Avhandlingsrace i Åbo

Följande text publicerades även i Entré nr 1, 2010:

Att doktorera är ett idogt arbete. Enligt svenska Högskoleverket tar det i snitt sex år, men så en vacker dag är det dags för disputation. Under tre intensiva månader skrällde Handelshögskolan i Åbo till med hela fem avhandlingar om småföretag, innovation och entreprenörskap.

Plötsligt händer det, påstås det i reklamen för skraplotter. Disputationer är förstås lite vanligare än vinstlotter. Men att vid ett och samma lärosäte få fram fem avhandlingar inom forskningsfältet småföretagande, entreprenörskap och innovation, inom loppet av tre månader, är ändå imponerande.

Niina Nummela är professor i internationella affärer vid Handelshögskolan i Åbo. Hon har dessutom handlett tre av de aktuella avhandlingsförfattarna. Vi fick en pratstund med henne, både om de nya avhandlingarna och om forskningsfältet i stort.

Är det här normal disputationstakt vid Handelshögskolan i Åbo?

– Nja, det varierar. Vissa år har vi få avhandlingar, andra år blir det desto fler. Men det finns ett växande intresse för frågor om entreprenörskap och internationella affärer i hela Finland. Forskarna är dessutom bra på att nätverka. Doktoranderna väljer ju själva vad de vill studera, och de inspireras av andra forskare. De som disputerar nu har sett många goda exempel på vägen. Jag hoppas att den positiva utvecklingen fortsätter, och att vi får fler studenter och doktorander inom ämnet.

I Sverige har forskningsintresset skiftat genom åren, från småföretagande till entreprenörskap, och vidare till innovation. Har det sett likadant ut i Finland?

– Delvis. Men jag skulle vilja påstå att intresset för innovation tidigt var lika stort som intresset för entreprenörskap här. Nokia är en viktig förklaring till detta. Många har varit intresserade av att forska om innovationer och avknoppningar i företagets kölvatten.

Finns det andra nationella särdrag?

– Internationellt entreprenörskap är det forskningstema som ligger närmast mitt hjärta. I Finland är vi, precis som i många andra länder, ganska fokuserade på teknikbaserade företag. Betraktar man entreprenörskapsfältet ur ett internationellt perspektiv kan man konstatera att de skandinaviska länderna är mycket aktiva, tillsammans med länder som Storbritannien, USA och Kanada. I många centraleuropeiska länder är forskningen fragmentiserad, med ett fåtal aktiva individer per lärosäte.

– I Skandinavien har universiteten speciella entreprenörskapsavdelningar, och vi har uppnått en kritisk massa. Vi har kvantitativ och kvalitativ forskning av hög klass. I Finland vill vi gärna tro att vi ligger i framkant när det gäller att lyfta fram nya teman och idéer. Men det är vi förstås inte ensamma om att tro.

Inom vilka specialområden skulle du vilja se mer forskning?

– Det går att hitta nya, spännande forskningsvinklar till varje ämne, men jag skulle snarare vilja se en utveckling av metodologin. När vi studerar tillväxt eller internationalisering tittar vi alltför ofta på hur det ser ut vid en viss tidpunkt. Vi borde i stället samla in data över tid. Det är mer tidskrävande och utmanande, och det kan vara svårt att få tillgång till företag. Min erfarenhet är att småföretag är mer öppna för att släppa in forskare, än vad stora, multinationella företag är. Som doktorand blir du alltid avrådd från att göra långa studier, men det behöver inte handla om tio år. Allt beror på ämnet, ibland kan 1-2 år vara lämpligt. Och man ska inte alltid välja den lätta vägen!

– En annan av mina käpphästar är att forskare måste bli bättre på att blanda datainsamlingsmetoder. Det är inte så vanligt ännu, men vi skandinaver skulle kunna bli föregångare. Vi är pragmatiker, snarare än puritaner. Genom att mixa kvantitativa med kvalitativa metoder får man mer kött på benen, och metoderna kompletterar varandra fint. Den bästa forskningen är ju innovativ. Ibland är det till och med nödvändigt att använda olika typer av datainsamling. För att få veta mer om till exempel internationella snabbväxare måste man först göra en enkätstudie. Ur den kan man sedan välja de mest tillväxtbenägna företagarna, och intervjua dem.

