Titeln på 2007 års första Estradföreläsning var ”Den svenska riskkapitalmarknaden – återhämtning efter dot.com?” Åhörarna fick bland annat ta del av färska forskningsresultat om hur affärsänglarna fördelar sig geografiskt över Sverige. De största populationerna finns i Stockholm, Malmö och Göteborg.
Hans Landström är professor vid Lunds universitet och har intresserat sig för venture capital-frågor i ett tjugotal år. Han inledde föreläsningen med att ge en bild av kunskapsläget inom området.
– Riskkapitalmarknaden har varit ständigt omtalad. Ofta tittar man på USA och menar att landets framgångar när det gäller att exploatera forskning beror på aktiva riskkapitalister, sa Hans Landström.
Vad är då venture capital? Enligt Landström finns det lika många definitioner som det finns forskare som skriver om ämnet. Själv använder han sig av den definition som Svenska Riskkapitalföreningen har tagit fram. Enligt den kan riskkapital delas in i public respektive private equity. Public equity är investeringar i börsnoterade företag medan private equity är investeringar i onoterade företag med ett aktivt ägarengagemang. Private equity kan i sin tur delas in i buyouts – ”utköpsaffärer”, investeringar i etablerade storföretag – och venture capital. Det senare kan vara antingen informellt eller institutionellt.
– Informellt venture capital handlar om privatpersoners investeringar i företag utan familjeanknytning. Om mor och far investerar i sin dotters eller sons företag så innebär inte det att de räknas som affärsänglar. Institutionellt venture capital är investeringar av professionella investerare i tidiga faser.
– En enkel men central skillnad mellan informellt och institutionellt är att jag i det ena fallet investerar mina egna pengar, och att jag i det andra fallet investerar andras pengar.
Redan de gamla spanjorerna…
Att privatpersoner investerar sina egna pengar i andras företag eller projekt är ingen ny företeelse. Som ett exempel nämnde Landström drottning Isabella av Spanien: en viktig aktör på affärsängelmarknaden i och med sin investering i Christofer Columbus resa till Amerika på 1400-talet.
Den industriella utvecklingen i USA under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet drevs till stor del av privata medel. Även i Sverige fanns tidiga affärsänglar. Ett exempel på en informell investering är textilfabrikörerna Knut Marks och Axel Carlanders satsning på Sven Winquist, och vad som sedan blev SKF. Winquist investerade i sin tur i Assar Gabrielsson och Volvo.
Själva begreppet affärsängel kommer ursprungligen från Broadway och de ”teateränglar” som flaxade runt där.
– Teateränglarna var privatpersoner som finansierade Broadwayuppsättningar, inte så mycket för att de var intresserade av teater utan mer för att de ville beblanda sig med de kända skådespelarna. Forskaren William Wetzel menade 1983 att företeelsen även fanns inom företagsvärlden, och myntade begreppet ”business angel”.
Den institutionella venture capital-marknaden kan betraktas som en utveckling av den informella marknaden, konstaterade Landström.
– Rika familjer i USA, till exempel Rockefeller, började professionalisera sina investeringar. Bland annat anställde de investment managers och successivt etablerades en institutionell marknad.
Den institutionella marknaden är inte särskilt gammal ens i USA. Den började växa fram i Bostonområdet på 1940-talet.
– Den amerikanska venture capital-marknaden var väldigt liten, väldigt länge. Den betraktades som en marginell företeelse ända fram till slutet av 1970-talet. Då kom en ny lagstiftning – ERISA – som gav pensionsfonderna möjlighet att investera i venture capital-bolag.
– I samband med detta uppstod också behovet av ”gatekeepers”, en sorts rådgivare till pensionsbolagen. De gjorde utredningar för pensionsfonderna och bidrog därmed till en professionalisering av marknaden.
