktorn i Kosnik och Ramfelts modell är omvärlden. Den kan både störa och stödja den entreprenöriella processen. Två exempel är infrastrukturen och utbildningssystemet.
– I Silicon Valley finns inga kommunala transportmedel och motorvägarna har redan för många filer. En entreprenör vi intervjuade var missnöjd med att hans anställda ofta kom för sent för att de fastnat i trafiken. När Lena föreslog kommunala färdmedel som en lösning stirrade entreprenören på henne och frågade förfärat ”Är du kommunist?”. I Silicon Valley finns många som tänker bakvänt.
– Vi har samma typ av problem med utbildningssystemet. Trots att vi har en del fina universitet är grundutbildningen, från förskolan till gymnasiet, mindre innovativ än skolorna på andra håll i USA och definitivt mindre innovativ än i Sverige.
Lena Ramfelt och Tom Kosnik konstaterade att deras modell kan ses som ett kalejdoskop. För att skapa ett fint mönster måste ringarna vridas rätt. Som ny entreprenör behöver man den rätta kombinationen av spelare, insatser och koder för att få igång företaget. Det räcker inte med att engagera spelare som kan lära entreprenören koderna, om insatserna saknas. På samma sätt fungerar det inte heller om man har finansiärer och pengar, men saknar insikt om spelreglerna. Koder och insatser utan spelare är heller ingen vinnande formula.
– Ganska enkel modell, eller hur? Men sedan kommer paradoxerna och gör det hela lite mer komplicerat, sa Tom Kosnik.
I sin kommande bok presenterar Kosnik och Ramfelt sju paradoxer i Silicon Valley. De gick igenom de tre första under föreläsningen.
– Den första paradoxen är relaterad till en myt som alla som besökt Silicon Valley har hört. Den myten är att Silicon Valley är ett öppet nätverk, som en enda stor familj där kön, ursprung, religion och sexuell preferens är oviktigt. Myten säger att alla som har talang, ambition och arbetar hårt kommer att lyckas. Men Silicon Valley är inte så öppet som det verkar.
– Man kan se regionen som ett stort kasino där alla får komma in och spela på de enarmade banditerna. Däremot blir få insläppta till pokerspelen med höga insatser. För att komma in i de slutna rummen krävs att någon går i god för dig.
Viktiga spelregler
Konsekvensen av den första paradoxen är att för att bli framgångsrik måste man lära känna de mäktiga spelarna och förstå spelets regler. Det är också viktigt att komma ihåg att ju fler spelare, desto lägre vinstchans.
En annan myt som florerar är att Silicon Valley är den ultimata meritokratin, det vill säga att kunnande och meriter alltid får styra. I själva verket är det snarare en akademisk aristokrati. Kosnik och Ramfelts siffror visar att 33 procent av Silicon Valleys riskkapitalister har en examen från Stanford University, 19 procent från Harvard Business School och 9 procent från Massachusetts Institute of Technology (MIT).
– Det finns ingen anledning att ha en så hög koncentration från just dessa tre lärosäten. Det här handlar inte om meriter. Trots att jag själv har en examen från Stanford och undervisar där i dag måste jag erkänna att folk därifrån inte är särskilt mycket smartare, sa Tom Kosnik.
Målmedvetna studier
Att en tredjedel av Silicon Valleys riskkapitalister är gamla skolkamrater beror inte på att de är dugligare än andra, utan på att de ingår i samma sociala nätverk. En slutsats av paradoxen är att det som räknas är dels vad du kan, dels vem du känner.
– Om du är helt talanglös men har de rätta kontakterna får du förmodligen inga medel. Är du mycket duktig men utan kontakter blir ännu svårare. Framgångsfröna sås redan i vaggan. Det är häpnadsväckande att se hur många amerikanska barn som vet att de ska gå på MIT innan de ens börjat i första klass. Det har deras föräldrar redan talat om för dem.
– Vi måste öppna upp spelet i Silicon Valley för alla, oavsett skola. Det skulle öka produktiviteten.
Den tredje myten som Kosnik och Ramfelt presenterade under föreläsningen är att det i Silicon Valley finns ett överflöd av pengar, talanger och andra resurser. Visst rymmer regionen en hel massa rikedomar, men de fördelas inte alltid på det sätt man skulle kunna önska. Föreläsarna visade fem cirkeldiagram över hur mycket riskkapital som pumpats in i olika amerikanska regioner åren 1997-2001. År 2000 var det år som hade överlägset mest pengar i omlopp.
– Lägg märke till att Silicon Valley, som är ett rätt litet ställe, får en större del av riskkapitalkakan än någon annan region. De flesta åren fanns det mer riskkapital i Silicon Vally än i de tre näst största riskkapitalregionerna tillsammans, sa Tom Kosnik.
– Toppen nåddes år 2000. Man skulle kunna tro att vem som helst fick riskkapital då, men så var det inte. Jag försökte, men jag lyckades inte!
Knappa resurser trots överflöd
Kosnik konstaterade att riskkapitalmarknaden år 2000 präglades av överhettning. Riskkapitalisterna var så upptagna att de inte ens hann etablera kontakter med de mest lovande entreprenörerna. I stället investerade de mer och mer i människor och företag de redan kände till. Som ny entreprenör var det därför mycket svårt att få tillgång till riskkapital, även om stora mängder var i omlopp.
– Det är viktigt med balans i ingredienserna. Även om du har alla ägg i världen kan du inte baka en kaka utan mjöl.
– På samma sätt är det inte bra för en företagare att få för mycket riskkapital. Om man har mer pengar än man har användning för är det inte en tillgång, utan snarare ett problem.
Lena Ramfelt höll med om att balansen är viktig. Hon har erfarenheter från såväl Sverige som Silicon Valley och delgav en rad insikter under föreläsningens frågestund.
– Innovationerna är jämnare utspridda i Sverige. När jag kom till Silicon Valley var jag övertygad om att finna pågående innovationer överallt, dygnet runt. Så är det delvis, många av de nystartade företagen är häpnadsväckande. Men utanför det hyllade Silicon Valley finns också en stor traditionsbundenhet.
– Min äldsta son går i andra klass i Silicon Valley, en av världens rikaste regioner. Varje år får vi en lista på saker han behöver ha med sig till skolan: kritor, skrivpapper, lim och suddgummi. Och då betalar vi ändå nästan lika mycket skatt som i Sverige, fortsatte Lena Ramfelt.
Datorföretagen har varit mycket givmilda och försett skolorna med datorer. Problemet är bara att lärarna inte vet hur man använder dem. Och samtidigt som Silicon Valleys företagare hittar lösningar som överbryggar enorma avstånd misslyckas de med att pendla till jobbet. På ett sätt är Silicon Valley världens mest innovativa plats, men det märks inte alltid, konstaterade Ramfelt.
För mer info: kosnik@stanford.edu, lenar@it.kth.se
—