Vilka forskningsprojekt är du själv engagerad i just nu?

– Ett projekt handlar om hur små mjukvaruföretag fungerar. Jag kallar dem ”globala fabriker”. De kan ha FoU-avdelningen i Indien, tillverkningen i Kina, marknaden i USA och huvudkontoret i Finland. Hur leder man ett sådant företag? I ett annat projekt studerar jag och mina kollegor hur man kan mäta den internationella tillväxtorienteringen i småföretag. Mitt tredje pågående forskningsprojekt rör internationalisering i finländska och skotska bioteknikföretag.

Från september till december förra året spikades alltså fem intressanta avhandlingar inom fältet småföretagande, entreprenörskap och innovation vid Handelshögskolan i Åbo. Essi Saru disputerade inom management och organisation medan Hannu Makkonens avhandling sorterar in under marknadsföring. Eriikka Paavilainen-Mäntymäki, Laura Heinonen och Helena Turunen berör i sina avhandlingsarbeten olika aspekter av internationalisering. Niina Nummela har handlett de tre sistnämnda.

Vilka är de viktigaste bidragen i de avhandlingar du handlett?

– Eriikka har studerat små och medelstora företags internationalisering, och kombinerat två synsätt. Dels ”Uppsalamodellen” som utvecklades av Johanson och Vahlne på 1970-talet, dels modern entreprenörskapsforskning. Hon ifrågasätter den traditionella synen på internationalisering, och för en intressant diskussion kring definitionen av internationell tillväxt. Jan-Erik Vahlne var hennes opponent. Han sa att avhandlingen hade vidgat hans syn på internationell tillväxt.

– Eriikkas bidrag är främst teoretiskt, medan Lauras avhandling riktar sig till både företag och policyfolk. Hon har studerat offentlig finansiering av läkemedelsföretag och finner att stödet inte alltid hjälper dem att växa. Resultaten överraskar, och de har stor bäring på det finländska innovationssystemet. Trots att intentionerna är goda blir det alltså fel. Laura konstaterar nämligen att offentlig finansiering skrämmer de stora, internationella venture capital-bolagen. De vill inte saminvestera med den finländska staten, och läkemedelsföretagen går därför miste om dem.

– Helena tar i sin avhandling fasta på att världen har förändrats. Hon menar att det är dags att omformulera definitionen av internationalisering. Globaliseringen, tjänsteekonomin och e-handelns intåg har gjort att finländska turismföretag blir internationella – utan att lämna landet. Nya kunder kommer till dem, och företagen måste anpassa sig till detta. Som jag ser det är Helenas viktigaste bidrag den klassificering av turismföretag som hon utvecklar, samt det resurs- och nätverksperspektiv hon antar, konstaterar Niina Nummela.

Hannu Makkonen har i sin avhandling studerat hur livsmedelsföretag innoverar genom att köpa in ny teknologi. Ett av resultaten är att enskilda anställda spelar en viktig roll. De håller sig à jour med teknikutvecklingen och analyserar hur nyheter kan användas i företaget. Essi Saru diskuterar i sin avhandling hur human resource management kan tillämpas i småföretagens vardag. Hon förordar öppen kommunikation och menar att chefen har en avgörande betydelse för vilken stämning som råder i företaget. Enligt Saru är rekryteringar ett extra känsligt område i mindre företag. Den nyanställda bör komplettera det befintliga arbetslaget, eller åtminstone smälta in så att harmonin inte störs.

Kontakta: niina.nummela@tse.fi, hannu.makkonen@tse.fi, helena.turunen@hamk.fi, laura.heinonen@turkuamk.fi, essi.saru@tse.fi, eriikka.paavilainen@tse.fi———–