Forskare uppmuntras inte till samverkan

Följande text publicerades även i Entré nr 2, 2008:

Samverkan med omvärlden utvecklar forskarnas kompetens och helhetssyn. Men hur ser det egentligen ut på landets lärosäten, uppmuntras forskarna att samverka? Nej, menar Jan Karlsson.

I doktorsavhandlingen Learning in collaboration. Academics’ experiences in collaborative partnerships with practitioners and researchers* har Jan Karlsson undersökt hur forskare samverkar, och hur deras lärande går till i denna samverkan.

– Jag har själv en bakgrund som entreprenör och egen företagare. Jag har också jobbat mycket med andra småföretagare i egenskap av utbildningskonsult. Jag tror att det bidrar till att jag har en större förståelse för samverkan mellan entreprenörer och forskare, än om jag bara hade haft min akademiska erfarenhet att komma med, säger Jan Karlsson, filosofie doktor i pedagogik.

Vissa av hans resultat är inte så uppmuntrande för dem som vill syssla med samverkan inom den akademiska världen. De måste tampas med rigida strukturer och belönas sällan för sin insats.

– Samverkan är inget som uppmuntras eller premieras inom universitetsvärlden. I dag är det främst forskningsmeriter och undervisningserfarenhet som räknas när man söker nya tjänster. Man bortser helt från samverkanskompetens. Jag tycker att det borde räknas med på samma sätt som pedagogisk kompetens har börjat göra.

Karlsson menar att forskning, utbildning och samverkan ofta hanteras som tre separata delar på landets lärosäten. Han vill i stället se universitetens och högskolornas uppdrag som en helhet, där de tre uppgifterna kompletterar varandra.

– Forskare som arbetar med samverkan utvecklar sin kompetens inom alla dessa tre områden, och får dessutom en djupare helhetssyn inom den egna ämnesdisciplinen.

Belöna samverkan

Men institutionerna är pressade att ha hög studentgenomströmning. Det gör att nästan alla resurser viks åt utbildning. Samverkan ses som en bisyssla, och ställs därför åt sidan.

– Vi måste hitta sätt att belöna folk som jobbar med det här så att det framkommer i deras meriter, konstaterar Karlsson.

Han menar att det handlar mycket om att ge resurser, och om att organisera samverkansprojekten med en helhetssyn. Det finns också en rädsla för samverkan inom akademin som vi måste få bukt med. Forskarna är rädda för att göra bort sig när de möter andra yrkesgrupper utanför akademin. De behöver stöd för att våga ta det steget.

– Forskare har inte alltid språket för att kommunicera med till exempel företagare. När man känner sig trygg i situationen vågar man också ställa de lite dumma frågorna och släppa på expertrollen. Det här är viktigt, men tar tid och kräver erfarenhet.

– För att det ska komma till stånd ett bra lärande är det viktigt att ha kontinuitet i samarbetet. Redan på forskarutbildningen borde doktoranderna få engagera sig mer i samverkansprojekt.

Studenter också vinnare

Jan Karlsson har studerat två olika typer av samverkansmodeller: samverkan med små och medelstora företag, och samverkan med forskare från andra discipliner, tillsammans med praktiker. Den senare skedde i ett multidisciplinärt forskningsprogram vid nu nerlagda Arbetslivsinstitutet.

I avhandlingen undersöks lärande och samverkan ur forskarnas synvinkel. Men även studenterna tjänar på att forskare blir bättre på samverkan.

– Forskare som är i kontakt med samhället utanför akademin kan relatera till det som är aktuellt på ett bättre sätt. När de ska förklara ett teoretiskt begrepp för sina studenter är de mer verklighetsnära. När sedan studenterna kommer ut i företag kan de mer, och är bättre uppdaterade på det som sker. Studenter kan även dra nytta av de nätverk forskarna bygger upp när de samverkar med omvärlden, säger Jan Karlsson.

För mer info: jankarlssonphd@glocalnet.net

* Avhandlingen har lagts fram vid Lunds universitet
———–