Andra faktorer som påverkade utvecklingen på den amerikanska riskkapitalmarknaden var att kapitalvinstbeskattningen förändrades och att bland annat mikroprocessorer och bioteknologin utvecklades. Sammantaget ledde detta till en kraftig ökning av venture capital-marknaden i mitten av 1980-talet.
– Under 1980-talet kan vi också se en utveckling av venture capital-marknaden i Europa. Visst fanns det venture capital-bolag även under 1960- och 1970-talen, men de var snarare enskilda fenomen. Utvecklingen på bredare front är kopplad till introduktionen av nya börser. Venture capital-bolagen behöver ju kunna göra exits.
Stagnation och expansion
Slutet av 1980-talet kännetecknas av stagnation, men 1989 fanns ändå 700 venture capital-bolag i USA. Under 1990-talet upplevde marknaden en otrolig expansion och venture capital introducerades även i Asien.
– Marknaden för institutionellt venture capital går i cykler, och en sådan cykel kan man följa under 1980-talet.
– Precis som inom andra forskningsfält kan man se en koppling mellan det som händer i samhället, och det som forskare intresserar sig för. Venture capital-marknaden expanderade i USA under 1980-talet, och under samma period väcktes också det akademiska intresset för de här frågorna. Då publicerades ett tiotal vetenskapliga artiklar per år, under 1990-talet ökade antalet till 20-30 artiklar per år. I dag publiceras 60-70 artiklar om venture capital om året.
Pionjärstudierna inom fältet institutionellt venture capital genomfördes av forskare från två olika håll. Dels kom de från management/entreprenörskap, dels från finansiell ekonomi. De förstnämnda var främst intresserade av teknikbaserat företagande, och hade noterat att många entreprenöriella företag hade finansiella problem. Nationalekonomerna med inriktning på finansiell ekonomi hade tidigare forskat om ägarfrågor i storföretag.
– Vi ser alltså ett flöde av forskare från två olika ämnesinriktningar. Till de tidiga forskningsfrågorna hörde: Hur mycket riskkapital finns det? Hur ser investeringsprocessen ut? Vilka kriterier använder venture capital-företagen när de gör sina investeringar? Och blir satsningarna lönsamma – är venture capital-bolagen duktiga?
– Till en början var forskningen oerhört beskrivande och explorativ. Det handlade om att försöka dokumentera ett nytt fenomen.
Den tidiga forskningen bildar en viktig grund till dagens kunskapsläge, som enligt Landström domineras av ett utbudsperspektiv. Venture capital-forskarna har varit väldigt fokuserade på hur riskkapitalbolagen och affärsänglarna gjort sina investeringar, och mindre intresserade av att se investeringarna ur entreprenörens perspektiv. Han ser också ett problem i att forskarna tillhör två olika ”kluster” som inte kommunicerar så mycket med varandra.
– De publicerar sig i olika tidskrifter och deltar i olika konferenser. Dessutom har forskningen en geografisk snedvridning. Den domineras fortfarande av amerikanska forskare, och baseras på studier genomförda i USA. Men inte nog med det: studierna har också en intern regional bias. De har gjorts i teknologiskt dynamiska områden som Silicon Valley, Boston och New York.
– Forskningsfrågorna är till stor del desamma som för 15 år sedan, men vi som är aktiva nu försöker öka förståelsen genom att sätta in frågorna i ett teoretiskt sammanhang. Vi använder också mer sofistikerade metoder och nyanserade databaser.
Medelålders änglar
Hans Landström återkom till William Wetzel när han han skulle redogöra för pionjärerna inom forskningsområdet informellt venture capital. Wetzels artikel ”Angels and Informal Risk Capital” som publicerades i Sloan Management Review 1983 var banbrytande. Även om till och med Columbus drog nytta av ängelpengar dröjde det ända till 1980-talet innan ämnet rönte akademiskt intresse.
