Svenska entreprenörer knegar på i det tysta, underkastade Jantelagen. Under sin Estradföreläsning 2 oktober utnämnde professor Bill Gartner dem till Janteprenörer. Han lyfter på hatten för dem, men önskar samtidigt att vi skandinaver kunde bli lite bättre på att prata om våra entreprenöriella hjältar.
2 oktober 1997 gick startskottet för Esbris öppna föreläsningsserie. Första talaren ut var – professor Bill Gartner, då vid University of Southern California. Hans föreläsningstitel lydde ”Hindrances and Obstacles for Start-ups and Growing Firms – The US Example”. Det var därför extra roligt att kunna välkomna honom tillbaka som läsårets första Estradör 2 oktober 2006. Föreläsningen, som inledde Estrads tionde verksamhetsår, var den 91:a sedan starten. I dag är Bill Gartner verksam vid Clemson University, USA, och han talade om ”The American dream vs Jante: On entrepreneurship in the US and Sweden”. Inledningen var mycket ödmjuk.
– Vem är jag att komma hit och säga någonting om er svenskar, och ert entreprenörskap? Just nu är ni förmodligen det mest framgångsrika landet i EU när det gäller tillväxt. Dessutom är ni är rikare, friskare och klokare än vad vi är i USA.
– Men jag låter mig inte stoppas av det, tillade han efter en stund.
Entreprenörskap à la Jante
Under de senaste tio åren har Gartner föreläst i Sverige och Skandinavien ett antal gånger. Varje gång har åhörare kommit fram till honom efteråt och sagt: ”Men, du förstår – det är annorlunda här. Vi har Jantelagen”. Till slut kände han att han var tvungen att ta reda på lite mer om vår omtalade Jantelag. Under föreläsningen presenterade han dess tio budord:
1. Du skall icke tro att du är något.
2. Du skall icke tro att du är lika god som vi.
3. Du skall icke tro att du är klokare än vi.
4. Du skall icke tro att du är bättre än vi.
5. Du skall icke tro att du vet mer än vi.
6. Du skall icke tro att du är förmer än vi.
7. Du skall icke tro att du duger något till.
8. Du skall icke skratta åt oss.
9. Du skall icke tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall icke tro att du kan lära oss något.
– Men det här kan ni utantill, eller hur? Att leva enligt Jantelagen handlar alltså om att bli osynlig. Att inte utmärka sig. Å andra sidan: att vara entreprenör handlar om att göra saker, att skapa och utveckla affärer.
Genom att föra samman Jante med entreprenör formulerade Bill Gartner ett nytt begrepp: Janteprenör.
– På samma sätt som vi talar om intraprenörer, finns nu också Janteprenörerna. De är osynliga entreprenörer som gör saker utan att märkas. Det tror jag är den svenska formen av entreprenörskap. Janteprenörerna är en produkt av sin kultur, och jag anser att den svenska kulturen är mycket framgångsrik. Det pågår en hel del entreprenöriella aktiviteter här, men de är kanske inte lika synliga som i USA.
– Därför blev jag väldigt förvånad när jag anlände till Arlanda häromdagen. När man har gått igenom tullen möts man av en massa personporträtt på stora affischer. Det är lite otippat för att vara i Sverige! Främst var det idrottsstjärnor – Björn Borg och Annika Sörenstam – och så några skådespelare. Däremot kunde jag inte se några entreprenörer. Kanske tyder detta på ett skifte, att ni börjar hylla individer mer och mer?
Svensk kultur liknar japansk
Bill Gartner förhörde sig lite om åhörarnas Skype-kunskaper. Många kände nog till att de två grundarna kommer från Sverige och Danmark ursprungligen. Ändå är det inte självklart att de ses som svensk, respektive dansk, längre.
– När jag besökte Danmark senast sa man att ”Han är rik nu – så han är inte längre dansk. Han är amerikan.”
– Enligt min uppfattning handlar entreprenörskap inte om politik eller ekonomi. Olika länder har olika skattelagar, och olika politiska system, men det är ointressant. Entreprenörskap är en kulturell grej.
Gartner delade med sig av ett filmtips på temat: Akira Kurosawas ”Ikiru” från 1952. Den handlar om en byråkrat som får veta att han är döende i cancer, och i samband med detta inser att hans liv är tomt och meningslöst. I filmen får man också följa hans ansträngningar för att fylla sina sista dagar med mening, och detta resulterar i en lekplats i en fattig stadsdel.
– Den japanska kulturen liknar till stora delar den svenska, och den här filmen visar på essensen av Janteprenörskap. Jag hoppas få tillfälle att studera de osynliga entreprenörerna närmare, sa Bill Gartner.
