Inkomstskillnaderna mellan olika företagargrupper är stora. Utlandsfödda företagare tjänar till exempel betydligt sämre än infödda. Det var en av de saker som framkom på Estrad 6 februari 2007. Pernilla Andersson och Ali Najib föreläste under titeln fnuttTema: Invandrares företagandefnutt.
Filosofie doktor Pernilla Andersson är verksam vid Institutet för social forskning, SOFI, Stockholms universitet och Ali Najib är docent vid kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.
Pernilla Andersson, som också är knuten till SULCIS, Stockholms universitets Linnécentrum för integrationsstudier, disputerade i nationalekonomi i slutet av 2006. Hennes del av föreläsningen bygde främst på ett kapitel ur hennes avhandling fnuttFour Essays on Self-Employmentfnutt.
Andersson inledde med lite statistik från SCB: Av alla sysselsatta i Sverige är ungefär åtta procent företagare. Bland icke-västliga invandrare är den siffran elva procent. Av invandrarna från Turkiet är 30 procent egna företagare, medan endast fyra procent av invandrarna från Sydamerika ägnar sig åt företagande.
– Icke-västliga invandrare är överrepresenterade bland egenföretagare i Sverige. Varför är det så här? Hur går det för dem? Finns det inkomstskillnader mellan infödda och invandrade företagare? Och om det finns en skillnad, vad är förklaringen?
En möjlig förklaring till varför många icke-västliga invandrare är egenföretagare är, enligt Andersson, att de har svårare att hävda sig på arbetsmarknaden. En annan möjlig förklaring är att invandrare har en fördel när det gäller att erbjuda vissa varor och tjänster till andra invandrare. En tredje förklaring är att invandrare från vissa regioner har stor tidigare erfarenhet från egenföretagande.
Det är alltså inte helt enkelt att säga vad skillnaden beror på. Samma sak gäller de inkomstskillnader mellan infödda och utlandsfödda egenföretagare som studien visar på.
– Jag kan inte säga exakt vad förklaringen är, men en anledning kan vara att konsumenter diskriminerar. De är inte villiga att köpa från invandrare, eller är bara villiga att göra det till ett lägre pris. En annan typ av diskriminering kan vara att banker är mindre villiga att ge lån till invandrare.
– Det kan också bero på att invandrade egenföretagare har en lägre reservationsinkomst än infödda. Alltså att de accepterar en lägre inkomst än infödda. Det kan ha att göra med alternativet till egenföretagandet. En invandrares alternativ kanske är arbetslöshet, medan en infödd lättare kan få en anställning i stället, sa Pernilla Andersson.
Bara fnuttriktigafnutt egenföretagare
I studien har hon använt sig av registerdata från SCB för åren 1998-2002. Hon har information om alla människor i Sverige som under den här perioden har varit egenföretagare, oavsett om det har rört sig om enskild firma, aktiebolag eller andra bolagsformer.
Andersson har valt att begränsa sig till dem som är egenföretagare på heltid och bortser därför från exempelvis studerande, arbetslösa, anställda och pensionärer som driver företag vid sidan av sin ordinarie sysselsättning. Hon har också valt att studera bara de som har varit egenföretagare under alla fem åren.
– Jag ville titta på den grupp som man kan betrakta som egenföretagare på riktigt, inte de som gör det under en kortare period, eller som en bisyssla. Det innebär att om det finns skillnader mellan grupperna, så är de ganska stabila.
Vidare har hon valt att anta SCBs definition av vem som är egenföretagare. De gör sitt urval baserat på vilket inkomstslag som rapporteras till Skattemyndigheten.
– Det finns en risk för mätfel här: att en del rapporterar lägre inkomst för att undvika skatt. Det pratas också mycket om att detta är vanligare i vissa branscher än i andra. Min inställning är att om man jämför inkomst mellan anställda och egenföretagare är skillnaden stor. Men om man tittar inom gruppen företagare, är det mer lika.
