Caroline Wigrens studier visar att svenska forskare inte är så avogt inställda till samverkan som många tror. Med en bred definition av akademiskt entreprenörskap visade hon att forskarna är involverade i en stor mängd olika aktiviteter. Och faktum är att hela 2,5 procent startade företag under 2006. Siffran kan jämföras med ITPS mätning av hela befolkningen, som visar att endast 0,76 procent startade företag samma år.
Estradföreläsningen 9 april 2008 skulle egentligen ha hållits av docent Mats Benner, CIRCLE vid Lunds universitet, men han fick tyvärr förhinder. Som tur var kunde ekonomie doktor Caroline Wigren ersätta honom. Hon delar Benners intresse för akademiskt entreprenörskap, om än från en annan synvinkel.
– Det finns en pågående debatt om universitets och högskolors roll i samhället, som regionala och nationella tillväxtmotorer. Och ute på lärosätena pratas det mycket om ”det entreprenöriella universitetet”. Det är en konsekvens av den minskade tilldelningen av resurser till forskning, sa Caroline Wigren, som delar sin tid mellan Malmö högskola och CIRCLE vid Lunds universitet.
Förebilder från USA
Hon pekade också på några andra pågående diskussioner med koppling till dagens föreläsning: Nationella och regionala innovationssystem, där tekniska högskolor och universitet är en viktig del. Triple helix, som handlar om samverkan mellan akademi, näringsliv, samt politik och samhälle. Och inom entreprenörskapsforskningen diskuterar man i termer av ”akademiskt entreprenörskap”.
– Som jag ser det hänger allt ihop. Från flera olika håll sätter man stor tillit till att universiteten och högskolorna ska fungera som motorer.
– I diskussionen om akademiskt entreprenörskap är det ofta USA, och framgångsrika universitet som MIT och Stanford, som lyfts fram. Amerikanen Scott Shane är den forskare som har haft störst påverkan på forskningsfältet akademiskt entreprenörskap. Han har gjort kvalitativa fältstudier och fokuserar på teknik och medicin.
Scott Shane menar att akademiskt entreprenörskap handlar om ”företag som kommer från akademin, och som bygger på immateriella rättigheter”. Enligt Wigren är den definitionen onödigt snäv.
– En motvikt till Shanes definition kommer från forskarna Magnus Klofsten och Dylan Jones-Evans. De breddar definitionen så att den innefattar inte bara nya företag, utan även konsultuppdrag, uppdragsforskning, uppdragsutbildning, försäljning av tjänster, större forskningsprojekt, patentering, licensiering och företag som drivs som en bisyssla.
– Jag finner den här definitionen mer tilltalande, för den inkluderar mer. Den har också ett fokus som är bredare än bara teknik och medicin.
Det svenska Högskoleverket tittade närmare på samverkansuppgiften för några år sedan. Rapporten ”Högskolan samverkar” kom 2004. I den nämner utredarna tre typer av samverkan: Samverkan för bättre utbildning, samverkan för ökad demokrati och informationsspridning, respektive samverkan för ökad tillväxt och utveckling. Det akademiska entreprenörskapet faller främst under den sista dimensionen.
– Kärnfrågan är: Hur får samhällets olika verksamheter nytta av den kunskap som finns vid lärosätena? En följdfråga blir då hur snävt eller brett vi bör definiera akademiskt entreprenörskap.
– Den allmänna diskussionen visar att vi i Sverige är lite fångade av Scott Shanes definition. Vi intresserar oss mer för teknik, medicin och saker som kan patenteras, än för tjänster. Detta vill jag ifrågasätta, sa Caroline Wigren.
Myter om svenska forskare
Det gjorde hon utifrån rapporten ”Samverkan i det akademiska vardagslivet” som är ett resultat av det nationella Nutekprogram som Wigren ledde.
– När jag hade lett programmet i ett år insåg jag att det finns en hel massa föreställningsbilder som man möter hela tiden. Bilderna handlar om att forskare helst vill vara på sitt universitet, de vill inte samverka, och samverkan är inte meriterande – därför är den omöjlig att få till stånd. Punkt.
– I det läget tänkte jag att det bästa måste vara att undersöka hur det egentligen ser ut. Vad händer på svenska lärosäten? Vad gör svenska lärare och forskare? Och vad är deras inställning till samverkan?
2006 genomförde Caroline Wigren en pilotstudie tillsammans med professor Clas Wahlbin, Internationella Handelshögskolan i Jönköping. De gick ut till fem svenska lärosäten och frågade vilka samverkansprojekt som hade genomförts under 2005. Utifrån svaren bedömde de att det fanns underlag för att slå hål på en hel del samverkansmyter, så året därpå upprepades studien på nationell nivå.
