Det finns mycket forskning om entreprenören i sig, men ganska lite om världen där entreprenören ska skapa förändring. Hur lätt är det egentligen att introducera en idé i ett sedan länge etablerat ekonomiskt landskap? Räcker det att komma med en suverän idé och sedan låta marknaden sköta resten?
– Hur krockar de politiska förväntningarna med den verklighet varje entreprenör möter i sin vardag?
Det har professor Alexandra Waluszewski, Uppsala universitet, frågat sig. Hon besökte Estrad 20 november 2013 och pratade under rubriken Entreprenörskap – mellan förhoppning och realitet. Hon har läst regeringens strategi för innovation och konstaterar att det där finns ett stort fokus på att entreprenörerna ska skapa nya företag, komma med idéer och omsätta dem i kommersiella produkter. Innovationerna i sig ska lösa de ekonomiska problemen och skapa jobb, investeringar och generera skatt. De ska även lösa problem som rör transporter, läkemedel och en åldrande befolkning.
– Det finns en katalog med uppgifter som entreprenören ska klara av, ssa Waluszewski.
Den nationella innovationsstrategin innehåller politikernas recept för ”ett innovationsklimat i världsklass”, något de menar kommer skapas genom innovativa människor, forskning och högre utbildning, fria marknader samt ramvillkor som underlättar omvandlingen av nya idéer till innovation.
Men i den politiska ambitionen saknar Waluszewski något. Det som ska komma mellan idé och lösning. Det vill säga hur man skalar upp idéerna och industrialiserar dem.
– När jag började studera hette det inte ens innovation, utan teknisk utveckling och industriell förnyelse. Det var känt som det säkraste sättet att förlora pengar. Kostnaderna kommer först, och man visste att det tog 40-50 år innan en ny innovation kan slå igenom.
Den nya synen på innovation handlar om att det ska lösa problem, alla problem. Som illustrerande exempel nämnde Waluszewski bland annat AstraZeneca i Södertälje. Där blev forskningen för dyr under 2012, och många sades upp. I stället för egen forskning skulle man ha en virtuell organisation, gärna med huvudkontor inom universiteten.
– Det är för dyrt för stora företag att bedriva forskning i dag. Lösningen som presenterades var att de forskare som sagts upp skulle starta egna företag. Men det finns ett problem här. Vi satsar väldigt mycket på forskning som ska ge innovation, men en av de mest hårdprioriterade branscherna backar. Varför blir det så här?
Alexandra Waluszewskis svar på den egna frågan är att strukturer saknas.
Sandvik, som grundades 1862, kan användas som exempel på hur strukturerna såg ut förr. Sandvik är ett tidigt exempel på ett ”born global”-företag. De började tidigt expandera, och strategin var att företaget skulle äga allt själv, för att säkra produktionen och ha kontroll.
– De gjorde allting ”in house”, produktion, design och så vidare. Så här har det sett ut historiskt. Väldigt mycket har gjorts inom det egna företaget. Jag säger inte att det varit lätt tidigare, men det har i alla fall funnits klara interface. Nu är det historia.
Ända in på 1980-talet fortsatte Sandvik med strategin att äga det mesta, men sedan började specialiseringen dra igång och det var inte bara Sandvik som förändrades. Då kom IT-revolutionen med nya produktionsprocesser som gjorde att det blev omöjligt att vara expert på allt. Samarbete och beroende av andra företag blev det nya.
– Beroendestrukturerna är både bra och dåliga. De fungerar så länge man får vara med och det går bra, men mindre väl när gamla samarbetspartners blir utsparkade, och de negativa effekterna sprider sig.
När det går dåligt för företagets underleverantör, eller om de begår ett misstag, avspeglar sig deras rykte även på andra samarbetspartners. Företagaren blir ansvarig för andras handlingar i den här kedjan av beroenden, enligt Waluszewski. Man är inte fri, utan beroende.
– Underleverantörerna ska inte bara producera utan också utveckla material, styrsystem, logistiksystem och så vidare. Företagen blir mer beroende av andra företag, och mer ansvar läggs också över på andra.
Förnyelse sker konsekvent över företagsgränserna i dag. Waluszewski menar också att enligt politikernas modell utvecklas kunskap utanför marknaden, inte i den. Kunskapen kanske absorberas av marknaden, men den växer inte där.
– Samhället måste hjälpa företagen att se den här kunskapen, och det är anledningen till att regeringen inrättat Innovationskontor på universiteten, som en mellanhand. Företagen kan vare sig hantera effektivitet eller innovation i direkt konkurrens med andra. De måste jobba systematiskt över organisationsgränserna.
Enligt Alexandra Waluszewski avgör det etablerade värdet på det nya. Förändring som är riktat mot företagsvärlden eller organisationsvärlden är otroligt styrd av ett regelsystem som faktiskt vill skapa en marknad enligt det politiska receptet. Speciellt i ett landskap fullt av beroenden.
– Det svåraste är att värdet av det nya inte avgörs av dess kvalitet, eller om det finns användare för produkten. Det som avgör om det blir en succé är i stället hur den krockar med etablerade strukturer i framtagning, produktion, logistik och användning. Ju mer det nya ökar värdet på det som redan finns, desto lättare blir det en innovation.
Entreprenörskap sker inte i ett neutralt landskap. Därför efterlyser Waluszewski politik som innebär konkret stöd för att förändra producerande och användande strukturer. Det handlar bland annat om att skapa ett ekonomiskt landskap som stödjer förändringar som ökar värdet på etablerade investeringar.
– Entreprenörerna får ord och idéer i massor, men vad de verkligen behöver är långsiktigt ekonomiskt stöd för kunna förändra produktions- och användarstrukturerna.
– Innovation lämpar sig dåligt för att lösa samhälleliga problem. Det finns inga enkla lösningar. De innovationer som har lättast att bära sina kostnader på kort sikt, är de som kan bygga på det som redan finns. Alltså behöver vi någon som kan göra en inventering av hur det ser ut i de produktionsstrukturer som används just nu, inom och utom landet.
Men tyvärr är politikerna inte intresserade av det, konstaterade Alexandra Waluszewski.
– Produktion är nog det som är mest ute i politiska sammanhang just nu. Vi lever ju i ett kunskapssamhälle.
