Vi står inför stora utmaningar. För miljöns skull måste koldioxidutsläppen minska, och samtidigt pockar det ekonomiska krisläget på ökad konsumtion. Situationen kräver både finjusteringar av befintlig teknik och mer radikala lösningar. Det hävdade Staffan Laestadius, som föreläste om ”Gröna innovationer” på Estrad 14 oktober 2008.
Staffan Laestadius är professor i industriell utveckling på KTH. Han intresserar sig för mekanismerna bakom teknisk förändring, och konstaterade inledningsvis att klimatförändringarna innebär en gigantisk utmaning. De kommer att prägla våra industriella och ekonomiska aktiviteter under flera decennier framöver.
– Cleantech och gröna innovationer kan inte lösa alla problem, men de är en viktig ingång, sa Laestadius.
Temperaturhöjningar, krympande isar och förhöjda havsnivåer är några av de effekter som de ökande koldioxidutsläppen för med sig. Staffan Laestadius konstaterade att vi måste minska utsläppen av koldioxid och liknande gaser med minst 80 procent.
– Vi kan bråka om tidsperspektivet – ska målet vara uppnått år 2030 eller 2100? Faktum är att ju längre vi väntar, desto högre medeltemperatur kommer vi att få.
Det enkla är det svåra
För att konkretisera vilka nivåer vi måste ner till presenterade Laestadius en lösning som vid en första anblick verkade enkel. Det gäller bara att ”ta hälften av hälften, och sedan hälften av det”.
Han exemplifierade med bilsystemet. Det första steget är att minska aktiviteten, det vill säga att minska biltrafiken med hälften. Det bör gå ganska lätt. Nästa steg är att öka effektiviteten, och därigenom halvera bränsleåtgången. Men sedan då? Enligt Laestadius är den tredje halveringen den verkliga utmaningen. Den kräver all kreativitet, innovativitet och entreprenörsanda vi kan uppbåda.
– Klimatproblemet är väsentligt större än vad vi vill se. Att ta hälften av hälften, och sedan hälften av det, leder fram till praktiskt taget inga koldioxidutsläpp alls. Och ändå borde amerikanerna göra ytterligare en halvering. Efter deras första halvering är de inte ens på vår nuvarande nivå, sa Laestadius.
En annan tolkning av situationen är att det är vettigt att börja med de lägst hängande frukterna. Inkrementella innovationer och finjusteringar av existerande teknologi kan ge stora effekter. Men för att skörda de högst hängande frukterna krävs innovationer.
– Innovationer är kopplade till obalanser. Inom bilsystemet finns ett antal flaskhalsar att ta tag i. Hur ska till exempel elbilar laddas? Och var kan man tanka sin gasbil?
Ingen idé att vänta
En relevant fråga i sammanhanget är hur mycket ytterligare FoU vi behöver för att anta klimatutmaningen. Enligt ett schumpeterianskt synsätt ”vet” vi redan tillräckligt för att kunna skapa nya och kreativa kombinationer av teknologier och marknader.
– Forskning behövs alltid, men det är onödigt att vänta på det allra bästa, gröna entreprenörskapet. Det finns många låghängande frukter som kan skördas nu.
Staffan Laestadius pekade också på behovet av institutionella innovationer. Minskade utsläppskvoter, skärpta miljömål och höjda avgifter för koldioxidutsläpp är några exempel.
– Vi har redan avancerade verktygslådor. Nu gäller det bara att använda dem. Det finns ett behov av policy: Det är fortfarande för billigt att släppa ut koldioxid.
Men vi kan inte sätta all vår tilltro till ingenjörers gröna innovationskraft, eller lagstiftarens förmåga att sätta dit och straffa miljöbovar. Klimatfrågorna måste även tacklas på hemmaplan, varje dag. Laestadius menade att alla bör agera innovativt för att skapa en mer hållbar livsstil.
– Livsstilsinnovationer skapas inte medvetet, de växer fram. Jag tror att det finns mycket ogjort inom vanliga familjers logistik. Tänk bara på morgonrockaden när en familj som har två bilar ska få iväg ungarna till skolor och dagis. Eller eftermiddagsrockaden, när de ska transporteras till ridning och hockeyträning.
En central fråga när man diskuterar gröna innovationer är komplexiteten i inkrementella respektive radikala innovationer. Att modifiera en gammal teknologi, för att exempelvis minska avgaserna, kan leda fram till en onödigt komplicerad lösning.
– Om vi söker allt mer komplexa lösningar, som blir orimligt kostsamma, är vi inne på fel spår. Själv attraheras jag av det gordiska Alexanderhugget. Varför göra något svårare än det är?
Till Estradföreläsningen bidrog också gröna innovatören Hans Bernhoff, vd för Vertical Wind, samt Magnus Emfel från WWF. Bernhoff har erfarenheter från både akademin och industrin, och pekade bland annat på en del hinder i vägen för innovatörer. Ett är att det praktiska inslaget är alldeles för litet på våra tekniska högskolor. Det är en sak att rita en snygg trimaran – en annan sak att faktiskt försöka bygga den, menade Hans Bernhoff. Ett annat hinder kan vara experter och utvärderare som är lojala med gammal teknik.
– Som glad entreprenör får man bara en chans, men man behöver flera! Det måste man ge sig själv – ingen annan gör det, sa Bernhoff.
Magnus Emfel påpekade att även riskkapitalister och befintliga företag många gånger har svårt för att satsa på ny teknologi.
– Ny forskning upplevs som hotfull, och det finns ett inbyggt motstånd mot den.
– Politiker måste ta en aktiv roll och prissätta det som är skadligt för miljön. Då skapas en marknad för gröna innovationer, sa Emfel.