En enkät om samverkan under 2006 gick ut till 20 000 forskare och lärare, inom samtliga fakulteter, på 30 universitet och högskolor. Hälften svarade.
– För första gången fick vi en bild av hur samverkan ser ut. Det här är som sagt något vi ofta pratar om, men myterna är många.
Wigren och Wahlbin ställde tre typer av frågor. För det första tog de reda på vissa bakgrundsvariabler. För det andra frågade de om deltagande i 34 olika samverkansaktiviteter. Och för det tredje fick respondenterna svara på 20 frågor om sin inställning till samverkan.
– Vi var väldigt öppna, vi ville hitta alla tänkbara sätt att skapa och sprida kunskap mellan akademin och det omgivande samhället.
– Efter undersökningen har varje lärosäte fått tillgång till sin egen data, för vidare analys och för att se hur man kan bli bättre på samverkan. En annan effekt av rapporten är faktiskt att myndigheter som Nutek, Vinnova, Högskoleverket och KK-stiftelsen har samlats och diskuterat kring den några gånger. Och en ökad samverkan mellan dem är ju också önskvärt, sa Wigren.
10 000 svar på ett 70-tal variabler gav ett gigantiskt – och komplext – datamaterial. Interaktionseffekter gör att professorer och doktorander kan vara lika inom exempelvis teknik, men olika inom humaniora. För att kunna redovisa resultaten på ett överskådligt sätt gjorde Wigren och Wahlbin flera ”trädanalyser”, där förgreningarna beskriver samverkan inom olika delar av akademin.
Stort intresse för samverkan
Hur många akademiker var det då som samverkade med samhället under 2006? Ganska många, visar studien. Och de gjorde det på ganska många olika sätt. Caroline Wigren gick igenom resultaten som bland annat visade att nästan hälften tipsade studenter om arbete. Var tredje rekryterade icke-akademiker som externa gästföreläsare till sina kurser, och var fjärde förmedlade studenter som problemlösare till företag och organisationer. Nästan var fjärde deltog i uppdragsforskning, var femte forskade tillsammans med personer utanför akademin, och var sjätte medverkade i radio eller tv.
En mer specifik titt på akademiskt entreprenörskap visar att 16 procent av de undersökta akademikerna drev egna företag.
– Hela 2,5 procent startade företag 2006. ITPS har mätt startfrekvensen hos 16-64-åringar i hela den svenska befolkningen, samma år. De fann att 0,76 procent startade företag.
– Andelen företag som startas inom akademin är alltså betydligt högre. Det är dock viktigt att komma ihåg att många av de här företagen aldrig blir särskilt stora, utan mer utgör en bisyssla.
1,8 procent av akademikerna sökte patent under 2006, och 0,29 procent licensierade något patent. 35 procent fick lönearvode från annat håll än sitt lärosäte. I den sistnämnda siffran ryms förmodligen en hel del akademiska uppdrag för andra lärosäten: Exempelvis att vara sakkunnig till en ny tjänst eller delta som opponent vid en disputation.
Aktiva seniorer
Som ”arbete utanför högskolan” räknas också att vara rådgivare/konsult, utveckla en vara eller tjänst, sitta med i en styrelse, ha en annan anställning och att driva egen verksamhet. Wahlbins och Wigrens undersökning visar att nästan 40 procent av professorerna, och 10 procent av de forskarstuderande, arbetade som rådgivare eller konsulter under 2006.
– Ju mer senior du blir, desto fler uppdrag får du. Vi konstaterar också att de som publicerar sig populärvetenskapligt, engagerar sig i konsultuppdrag i dubbelt så hög grad.
– Att skriva populärvetenskapligt är något som inte anses meriterande, och man förväntas inte göra det inom sin akademiska tjänst. Men sannolikt är det ändå väldigt viktigt, konstaterade Caroline Wigren.
Att driva verksamhet i eget bolag verkar också vara något mest för seniora forskare. 30 procent av professorerna gjorde det, mot 20 procent av lektorerna och adjunkterna, 10 procent av post-docs, och 6 procent av de forskarstuderande.
Inom disciplinerna teknik, samhällsvetenskap/juridik och medicin/odontologi har 35 procent av professorerna drivit verksamhet i eget bolag. Inom humaniora/religionsvetenskap samt hälso-/vårdvetenskap var siffran 25 procent, och inom matematik/naturvetenskap något lägre: 15 procent.