Blivande företagare under luppen
Därefter övergick han till att föreläsa om en entreprenöriell kultur som han har forskat betydligt djupare i, nämligen den amerikanska. Forskningen som han presenterade kom från ”The Panel Study of Entrepreneurial Dynamics” (PSED) eller, som Gartner också benämnde den, ”Vad jag har lärt mig om entreprenörer och entreprenörskap efter 12 år och tre miljoner dollar”. PSED utgår från tre övergripande frågor:
1. Varifrån kommer företagare i vardande?
2. Skiljer de sig från ”vanliga” människor?
3. Varför lyckas vissa starta företag, medan andra misslyckas?
– 1994 blev jag tillfrågad av Paul Reynolds och Nancy Carter om jag ville hjälpa till att studera entreprenöriellt beteende inom PSED. Vi hade en vision om att hitta tusen entreprenörer och sedan följa dem över fem år. Det visade sig vara ungefär lika lätt som att hitta en nål i en höstack: om man ringer 100 personer är fyra av dem i färd med att starta företag.
I entreprenörskapsforskningens barndom var det populärt bland många forskare att försöka hitta personlighetsdrag hos entreprenörer som skiljer dem från icke-entreprenörer. Bill Gartner var aldrig någon anhängare av den forskningsfalangen.
– Jag är övertygad om att entreprenörskap är något man lär sig och gör – entreprenör är inte något man bara är.
Ny forskning på tvillingar
På senare tid har man i flera länder studerat entreprenörskap hos tvillingar som separerats vid födseln, och resultaten från den forskningen kommer att presenteras inom de närmaste fem åren. Gartner avslöjade att studien visar att entreprenörskap till viss del är genetiskt betingat.
– Om den ena tvillingen i ett separerat tvillingpar är företagare, är det 30-40 procents chans att den andra tvillingen också är det. Men jag är fortfarande skeptisk, sa han.
Inom PSED utgick man från USA:s totala vuxna befolkning: 200 miljoner. Ur ett slumpmässigt urval om 65 000 individer vaskades 840 företagare i vardande fram, samt en kontrollgrupp om 431 personer som inte var i färd med att starta företag.
En sådan stor studie är förstås kostsam, och Bill Gartner redogjorde för hur den sålts in. Till en början var myndigheterna mycket tveksamma – om bara fyra av 100 amerikaner var företagare skulle ju 96 procent av samtalen vara bortkastade! Efter att ett stort antal universitet nappat på erbjudandet om att få ta del av datamaterialet, och dessutom få egna frågor besvarade av respondenterna, löste det sig dock med finansieringen.
– Vi vet verkligen en hel massa om våra respondenter, vi har upp till 5 000 dataposter per person. Det skapar statistiska problem, men det är samtidigt rätt coolt, sa Gartner som har lovat sig själv att inte ägna mer än fem år till åt PSED.
– I USA finns en generell uppfattning om att minoriteter inte är särskilt bra på att starta företag. I vår studie har vi till exempel jämfört svarta, latinamerikanska och vita mäns företagsamhet i olika åldersgrupper. Det visade sig att svarta män är den mest entreprenöriella gruppen. 16 av 100 är i färd med att starta företag.
Jämförelsen visade att även latinamerikanska män är mer företagsamma än vita. En undersökning av svarta, latinamerikanska och vita kvinnor gav ungefär samma resultat, vilket ger policyfolk en del att fundera på.
– De individer som är minst entreprenöriella i USA är latinamerikanska, gifta kvinnor med tre eller fler barn hemma. Inom den gruppen är det bara 2,3 procent som försöker starta företag.
Utbildning ökar företagsamheten
Sedan var det dags för Gartners favoritdiagram. Det visar företagsamheten bland svarta, latinamerikanska och vita män med olika grader av utbildning. Sambandet lyder: ju högre utbildning, desto mer entreprenörskap. Tydligast var det för svarta och latinamerikaner, men det gällde också för vita.
– Det här är mitt starkaste budskap till er: utbildning spelar roll! Det bästa sättet att engagera människor som står utanför ekonomin är att utbilda dem.
– South Carolina, där jag bor, har 4,5 miljoner invånare. Vi är beroende av BMW, Michelin och annan tillverkningsindustri. Vet ni hur många som lyckas ta sig igenom high school? 50 procent. Vi konkurrerar också på världsmarknaden, men halva befolkningen har inte entreprenörskapskompetens! Här i Sverige har väl i stort sett alla en utbildning motsvarande high school? Som jag sa i början, vem är jag att komma och tala om entreprenörskap med er…
Svaret på den första PSED-frågan – Varifrån kommer företagare i vardande? – är alltså: från skolbänken. Entreprenörer blir entreprenörer därför att de kan. De är ”able”, det vill säga att de har de kunskaper och färdigheter som krävs. För att svara på den andra frågan – Skiljer de sig från ”vanliga” människor? – bad PSED-forskarna sina respondenter att ranka faktorer som innovation, oberoende, status, familjetraditioner, pengar och självförverkligande. Resultatet visade inte på några stora skillnader mellan företagare i vardande och ”vanliga”.
