När stålverk blir konstverk

Följande text publicerades även i Entré nr 4, 2009:

När begreppet upplevelseindustri myntades fick sektorn stora förväntningar på sig att täcka upp där gamla industrier dog. Konst och kultur skulle säkra att bruksorterna över huvud taget överlevde. Max Jakobsson vet hur det har gått.

Max Jakobsson har i sin avhandling i kulturgeografi, Från industrier till upplevelser*, tagit sig an upplevelseindustrin ute i landet. Den växer, bokstavligt talat, i ruinerna av den gamla tunga industrin.

Jakobsson, som nu börjar ett nytt liv med jämställdhetsarbete hos kommuner och landsting i östra Sverige, har rett ut hur skiftet har sett ut i Bergslagen. Dels visar han statistik för vilka som arbetar i den här sektorn, dels visar han hur bruksorten Avesta marknadsför fabriksområdet Norra Verken, numera kallat Koppardalen.

Statistiken över upplevelseindustrin i Bergslagen skulle med lite illvilja kunna tolkas som att sektorn omsätter ganska lite pengar, och inte alls är särskilt betydelsefull.

– Inte jättebetydelsefull, men tillväxten är intressant för kurvan fortsätter att peka uppåt, säger Max Jakobsson.

Mycket ideellt arbete

Det är en explosionsartad tillväxt som upplevelseindustrin har haft, låt vara från en låg nivå. Företagen i sektorn är inte särskilt långlivade, och de sysselsätter få – företrädesvis unga med låg utbildning, mest säsongsarbetare på deltid. Men då ska man hålla i minnet att mycket arbete görs ideellt.

– Det finns också en stor obetald arbetskraft som har stor betydelse för tillväxten.

– Kultur får en allt viktigare roll. Man får nog se det som en del av en växande tjänstesektor.

I Bergslagen betyder det här framför allt turism, och enmansföretag. Max Jakobsson har pratat med flera som måste tacka nej till bokningar för att de inte har mer kapacitet.

– Här finns underlag för växande.

Sveriges gamla bruksorter kämpar inte bara för mer turism och nyinflyttning av högutbildade svenska familjer som älskar sport och vill ha nära till naturen: Närheten till Holland och norra Tyskland figurerar också i marknadsföringen.

– Här finns enorma möjligheter för den som kan paketera naturarvet på ett professionellt sätt, säger Max Jakobsson.

Men samtidigt får många kommuner också placerade flyktingar som, trots att de utgör en viktig arbetskraft i den nya ekonomin, osynliggörs helt i kommunernas marknadsförda idealbild. Exemplet Koppardalen visar att målmedveten omvandling till postindustriell ekonomi inte alltid är förankrad i bredare lager av lokalbefolkningen.

– Avesta visar tydligt generella spänningar i det postindustriella samhället.

– Som kommunordförande sa om Koppardalen: ”Förvisso sker en gentrifiering, det får klassmässigt en annan innebörd”. Men det här var ju ett område som var stängt för allmänheten tidigare, säger Max Jakobsson.

Rostturismen växer

Publiken för till exempel Avestas konstbiennal är kanske framför allt en utsocknes individualistisk medelklass, men de gamla arbetarklassjobben på stålverket finns inte kvar, och kommer inte tillbaka. Och nu är fabriksmiljön öppen för alla.

– Man har också haft julmarknad här och firat lokala hjältar som speedwaystjärnan Tony Rickardsson – och då sluter Avestaborna upp.

Upplevelseindustrin är inte heller något som kommit till bara för att det fattats beslut om det i kommunfullmäktige. Ett par underhållare flyttar tillbaka till sin barndoms samhälle och gör om en tom fabrik till teater. En stjärnkock öppnar lyxrestaurang mitt ute i ingenstans. Det finns en reell marknad för ”rostturism” som Max Jakobsson kallar det.

– Gamla fabriker är helt enkelt coola miljöer, konstaterar han.

För mer info: max.jakobsson@sam.oru.se

*Avhandlingen har lagts fram vid Örebro universitet———–