– William Wetzel visade att det fanns ett antal privatpersoner som gjorde investeringar och var betydelsefulla för entreprenörskapet. I artikeln konstaterade han också att änglarna kännetecknades av att vara medelålders män. Deras drivkrafter var inte enbart finansiella, och de verkade investera på ett visst sätt.
Det informella riskkapitalet är en intressant finansieringskälla för många nya företag, särskilt i USA. Trots detta är forskarsamhället relativt litet.
– Detta kan bero på att det finns vissa metodologiska problem. Till exempel är det svårt att identifiera populationen. Och när man inte riktigt kan identifiera de människor som är investerare blir det förstås också svårt att göra ett representativt urval.
Forskningen har främst koncentrerat sig på frågor som: Hur stor är den informella venture capital-marknaden? Vad kännetecknar investerarna? Vad finns det för likheter och heterogenitet bland affärsänglarna?
– En annan viktig fråga handlar om hur marknaden skulle kunna effektiviseras. Man vill dels öka poolen av informella investerare, och dels få informella investerare och entreprenörer att finna varandra lättare.
Landström avslutade sin första del av föreläsningen genom att understryka att venture capital-marknaden har ökat i omfattning och betydelse, och att även kunskapen om fenomenet har ökat väsentligt under de senaste 20 åren.
– Många sneglar på USA och tror att landets venture capital spelar en avgörande roll för förmågan att exploatera idéer till spännande, entreprenöriella företag. Men utifrån befintlig forskning vet vi faktiskt inte om venture capital kan lösa det finansiella gap som många entreprenöriella företag upplever, sa han.
Färska forskningsresultat
Nästa talare på Estraden var doktorand Sofia Avdeitchikova som, liksom Hans Landström, är verksam vid Lunds universitet. Hon presenterade forskningsrön från sin kommande avhandling. I den försöker hon bland annat identifiera informella riskkapitalister i ett slumpmässigt urval av 24 000 svenskar.
– Jag vill med min forskning undersöka om det finns andra typer av informella riskkapitalister än de vi kallar affärsänglar, sa Avdeitchikova.
Ett sätt att se på den informella riskkapitalmarknaden är att använda tillförsel av finansiella resurser, respektive av kompetens, som variabler. En sådan indelning resulterar i fyra grupper av investerare: affärsänglar, portföljorienterade investerare, mentororienterade investerare och mikroinvesterare.
– 64 procent av alla investeringar som görs kommer från de som jag kallar mikroinvesterare. Investeringarna är små och de innefattar knappt något personligt engagemang. Ett exempel är när en anställd bidrar med 10 000-20 000 kronor till det företag där han eller hon arbetar.
Mentorinvesterarna tillför mycket kompetens, men lite finansiella resurser. De bör snarare ses som entreprenörer som vill vara med och påverka, än som investerare. Portföljinvesterarnas engagemang är det motsatta: de satsar mycket pengar men lite kompetens. De är helt enkelt ”traders” som vill tjäna pengar. Mentorinvesterarna och portföljinvesterarna står för 13 procent vardera av alla investeringar.
Affärsänglarna tillför såväl pengar som kompetens och är ofta aktiva i företagets styrelse. De står för 10 procent av alla investeringar.
– Man föds inte till affärsängel. Jag tycker att man ska se investeringsrollerna ur ett livscykelperspektiv. Många börjar smått men engagerar sig mer – och investerar större belopp. Till slut blir de kanske affärsänglar.
Få investerar flera gånger
Avdeitchikovas forskning visar dock att de flesta – 58 procent – nöjer sig med att göra en investering under sin livstid. 26 procent gör 2-3 investeringar, 12 procent gör 4-9 investeringar och endast 4 procent av investerarna gör tio investeringar eller fler.
– En titt på könsfördelningen visar att de flesta investerarna är män. De investerar också fler gånger, och mer pengar.
Männen utgör 81 procent av investerarna, de investerar i genomsnitt 2,47 gånger och 181 000 kronor varje gång. Kvinnorna utgör 19 procent och investerar i genomsnitt 1,75 gånger à 123 000 kronor.