– I USA vill alla vara oberoende, innovativa, tjäna mycket pengar och förverkliga sina drömmar.
– Status och att följa familjetraditioner visade sig vara viktigare för icke-entreprenörer än för entreprenörer. Med andra ord bryr de sig om vad andra människor tycker i större utsträckning än vad entreprenörer gör. Det här förvånade mig, jag trodde att det tankesättet skulle vara på väg bort under 1990-talet. Under 70- och 80-talet var det däremot tydligt. Om man sa att man jobbade på IBM sa folk: ”Wow! Det är ett bra ställe att jobba på”. Men om man däremot berättade att man drev ett eget företag hemifrån sa folk snarare: ”Eeeh… kul för dig”, konstaterade Gartner.
Men entreprenörer bryr sig inte om vad familj, vänner och grannar tycker. De brinner för sina idéer och driver dem ändå, och det gäller i både USA och Sverige enligt Bill Gartner.
Samtidigt påverkas vi starkt av förebilder i vår omvärld. Gartner berättade om Paul Orfalea, grundaren av Kinko’s. Han växte upp i en familj där alla var företagare: hans pappa, mamma, farföräldrar, morföräldrar, syskon och kusiner drev alla egna företag. Att Paul Orfalea också valde en entreprenörskarriär var kanske inte så konstigt.
– Tänk er vilken enorm fantasi det skulle ha krävts från hans sida för att säga: ”Jag tänker vara annorlunda. Jag ska skaffa ett jobb.”
Företagare är mindre riskbenägna
Risktagande är ett område som omgärdas av myter. Många tror att entreprenörer är mer benägna att ta risker än andra, men ett resultat av PSED visar på motsatsen. Företagare i vardande gjorde mindre riskfyllda investeringar, och var mer pessimistiska till utvecklingen av nystartade företag. Icke-entreprenörerna i kontrollgruppen hade en naivare inställning.
En annan teori om entreprenörer är att de inte trivs på sina befintliga arbetsplatser, och att det leder dem till att starta eget. En ny studie utifrån PSED visar tvärtom att företagare i vardande trivs lika bra med sina liv som alla andra. Dessutom är de i själva verket nöjdare med sina jobb än vad icke-entreprenörer är.
– Entreprenörskap handlar inte om motivation. Företagare i vardande är glada, produktiva individer som ser möjligheter, och entreprenörskap är egentligen bara ett av flera alternativ för dem. Som jag ser det är det de som kan starta företag som också vill göra det. Det för oss tillbaka till diskussionen om utbildning.
Sammanfattningen av Gartners diskussion, och svaret på den andra PSED-frågan, är: ”Nej, företagare i vardande skiljer sig inte nämnvärt från ’vanliga’ människor”. Utbildning är viktigt men det är ingen idé att leta efter specifika personlighetsdrag hos människor för att förutspå om de kommer att bli entreprenörer. Efter kaffepausen var det dags att besvara den tredje frågan i PSED: ”Varför lyckas vissa starta företag, medan andra misslyckas?” Flera forskare, däribland Frédéric Delmar i den svenska delen av Entrepreneurial Research Consortium (ERC), har uppehållit sig kring frågor om planering.
– Bör man planera först, och agera sedan? Eller ska man börja med att göra en massa saker, och sedan skriva affärsplanen?
– Forskningen visar att planering har stor betydelse. Företagare i vardande som engagerar sig i någon form av planering har 2,5 gånger större chans att lyckas få igång företaget. Sannolikheten ökar allså med 250 procent! Och det gäller oavsett om du planerar tidigt, sent eller står på huvudet när du gör det, sa Gartner.
Osäkra bör planera
Osäkerhet är en faktor som har studerats i relation till planering. Den blivande företagarens osäkerhet kring intern effektivitet i företaget spelade ingen roll överhuvudtaget. Det gjorde däremot osäkerhet kring den finansiella situationen, respektive kring konkurrensen från andra företag.
Om entreprenören är osäker på om han eller hon har de finansiella resurser som krävs för att starta företaget är det viktigt att planera tidigt. Då ökar chanserna att lyckas få igång företaget. Om alla resurser finns på plats tidigt går det däremot att vänta med planeringen till senare, och ändå bli framgångsrik.
– Det är kanske inte så konstigt. Många företagare skriver ju affärsplanen för att kunna använda den när de pratar med investerare. Om entreprenören är osäker på konkurrenssituationen och de rådande spelreglerna är det också bra att planera tidigt.
