”Kunskap i stället för startupfabrik”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 4, 2017:

För ett par veckor sedan besökte jag en internationell konferens om entreprenörskapsutbildning. Företrädare från drygt 350 universitetsledda satsningar inom entreprenörskap från hela världen träffades i tre dygn i Halifax, Kanada. En handuppräckning gav att mer än varannan deltagare anser att syftet med deras verksamhet är att skapa nya företag, snarare än kunskap.

Det är inte ett oväntat resultat, men ändå ganska anmärkningsvärt. Förmågan bland studenter att skapa nya företag är för många intressenter ett av utbildningens viktigare mål. Men ytterst få utbildningar kan på ett tillfredsställande sätt visa att de uppnår det.

Så, hur ska då universitet och högskola förhålla sig till sambandet mellan entreprenörskap och kunskap, i kombination med praktik? Jag tänker dela med mig av några tankar som jag anser att vi bör bära med oss i den fortsatta diskussionen.

Många av dagens entreprenörskapsutbildningar fungerar alltså som startupfabriker. Det är nämligen mindre resurskrävande att driva en strömlinjeformad utbildning där analysenheten är studentens imaginära företag, snarare än hens faktiska kunskap. En entreprenörskapsutbildning som fokuserar på individens kunskapsbehov och -utveckling kräver mer resurser och är svårare att skala upp, både i antal deltagare och i innehåll. En entreprenörskapsutbildning där form går före funktion kan fungera, men kunskapseffekterna blir påtagligt starkare om man gör tvärtom.

Bland det viktigaste för en kunskapsorienterad entreprenörskapsutbildning är att studenter lär sig att förvänta sig det oväntade. Att befinna sig i den entreprenöriella processen och stöta på förvåning i förhållande till sin kunskap är något positivt. Det är ett tecken på att processen går framåt, och på att information som adderar till individens kunskap har skapats – två nödvändiga företeelser för ett lyckosamt entreprenörskap.

Moment som affärsplanering bör därför användas med viss försiktighet i utbildningen. Allt entreprenörskap måste förhålla sig till planering, men att lära studenter att förvåning är en funktion av illa genomförd kunskapsinhämtning är fel väg att gå.

Resonemanget ovan ska inte förväxlas med att universitet och högskolor enbart ska ägna sig åt klassisk utbildning när det kommer till entreprenörskap. Tvärtom. Skapandet och spridandet av entreprenöriell kunskap sker med fördel i allsköns experimentella former.

Företagsfrämjande verksamheter – som inkubatorer och acceleratorer – spelar i dag en framträdande roll vid många universitet och högskolor. Framöver tror jag att den största potentialen för den typen av verksamhet ligger i en kunskapssyn som förutsätter att entreprenörskap utformas som en syntes av erfarenhetsbaserat lärande och faktabaserad kunskap. Införandet av begrepp som ”kunskapsinkubation” och ”kunskapsacceleration” skulle kunna utgöra startpunkt för en sådan förändring.

Det finns inga tydliga siffror eller enkla utfallsmått som ger entreprenörskapsutbildningen existensberättigande. I stället bygger existensberättigandet inom den högre utbildningen på forskningsbaserad utvärdering och omprövning. I detta fall av de program och verksamheter, samt den pedagogik, som antas leda till utbildningsmålen.

Det ställer dessutom krav på dem som sitter på besluten och resurserna inom universitet och högskola. Till exempel att våga lämna den bekvämlighet som startupfabriks-resonemanget innebär. Och i stället räcka upp handen för något så pass abstrakt som kunskap.

Om Rasmus
Rasmus Rahm är vd för Stockholm School of Entrepreneurship (SSES). Han är också doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm, där han forskar om entreprenörskap i utbildningen. Rasmus nås på rasmus.rahm@sses.se———–