– Den totala marknaden för informellt riskkapital uppgår till 3,5-4 miljarder kronor per år i Sverige. Det motsvarar ungefär 70 procent av den institutionella riskkapitalmarknaden.
– Det görs 45 000-50 000 investeringar per år och medelinvesteringen är under 100 000 kronor.
Många är bekymrade över det finansiella gap som finns i Sverige. Man menar att behovet av kapital är större än tillgången, och att detta hämmar utvecklingen i små och nya företag. Sofia Avdeitchikova påpekade att gapet förmodligen är olika stort i olika delar av landet.
– Tillgången till kapital är bättre i storstäder än i småstäder. Därför är det intressant att undersöka om det informella riskkapitalet kan täcka upp på orter som har sämre tillgång till institutionellt riskkapital.
Hennes kartläggning av hur det informella riskkapitalet fördelar sig geografiskt visar en koncentration till storstadsområdena: Stockholm, Malmö och Göteborg.
– Stockholm står för hälften av alla investeringar som görs, om man tittar på beloppen. I Göteborg investeras en halv miljard om året, och i Malmö/Lund 430 miljoner.
Avdeitchikova har också satt investeringarna i relation till antal företag på olika håll i landet. Då blir bilden mer positiv. Den största delen av pengarna finns där de flesta företagen håller hus.
– I många regioner i södra och mellersta Sverige, och även kring Luleå och Umeå, är tillgången ganska god. Samtidigt står vissa regioner helt utan informellt riskkapital.
Dot.com-kraschen är inte alltför avlägsen, och den påverkar fortfarande investeringsviljan på olika sätt.
– 60 procent av investerarna upplever att de investerar mindre i dag än innan dot.com-kraschen. 20 procent upplever tvärtom att de investerar mer. Intressant att notera är att ganska många nya informella investerare har dykt upp efter dot.com-kraschen. Under perioden 2001-2004 tillkom 26 000 nya investerare i Sverige. Det tyder på en viss återhämtning, sa Sofia Avdeitchikova.
Änglar i nätverk
Nils Månsson är också doktorand vid Lunds universitet. Han medverkade inte själv under föreläsningen, men Hans Landström lyfte fram några nyckelresultat från Månssons doktorandprojekt.
– Nils Månsson intresserar sig för affärsänglar, och hur de samverkar med varandra i nätverk. Han använder en databas där närmare 900 potentiella och aktiva affärsänglar ingår. Forskningen visar att de allra flesta är medelålders män med egna entreprenöriella erfarenheter. Änglarna gör i snitt en investering per år, och de investerar också i syndikat – tillsammans med andra.
Landström genomförde själv en studie av affärsänglar 1992 , och även om det är svårt att jämföra de siffrorna med dagens går det att dra vissa slutsatser. Man kan exempelvis se att investeringsvolymen har ökat och att de belopp som investeras har växt. Affärsänglarna kommer i kontakt med fler investeringsmöjligheter, och de förväntar sig kortare innehavsperioder i dag än vad de gjorde för 10-15 år sedan.
– Erfarenheter från USA visar att det informella kapitalets utveckling följer det institutionella kapitalet. Grundtanken är att affärsängelkapital ska investeras i tidiga faser, men amerikanskt venture capital tenderar att investeras i senare och senare faser – och affärsänglarna följer med. Likartade tendenser syns också i Sverige.
– Vi kan också se att affärsänglarna tycks investera i samma typer av företag som venture capital-bolagen. Den enda skillnaden är att venture capital-bolagen kan investera i mer kapitalintensiva branscher som medicinsk teknik, bioteknik och läkemedel.
Ett annat resultat från Nils Månssons forskning är att nätverk är viktiga. Många affärsänglar betonar vikten av nätverk när det gäller att komma i kontakt med nya investeringsobjekt.