Hon menade också att ett enkätförfarande skulle ha medfört andra problem. När man frågar någon om han eller hon själv anser sig vara egenföretagare, är risken att även de som huvudsakligen får sin inkomst från en anställning kan anse sig vara egenföretagare.
Eftersom arbetsmarknadssituationen ser olika ut för olika grupper av invandrare har hon delat upp dem i sju grupper:
1. Norden
2. Västliga länder
3. Östeuropa och före detta Sovjetunionen
4. Afrika och Mellanöstern
5. Iran, Irak och Turkiet
6. Sydamerika
7. Övriga Asien
Till gruppen infödda räknas de som är födda i Sverige, av föräldrar som också är födda i Sverige.
Nästa steg har varit att beräkna procentuella skillnader i inkomst mellan infödda och olika grupper av invandrare. Detta görs efter att hänsyn har tagits till skillnader i bland annat individegenskaper, företagets startår och bransch.
– Det betyder att i princip kan de skillnader jag hittar inte avfärdas med att invandrare har företag i branscher som generellt har lägre inkomster. Jag tar hänsyn till detta med den här analysmetoden.
Vid en jämförelse mellan gruppen infödda företagare och gruppen invandrade företagare som helhet, syns att de är i ungefär samma ålder och att det är ungefär lika stor – eller liten – andel kvinnor i båda grupperna. Av de invandrade företagarna är 25,3 procent kvinnor. Samma siffra i gruppen infödda företagare är 23,8 procent.
När det gäller utbildning har gruppen infödda företagare fler med genomgången grundskole- och gymnasieutbildning, medan gruppen invandrade företagare har fler med genomgången högskoleutbildning.
En stor skillnad mellan grupperna framträder när man jämför bostadsort. 18 procent av de infödda företagarna bor i Stockholms län. Motsvarande siffra för de invandrade företagarna är 36 procent.
– En annan stor skillnad mellan grupperna är i antal anställda. 45 procent av de infödda egenföretagarna har inga anställda. Bland invandrare ligger den siffran på 60 procent. Här ska ju sägas att det handlar om anställda med en rapporterad inkomst. Familj som hjälper till räknas inte.
Skillnaderna i inkomst mellan infödda och hela gruppen invandrare, inräknat de som är födda i Norden, är inte så stor. Åtminstone inte när det gäller aktiebolag. Den ligger på ungefär tre procent. Bland dem som har enskild firma, är skillnaden större: ungefär 16 procent.
Det är när man jämför olika grupper av invandrare som det blir riktigt intressant. Infödda egenföretagare tjänar nio procent mer än invandrare från Norden. Samma siffra för övriga västliga länder är 17 procent, och för Östeuropa och före detta Sovjetunionen 29 procent.
– Den grupp med störst skillnad är de som är födda i Iran, Irak och Turkiet. De tjänar 47 procent mindre på sitt egenföretagande än infödda. Det är en jättestor skillnad. Jag har även räknat ut löneskillnaden mellan anställda från samma grupper. Den skillnaden är inte alls lika stor. Anställda från Iran, Irak och Turkiet tjänar fnuttbarafnutt 14 procent sämre än sina infödda kollegor, sa Pernilla Andersson.
Transnationellt företagande
Efter dessa ganska deprimerande siffror, var det Ali Najibs tur att ta över. Han har forskat länge om företagande bland invandrare, även om han numera snarare intresserar sig för integrationsfrågor.
– Förut skrattade folk när man sökte pengar till forskning om invandrarföretagande. På samma sätt var det med kvinnors företagande. De resonerade: fnuttOavsett om vi är invandrare eller kvinnor är vi svenskar.fnutt Nu är det skillnad. Och det är glädjande att se att det kommer fram nya forskare och nya avhandlingar, sa docent Ali Najib.
Hans ämne för dagen var så kallat transnationellt företagande, alltså utlandsfödda företagares affärer med sina ursprungsländer. Han menade att situationen har förändrats under senare år. Migration, resande, handel, kommunikation, och olika transfereringar har förenklats genom globaliseringen.