Wigren redovisade också ett träddiagram över vad som avgör företagsstarter inom olika discipliner. Akademiker inom teknisk fakultet är mest företagsamma: där startade 4,13 procent företag år 2006. Inom gruppen samhällsvetenskap/juridik, medicin/odontologi samt humaniora/religionsvetenskap startade 2,67 procent företag, och inom gruppen hälso-/vårdvetenskap och matematik/naturvetenskap var siffran 1,35 procent.
I de två sistnämnda grupperna hängde populärvetenskapliga publikationer ihop med företagsstarter. Bland de teknikorienterade akademikerna fanns i stället ett samband mellan vetenskapliga publikationer och företagsstarter.
De teknikbaserade företagen skilde sig också på andra punkter. De var oftare organiserade som aktiebolag, och de var i högre grad kopplade till forskningsområdet och forskarens resultat. Teknikföretagarna använde universitetets resurser för kommersialisering oftare än andra akademiska entreprenörer, även om utnyttjandegraden inte är särskilt hög: 30 procent.
– Man kan fundera över varför så få företag startar med hjälp av organisationer vid lärosätet. Just nu byggs det för fullt inom våra universitet och högskolor – technology transfer centers, inkubatorer och strukturer för kommersialisering – så det kan ju hända att siffrorna ökar när resurserna blir mer tydliga. Men i dagsläget söker sig många till personer utanför akademin.
En fjärdedel vet hur man gör
Som tidigare nämnts startade 2,5 procent av svenska akademiker företag under 2006. 22,9 procent grundade företag före detta år.
– Det betyder att 25 procent av våra forskare och lärare faktiskt vet hur man registrerar ett företag. Det är ju en kompetens i sig!
– Skillnaden är stor mellan olika lärosäten. De mest företagsamma grundar fem gånger så många företag som de minst aktiva lärosätena.
Caroline Wigren frågade publiken vilket universitet eller högskola de trodde producerade flest företag under 2006, procentuellt sett. Efter många kvalificerade gissningar avslöjade hon att det var lilla Högskolan i Kristianstad – inte KTH, Chalmers eller Karolinska institutet.
Om man däremot tittar på patentgraden vid olika svenska lärosäten är det ”de förväntade” som presterar bäst: Uppsala universitet, KTH, Lunds universitet, Karolinska institutet, Linköpings universitet och Chalmers. Mest aktiva är professorerna, vilket inte är så förvånande. Det är ju de mest seniora forskarna som är inblandade i flest forskningsprojekt. Därmed får de kontinuerligt information om ett stort antal kommersialiseringsmöjligheter.
De flesta patenten har koppling till forskningsresultat som tagits fram inom fälten teknik, medicin, matematik och naturvetenskap.
– Det är inga jättesiffror vi pratar om här. Under 2006 erhöll ungefär 1,2 procent ett patent.
– Inom teknikfältet erhölls 23 av 28 patent tillsammans med en extern organisation. Det är intressant för patentens organisatoriska hemvist: De går inte via lärosätet eller dess technology transfer center, utan via de kontakter som forskarna har. 24 av de 28 ingick i forskningsprojekt som finansierades av företag eller kommuner.
– Siffrorna kan jämföras med medicinfältet, där 20 av 32 patent erhölls tillsammans med en extern organisation. 22 av 32 ingick i forskningsprojekt med extern finansiering.
500 företag per år
Den goda svarsfrekvensen har gjort det möjligt för Clas Wahlbin och Caroline Wigren att räkna upp siffrorna till en nationell nivå. De uppskattar att vi i Sverige har 500 akademiska företagsstarter per år. Av dessa är 55 procent relaterade till egen forskning, och 15 procent baserade på patenterbara idéer. Varje år görs 400-500 patentansökningar som leder till 250 erhållna patent. Wahlbin och Wigren räknar också med 80-90 givna licenser per år, samt 60-70 sålda patent.
– De här siffrorna baseras alltså på undersökningen år 2006. Det vore spännande att göra om studien om ett antal år och se hur det har ändrats, sa Wigren.
– I skriften ”Fyra vägar till kommersialisering” diskuterar Clas frågorna lite mer ingående. Han menar att om man studerar företagsstarter utifrån patenterbara idéer, samt de forskningspengar som kommer in i systemet, så är den output vi presterar i Sverige faktiskt i nivå med Nordamerikas. Det är en siffra som vi tidigare inte har känt till, just eftersom vårt system är kopplad till individen och inte till lärosätet.
Forskarnas och lärarnas inställning till samverkan med det omgivande samhället är generellt mycket positiv.
– Akademikerna var mer positiva än vi kunde föreställa oss. Det är dags att skrota myten om att svenska forskare och lärare inte vill samverka.