– Det verkar kanske förmätet att jag som gammal forskare ska komma med råd till entreprenörer, men jag tror ändå att det är viktigt för dem att försöka komma in i de finansiella nätverken.
– Man ska också vara medveten om att affärsänglar inte är några filantroper. Intrycket blir lätt att de är goda féer som sprider pengar omkring sig – men de vill ha pengar tillbaka också. Relativt snabbt.
Landström konstaterade vidare att många entreprenörer är så beroende av att få in pengar att de missar att utvärdera en potentiell affärsängel.
– Alla affärsänglar har inte vita vingar. Och alla affärsänglar kan inte tillföra värden i alla situationer. Något som slår igenom i studier av både informellt och institutionellt riskkapital är att erfarenhet har betydelse. De som har varit med ett tag är mest framgångsrika, sa Hans Landström.
Dubbla budskap om riskkapital
Ekonomie doktor Anders Isaksson från Umeå universitet avslutade föreläsningen med ett inlägg om formellt venture capital.
– Jag disputerade under hösten 2006. En fördel med att hålla på och doktorera så länge som jag har gjort är att man hinner följa en marknads uppgång och fall. Jag gjorde också ett avbrott i studierna och jobbade som sakkunnig på näringsdepartementet, men kom på att det var roligare att doktorera, sa Isaksson.
Han visade en mängd olika tidningsklipp om riskkapital och menade att mediernas bevakning ger skilda budskap.
– Det är frustrerande att se att en tidning kan ha en artikel om överflödet av riskkapital på en sida. På en annan sida i samma tidning kan det handla om en entreprenör som har gått i konkurs i brist på kapital. Under dagens föreläsning tänker jag prata om hur den svenska formella venture capital-marknaden fungerar, och om hur venture capital-bolagen arbetar. I min värld är riskkapital detsamma som ägarkapital, sa Anders Isaksson.
För att sätta in riskkapitalet i ett sammanhang visade han sedan en schematisk bild av tillväxtföretagets finansieringskedja. Under ett företags såddfas är det entreprenören som står för finansieringen, möjligtvis med stöd från staten. Under uppstartsfasen kan statliga aktörer och privata investerare – affärsänglar – skjuta till medel. Under tidig tillväxtfas tar venture capital-bolagen över och i expansionsfasen marknadsnoteras företaget på börsen. Under hela processen kan entreprenören förstås också vända sig till banken för att låna pengar.
– Om vi nu tänker oss att de privata investerarna flyttar sig åt höger, och alltså investerar i senare skeden, uppstår en problematisk gråzon.
Kapital och kompetens
Enligt den definition som Isaksson använder är venture capital investeringar i onoterade företag med ett aktivt och tidsbegränsat ägarengagemang. I det bredare begreppet ”riskkapital” ingår, förutom venture capital, andra investeringar i onoterade företag och övriga riskkapitalinvesteringar (till exempel nyemissioner på börsen). Varför är det då ett sådant fokus på riskkapitalet?
– Riskkapital är förstås viktigt för entreprenörer, och för riskkapitalister också för den delen. Men anledningen till att det lyfts fram så mycket i debatten är den generella utgångspunkten att små och medelstora företag är viktiga för landets framtid och tillväxt.
– Samtidigt dras företagen med problem. De lider brist på eget kapital och har lägre soliditet än stora företag. Växande småföretag går också igenom flera faser där de kan behöva tillskott av både kapital och kompetens. Venture capital-företagens affärsidé går på något sätt ut på att tillföra just kapital och kompetens.
Det finns ingen komplett statistik över venture capital-marknadens utveckling i Sverige, men i sin avhandling har Isaksson sammanställt siffror från egna och andras studier. Mellan åren 1980 och 2006 kan han urskilja två cykler, varav den första är relativt liten.