– Slutsatsen blir att om du är osäker ska du planera först. Om du är säker ska du handla först, men för den sakens skull inte glömma bort att planera senare!
Tyst kunskap spelar roll
Erfarenheter, och speciellt så kallad tyst kunskap, är också viktigt men först i stora mängder. Om man till exempel har varit verksam inom en industri i uppåt 15 år, och sedan startar eget inom den industrin, kan man dra nytta av att kunna spelreglerna. Att ha chefserfarenhet ökar däremot inte chanserna att få igång företaget.
Av alla företagare i vardande är det ungefär en tredjedel som lyckas få igång verksamheten, och de gör det oftast inom 24-30 månader. En tredjedel ger upp försöket, men det tar längre tid för dem att inse att det inte kommer att funka: 30-36 månader. Den sista tredjedelen kallar Gartner ”dabblers”, det vill säga klåpare. De engagerar sig inte tillräckligt i företagsstarten och lyckas därmed varken få igång företaget, eller lägga ner det.
– Klåparna kan försöka starta företag i 15 år, de gör aldrig tillräckligt men de ger inte upp heller.
– Policymakare och andra undrar förstås i vilka företag de ska satsa sina pengar. Problemet är att under de första två åren ser vinnare och förlorare likadana ut. Det enda man kan göra är att försöka identifiera klåparna, och undvika dem.
Entreprenörskap är som fotboll
Hur får man fler entreprenörer i ett land? Bill Gartners recept är en följd av det resonemang som han förde under hela föreläsningen. Vi vet att entreprenörer ser ut som vem som helst, om än lite gladare. Vi vet också att entreprenörskap handlar om kunskaper och färdigheter – utbildning och industriell erfarenhet. Och människor som är kunniga blir också villiga. Han förespråkar därför entreprenörskapsträning- och utbildning på bred front, och exemplifierade med fotboll.
– Låt säga att Sverige har som mål att bli bäst i världen på fotboll. Ett sätt att se på det är att anta att det finns ett antal individer som vill spela fotboll. Då gäller det bara att hitta de bästa av dem, och sätta ihop ett lag. Jag är ingen anhängare av den metoden.
– Jag tror att det bästa sättet att få ihop ett bra fotbollslag är att ordna så att en hel massa människor spelar fotboll. Att alla spelar fotboll betyder inte att alla blir bra på det, men det ger oss en stor pool av fotbollsspelare. Alla får lära sig spelreglerna, och alla får en chans att avgöra om de gillar det eller inte. De bästa kommer sedan att nå toppen.
– Entreprenörskap funkar på samma sätt. Om man vill få fram några framgångsrika företag – som Skype – måste en massa människor få möjlighet att lära sig spelreglerna. Jag tror faktiskt att Sverige är bra på detta. Här finns Janteprenörskap och en massa osynliga entreprenörer.
Omöjligt välja ut vinnarna
Tidigare arbetade Bill Gartner som konsult. Då hände det att han fick telefonsamtal från företagare som ville att han skulle komma och trolla lite så att deras medarbetare blev mer entreprenöriella. När han ställde motfrågan: ”Vad kommer du att göra med dem som misslyckas?” blev svaret kort: ”Avskeda dem.” Gartner menar att med en sådan inställning har man inte förstått något om entreprenörskap. För att förklara använde han venture capital-industrin som exempel.
– I USA startas 6 miljoner företag varje år. Av dem får bara de bästa företagen med de bästa affärsplanerna träffa venture capital-bolagen. De mötena leder till att 600 företag får finansiering. 600 av 6 miljoner!
– Ett venture capital-bolag med tio företag i sin portfölj kan räkna med att fem av företagen kommer att misslyckas. Tre företag är ”levande döda”. Med det menas att de framstår som levande för omvärlden, men döda för venture capital-bolagen. De kan nämligen inte få tillbaka pengarna som de investerat. De två återstående företagen är de som lyckas, och som måste täcka upp för de andra investeringarna också.
– Nu förstår ni varför venture capital-bolagen har så höga lönsamhetskrav. De måste ju finansiera en massa förlorare! Men sådana är reglerna. Riskkapitalister är smarta människor, med examen från de bästa universiteten. Ändå måste de satsa på tio företag för att få fram en eller två stjärnor. Det går inte att välja ut vinnarna direkt, och bara investera i dem.
Bill Gartner beklagade att kulturen i många företag och länder är att skjuta de nio hästar som inte vinner. Hans motto är att entusiastiskt gå från misslyckande till misslyckande, för om man inte försöker har man ingen chans att lyckas.
– En ekonomi som vill vara innovativ måste ta hand om sina misslyckanden. Om det inte är tillåtet att misslyckas får vi heller inga framgångar. Fail forward!
För mer info: gartner@clemson.edu
—