– I och med detta har migranter kunnat leva dubbla liv. De har kunnat ha kontakt med sina hemländer, och ha affärer i båda länderna. Invandrare är kända för att skicka pengar till sina hemländer. Det har gjorts en del studier på detta som visar att det handlar om mycket pengar, ungefär tio procent av BNP i vissa länder. Det tyder på att det finns en del dynamiska effekter här.
Under många år har bland annat ekonomer undersökt migranter. Två frågor har till exempel varit varför man migrerar och hur anpassningen till mottagarlandet ser ut. Men då har man oftast koncentrerat sig antingen på hemlandet eller på destinationslandet. Interaktion länderna emellan har glömts bort, menade Najib.
– Man utgick ofta från att invandrarna kommer att assimileras och upphöra med kontakterna med hemlandet. Men under 1990-talet kom nya studier som visar att migranter faktiskt lever dubbla liv, och har ganska reguljär kontakt med hemlandet.
– En del opponerar sig emot detta och säger att fnuttdet här är inte nyttfnutt. Visst, det är inte nytt, men intensiteten har ökat och det har blivit lättare i och med globaliseringen.
Ali Najib har framförallt studerat de internationella invandrarföretagen, och om dessa skiljer sig från andra typer av företagande. Finns transnationellt företagande över huvud taget i Sverige? Leder detta företagande till integration? Eller kanske till desintegration? Och leder det till ekonomisk utveckling – för ursprungslandet och/eller för det nya hemlandet?
Bidrar till ekonomisk aktivitet
Det finns olika typer av transnationellt företagande. En typ är de företag som finns i både ursprungslandet och det nya landet, och drivs av samma person. En annan typ är de fnuttetniska företagenfnutt, som servar andra invandrare i destinationslandet, till exempel med varor från ursprungslandet. I fnuttåtervändandefnutt företag har migranten återvänt till sitt ursprungsland, med kapital och ny kunskap, och startat eget.
En annan grupp är så kallade fnutthome country counterpart enterprisefnutt. Här skickar en migrant pengar hem till en släkting som därigenom kan starta en verksamhet i ursprungslandet.
– Det kan också handla om att varor som inte finns på plats i ursprungslandet skickas dit. Utan migranterna skulle inte den här typen av företag startas. Vi har alltså ett nytt fenomen som tar tillvara möjligheterna med globaliseringen. Invandrarföretagen bidrar faktisk till ekonomisk aktivitet. Framförallt de internationella företagarna, som har verksamhet i båda länderna, är välutbildade och tjänar mycket. Och det handlar om mer än att bara skicka pengar en gång i månaden.
De transnationella företagen bidrar till att nya idéer, kunskap, teknik och investeringskapital kommer ursprungslandet till nytta. De ger också tillgång till nya marknader. Olika företag bidrar med olika saker till sina hemländer och väljer att investera i olika områden.
Najib har också jämfört migranter som är anställda med dem som är egenföretagare.
– De anställdas nätverk består främst av deras familjer. Anställda transporterar till exempel saker för att skapa en fest när de är på besök i ursprungslandet. Eller skickar pengar, som främst tillgodoser basala behov. Alltså en ganska kortvarig påverkan.
– Företagarnas nätverk däremot är bredare, och innehåller även affärsmässiga kontakter. De har en mer varierad överföring, som även leder till sysselsättning och affärer. De gör därför också en mer långvarig skillnad.
Sammanfattningsvis menade Najib att transnationellt företagande skiljer sig från andra typer av företagande, och att det kommer att öka. Det är inte vilka som helst som startar de här företagen: De är högutbildade, och kanske redan har haft företag i sitt ursprungsland.
– En del som forskar om detta ställer den här typen av företagande mot integration. Jag är inte säker på att de är motsatser. Transnationellt företagande kan också leda till integration, men kanske till en annan typ av integration.
Färre invandrare blir anställda
Efter en kort kaffepaus var det åter dags för Pernilla Andersson. Hon har även undersökt vilka som lämnar egenföretagandet, varför de lämnar det och vad de gör efteråt.