– Den formella venture capital-marknaden kom igång under tidigt 1980-tal. Anledningarna var flera: aktiemarknaden tog fart, det frigjordes mycket kapital och man ökade också möjligheterna att handla med aktier i små, onoterade bolag.
– Det sistnämnda har stor betydelse för venture capital-marknaden. Ingen vill göra investeringar om det sedan inte går att sälja företaget.
1987 kom en börskrasch som ledde till att en hel del kapital försvann från marknaden. Under slutet av 1980-talet inträffade också ett fokusskifte från aktiemarknaden till fastighetsmarknaden.
– I början av 1990-talet var venture capital-marknaden nästan död. Den svenska staten har i och för sig alltid varit aktiv när det gäller att skapa en venture capital-marknad, bland annat genom att dra igång regionala utvecklingsbolag.
Flera studier har visat att utvecklingen på aktiemarknaden driver utvecklingen på venture capital-marknaden. När börsen tog fart igen under 1990-talet, fick även venture capital-marknaden ett uppsving.
– Staten ändrade strategi under 1990-talet. Från att aktivt placera riskkapital inriktades de statliga insatserna på att skapa förutsättningar för venture capital. De institutioner som frigjordes fick en mer marknadsnära roll. Exempelvis fick Industrifonden och AP-fonderna börja investera i små, onoterade företag.
– Den svenska teknikutvecklingen gjorde också sitt till: lokomotivföretaget Ericsson spillde över till nya teknikföretag. Det skapades alltså både mycket kapital och intressanta projekt, och de möttes under 1990-talet.
Mild krasch
En jämförelse mellan utvecklingen på riskapitalmarknaden i Europa respektive i USA visar ett större uppsving – och en kraftigare nedgång – i USA. Sverige följde det europeiska mönstret, så ur ett internationellt perspektiv var vår bubbla relativt liten, och kraschen relativt mild.
– Den svenska staten bidrog till att dra igång venture capital-marknaden. Samtidigt kan man också vara kritisk till en sådan inblandning. En förklaringsfaktor till kraschen var att det fanns för mycket kapital – och det var de statliga aktörerna som hade tillfört mest.
I dag finns ett hundratal riskkapitalbolag i Sverige. Dot.com-kraschen har förändrat marknaden på flera olika sätt, bland annat görs det färre investeringar i tidiga skeden.
– Under den värsta boomen investerades miljoner i idéer. Numera vill man ha positiva kassaflöden.
– Utvecklingen efter kraschen har också lett till ett ändrat branschfokus. Det har skett ett skifte från internetindustrin till bioteknik och medicinsk teknik. Men mer investeringar görs också i traditionella branscher och konsumentprodukter. Dagens venture capital-marknad kan därför sägas vara mer tillgänglig för ett bredare spektrum av företag, än vad den var under IT-boomen.
Den svenska venture capital-marknaden har blivit mer internationell de senaste åren i så måtto att många små bolag har ersatts av ett fåtal stora. Samarbetena, saminvesteringarna och syndikeringarna har också ökat.
– Det är omöjligt att säga om vi är på väg uppåt igen. Min känsla är att venture capital-marknaden nu har stabiliserats på en ganska normal nivå, sa Anders Isaksson.
Viktigt med ”klick”
Han har i sin forskning tittat närmare på hur venture capital-bolagen arbetar. De första stegen i venture capital-processen är att 1) Identifiera företag med möjlig tillväxtpotential, 2) Sålla och utvärdera prospekt, och 3) Värdera, förhandla och skriva kontrakt.
– Den tidiga forskningen om venture capital var rätt fokuserad på de här stegen i processen. Forskarna intresserade sig för hur venture capital-bolag bedömer potentiella investeringar och hur man som entreprenör bör bete sig för att få riskkapital. Det var ganska praktiska, pragmatiska forskningsfrågor.
– En generell slutsats från forskningen är att entreprenören har stor betydelse. När venture capital-bolag gör sina investeringsbedömningar tittar de mycket på personen: Är det här någon som vi skulle kunna arbeta med? Entreprenören kan nästan vara viktigare än affärsidén!