– Det är också spännande att många uttrycker att de skulle vilja göra mer än vad de gör. Det finns alltså en samverkansreserv. Vi tror att en nyckel till samverkan ligger i att fler av de yngre forskarna socialiseras in i de nätverk som seniora forskare har tillgång till.
En utbredd farhåga är att den akademiska integriteten och friheten ska minska i takt med att samverkansaktiviteterna blir fler. Men när Wahlbin och Wigren frågade svenska akademiker om detta svarade nästan hälften att de tvärtom trodde att friheten skulle öka.
Forskare och lärare upplever också att samverkan tilldelas för lite resurser, och menar att det är aktiviteter som tar tid från andra uppgifter.
Samverkan för livet
Caroline Wigren påpekade att engagemanget skiljer sig mycket mellan olika lärosäten. De så kallade nya lärosätena – de som tillkommit sedan 1977 – har vuxit fram i en anda där samverkan är en nödvändighet för överlevnad. På dem finner man också den mest positiva inställningen till samverkan.
– På Blekinge tekniska högskola fann vi den allra mest positiva inställningen till samverkan. Den är resultatet av en process som påbörjades när Per Eriksson var rektor där. Där har man länge och aktivt arbetat för att lyfta fram samverkan.
Det finns också stora skillnader mellan individer och olika vetenskapliga områden. Överlag är seniora forskare mer aktiva än juniora, dock är yngre mer positiva till samverkan än äldre. Är man en framgångsrik forskare, som dessutom kan uttrycka sig i populärvetenskaplig skrift, är chansen stor att man också är involverad i en eller flera samverkansaktiviteter.
– Totalintrycket blir att de som är bra på något, är bra på allt. Vi har en liten klick av svenska forskare och lärare som gör väldigt mycket. Då kan man ju ställa den provokativa frågan: Vad gör resten?
Wigren konstaterade att ett lärosäte som vill bli bättre på att samverka bör integrera samverkan i forskningen och utbildningen. Samverkansaktiviteterna måste också ses i ett resursperspektiv.
Hon menade vidare att alla lärosäten inte kan vara bäst på allt. Sverige är ett så pass litet land att olika lärosäten bör specialisera sig på olika typer av samverkan, utifrån de egna förutsättningarna.
– Många är redan positiva, så övertalningskampanjer är onödiga. I stället kan arbetet inriktas på att engagera yngre forskare och lärare. Lärosätet behöver kunna visa upp en enhetlig bild av samverkan utåt, och strukturerna för meritering måste tydliggöras.
Bisysslor och populärvetenskap
Bisysslor är en viktig samverkansform, menar Wahlbin och Wigren i sin rapport. Men alla svenska lärosäten håller inte med.
– Det finns lärosäten som uppmuntrar sina anställda att vara involverade i bisysslor, medan andra lärosäten vill förbjuda det helt. Det här är en kulturfråga. Jag menar att om man gör bisysslorna transparenta, synliggör man samtidigt samverkan mellan lärosätet och det omgivande samhället.
Centrumbildningar på universitet och högskolor är en annan intressant fråga. De arbetar med populärvetenskap, kan fungera som ”ansiktet utåt” samt ge ökad tydlighet och samverkan. Studien visar att centrumforskare vid Luleå tekniska universitet är bättre på att publicera sig än de Luleåforskare som inte är verksamma vid en centrumbildning.
I Sverige har vi ganska starkt fokus på företagsstarter. Caroline Wigren menade att vi i dagsläget är ganska dåliga på licensiering, och detta borde vi ändra på.
I sina råd till forskare och lärare framhöll hon också populärvetenskap som en inkörsport till tyngre samverkan. I en pressad situation där studenterna väntar i klassrummet, och CV:n måste fyllas med titlar på konferenspapper, är det lätt att tacka nej till att bidra med en populärvetenskaplig artikel eller ett bokkapitel. Det är synd, framhöll Wigren. Populärvetenskapliga texter är en viktig plattform som kan vara indirekt meriterande.
– Det populärvetenskapliga kapitlet kan göra det möjligt för forskaren att skapa något av ett varumärke. Det kan bidra till att attrahera forskningsmedel, och bygga forskarens nätverk. Detta kan utgöra starten på hans eller hennes akademiska karriär.
– När man ”översätter” sina forskningsresultat till ett begripligt språk blir de till nytta för så många fler. Jag önskar att medel kunde avsättas så att alla avhandlingar fanns tillgängliga som korta, populärvetenskapliga rapporter, sa Wigren.
Se hela föreläsningen som webb-tv
För mer info: caroline.wigren@circle.lu.se—