– För låga inkomster kan leda till att man slutar som egenföretagare. Några grupper löper också större risk att lämna företagande än andra, men den stora skillnaden ligger i vad man gör sedan. Tar man anställning, eller blir man arbetslös? Om man lämnar egenföretagandet och blir anställd är det ju ganska bra. Men att lämna och bli arbetslös är givetvis inte lika bra.
I den här studien har Andersson undersökt alla individer som blev egenföretagare 1999. Andelen som lämnar egenföretagandet under det första året är 32 procent bland infödda och 33 procent bland icke-västliga invandrare.
Efter att de lämnat egenföretagandet går 15 procent av de infödda till en anställning, medan samma siffra för icke-västliga invandrare endast ligger på sju procent. Till arbetslöshet går sex procent av de infödda och elva procent av de icke-västliga invandrarna.
– Sedan har vi även en del som blir studerande eller lämnar arbetsmarknaden och blir pensionärer eller föräldralediga.
Sammanfattningsvis har Pernilla Andersson kommit fram till att många invandrare blir egenföretagare, kanske för att de har svårt att få en anställning. Invandrade egenföretagare har i genomsnitt betydligt lägre inkomster än de infödda företagarna. Inkomstskillnaderna är större än motsvarande skillnad bland anställda. Icke-västliga invandrare löper också större risk att lämna egenföretagandet och bli arbetslösa.
– Det är svårt att svara på varför de här skillnaderna finns, med de data jag har. För att få reda på det skulle man behöva komplettera med intervjuer, konstaterade Pernilla Andersson.
Invandrarföretagare är växtvilliga
Ali Najib berättade sedan om ytterligare en studie som ännu inte är helt färdig: fnuttSnabbtillväxt i invandrarägda företag, myt eller verklighet? En jämförelsestudie mellan invandrarägda och övriga företag.fnutt Den bygger på data från en småföretagsundersökning som SCB gjorde 2003 och baseras på företag med 50 eller färre anställda.
Av 20 000 tillfrågade fick man in ungefär 14 000 enkätsvar. Förutom frågor om till exempel inkomst och när man startat företaget, tillfrågades också respondenterna om de själva eller deras föräldrar var födda utomlands.
– Jag vill poängtera att definitionen av begreppet invandrare har ändrats. När den här undersökningen gjordes, var man invandrare om man hade minst en förälder som var född utomlands. Enligt nuvarande definition ska båda föräldrarna vara födda utomlands för att man ska räknas som invandrare. Det betyder till exempel att Kronprinsessan numera klassas som svensk, sa Najib.
Studien visar bland annat att antalet existerande invandrarföretag är ungefär 85 000 eller 14 procent av alla företag i Sverige. Man vet också att andelen nyföretagande är högt bland invandrare, siffran ligger på ungefär 20 procent.
– Vi kan se att andelen företagare med invandrarbakgrund ökar ganska mycket. Det gäller särskilt kvinnliga företagare. Vi kan också se att invandrarföretagare är mer villiga att satsa och växa än infödda företagare.
Ett annat resultat är att företag som har startats av någon med utländsk bakgrund har en stor del av sin marknad lokalt. Invandrarföretagen är till största delen tjänsteföretag och de flesta finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det hänger ihop med att andelen invandrad befolkning är större i storstadsregionerna. Det startas också fler företag totalt där marknaden är större.
– Det här är en beskrivande studie, men den kan förhoppningsvis ligga till grund för policybeslut. Många invandrarföretagare har ganska svårt att till exempel få lån. Politiker måste se till att det blir lika möjligheter för alla att driva företag. Man behöver inte ha speciella företagsstöd till invandrare, men det ska vara lika möjligheter.
– I Sverige finns det en speciell policy för kvinnliga företagare, men inte för invandrarföretagare. Vad är skillnaden? Om det kan vara till någon tröst kan jag säga att Sverige inte är ensamma om det här. Det ser likadant ut i flera andra länder, sa Ali Najib.
För mer info: pernilla.andersson@sofi.su.se
ali.najib@kultgeog.uu.se—