Sållningen är hård. Av de företag som identifieras som potentiella tillväxtföretag får bara ett av hundra riskkapital.
– De tre första stegen tar betydligt längre tid än vad de flesta entreprenörer hoppas. Från den första kontakten till avslut kan det ta upp till ett halvår.
Nästa steg handlar om värdeskapande genom exempelvis strategiutveckling, aktivt styrelsearbete och extern expertis. I det sista steget formas och genomförs en exitstrategi via börsnotering, försäljning av hela (eller venture capital-bolagets del av) företaget, återförsäljning till entreprenören eller avskrivning. Enligt teorin tar de två sista stegen 5-10 år att genomföra, men Anders Isaksson menade att tidsspannet är kortare i dag. Enligt honom är 2-4 år en rimligare tidsangivelse från investering till exit.
– Venture capital-bolag skapar värde för sig själva på två sätt. Det ena är att hitta bra företag, och det andra är att skapa värde i företaget. För forskare är det något av ett dilemma att skilja på de här typerna av värdeskapande. Vad är det som gör att företag som får venture capital växer mer än företag som inte får det? Beror det på att venture capital-bolagen väljer bra företag, eller på att de skapar värde?
– Det handlar om en kombination av piska och morot. Venture capital-bolaget går in med sin kompetens och försöker hjälpa företaget med till exempel strategiutveckling. Men venture capital-bolagen lägger inte alla ägg i samma korg. Det gör att de kan dra sig ur investeringar, men det skapar också drivkrafter för entreprenören att jobba mot de mål som man har satt upp.
Sällsynta börsnoteringar
Isaksson menar att entreprenören bör se venture capital-bolaget som en partner, inte som en finansiär som man bara lånar pengar av. Han eller hon bör också ha realistiska förväntningar.
– De flesta drömmer om en börsnotering, men den vanligaste exitstrategin är någon form av försäljning. Eller konkurs.
Anders Isaksson avslutade sitt anförande med några slutsatser från sin egen forskning. I en av hans studier jämförde han värderingsprocessen innan och efter dot.com-kraschen. Förutom att ett likvärdigt företag värderades till 60 miljoner kronor innan kraschen, men bara 6 miljoner kronor efter, fanns också skillnader i venture capital-bolagens beteende.
– 1999 var värderingarna på sätt och vis mer genomtänkta. Man använde fundamentala modeller och excelkalkyler för att få fram de höga värderingar som man fick. Efter kraschen gjordes värderingarna mer mellan tummen och pekfingret. Magkänslan blev viktig igen.
En annan studie handlar om styrning och förtroende i relationen mellan venture capital-bolag och entreprenör. Isakssons slutsats är att venture capital-bolag som arbetar med förtroendeskapande åtgärder lyckas bättre än andra. Han menar därför att styrning bör vara relationsbyggande, snarare än kontrollerande.
En generell insikt från forskningen är att venture capital-bolag inte är duktiga per definition. Det kan låta självklart, men det är inte alla entreprenörer som tänker på det. Anders Isaksson menade att det inte bara är venture capital-bolaget som ska utvärdera entreprenören – entreprenören måste också göra en utvärdering av venture capital-bolaget. Det gäller att fundera över hur delägarskapet kommer att fungera.
– Flockbeteende är ett annat fenomen som framträder tydligt i flera av mina studier. Med det menar jag att venture capital-bolagen tittar på, och följer, varandra i sina investeringar. Efter ett tag investerar alla i samma bransch. Flera forskare har pekat på flockbeteendet som en orsak till dot.com-bubblan, sa Isaksson.
Se hela föreläsningen som webb-tv
För mer info: sofia.avdeitchikova@fek.lu.se, anders.isaksson@usbe.umu.se
hans.landstrom@fek.lu.se—
